Krypande skräck på demensboende
Foto: pressbild

Krypande skräck på demensboende

I Mats Strandbergs nya skräckroman Hemmet händer det minst sagt obehagliga saker på demensboendet Tallskuggan.
  • Relaterad läsning

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Förutom att vara en skicklig och erfaren skribent är författaren Mats Strandberg en mästare på att skapa krypande skräck i de mest vardagliga av situationer  – och just därför är hans böcker så skrämmande. I hans förra roman hände det hemskheter på en Finlandsfärja. Nu är det ett demensboende som är skådeplatsen för…ja, vad är det egentligen som händer när nattpasset börjar?

 

Allt tar sin början när Joel, efter mycket vånda, beslutar sig för att låta sin mor Monika flytta in på Tallskuggan. Deras relation är sårig; Joel har haft drogproblem och känner sig misslyckad och ensam. Samtidigt är det han, och inte hans snobbige bror, som tar ansvar för mammans vårdbehov. Med tiden har Monika blivit allt vimsigare och behöver hjälp med det mesta. Men kort efter ankomsten till hemmet börjar hon förändras dramatiskt. Hon blir förfärande mager och fruktansvärt elak. Det är som att hon är besatt. Men demenssjukdomar kan ju ta sig uttryck på det viset.

 

Varken personalen eller Joel tänker att hennes beteende kan ha andra orsaker. Men så småningom drabbas fler boende. Några blir oresonligt rädda medan andra känner en närvaro. Men hur vet man om det är sjukdomen som talar – eller något annat? Någonstans där i gränslandet mellan galenskap och verklighet har något eller någon uppenbarligen funnit en glipa och tagit sig in.

 

 

Mats Strandberg lotsar skickligt läsaren från den vardagstrista miljön på sjukhemmet in i de mörkaste av vrår. Stämningen trappas upp, det är nagelbitarspännande och skrämmande obehagligt på mer än ett sätt. Kanske är den mest skrämmande känslan av alla den att förlora kontrollen över sig själv (Norstedts förlag).

Dela artikeln:
0