Teater

Leif om Leif i pjäsen Leif

Den hyllade skådespelaren Leif Andrée är ett äkta maskrosbarn. Han växte upp med en alkoholberoende mor och har själv druckit för mycket. Nu blottar han sina personliga sår och erfarenheter i föreställningen som bär hans namn.

En minnesbild från Leif Andrées barndom på 50-talet: Hur han en sommar lämnades bort och fick bo hos ett par på en annan ort. Sedan fick han komma hem igen. Han kände inte igen sin mamma och fick aldrig svar på vad det var som hänt, varför han lämnats bort. Hans mamma drack för mycket, och omgav sig av män som också drack för mycket och var elaka mot henne. Hon födde fyra barn, men försvann periodvis. Barnen fick klara sig på egen hand, Leif fick se till att småbröderna kom iväg till dagis. För honom blev teatern räddningen, och han fann en trygg hamn i NBV:s teaterutbildning som ung man.

Men alkoholen var alltid närvarande i hans liv – både genom eget och andras drickande. Hans äldre bror dog av sitt missbruk. Efter en skilsmässa söp Leif Andrée ner sig och förlorade nästan allt, innan han lyckades ta sig upp till ytan igen.

Föreställningen Leif på Stockholms Stadsteater, av dramatikern Lucas Svensson, består av dryga två, mycket täta timmar där Leif Andrée tar oss ner i djupet och svärtan av sina erfarenheter. Det handlar om barndomen i folkhemssverige, om klass, alkohol, misär och kärleken till scenen. En del skratt, mycket mörker och så – förstås – ljus och hopp. Han trollbinder med sin dramatiska, tragiska livshistoria. Förutom att han är en ett maskrosbarn är han också en klassresenär i ordets rätta bemärkelse.

Mer från Accent