Boktipset

Hur fattigdom kan leda till missbruk

Journalisten och författaren Charlotta von Zweigbergk har skrivit en upprörande och viktig bok, Fattigfällan, om en verklig kvinnas fall rakt ner i den värsta misären. När Beata förlorar sin inkomst tar en Kafka-lik historia sin början, där små misstag får enorma konsekvenser.

Beata är en helt vanlig kvinna med eget företag som en dag blir så sjuk att hon inte kan arbeta. Det blir början på en nedåtgående spiral mot undergången. Det här med sjukpenning när man är egenföretagare är inte det enklaste och medan Försäkringskassan utreder ramlar räkningarna – som Beata inte kan betala – in. Till sist når hon den punkt då hon inte längre öppnar fönsterkuverten. Kronofogden knackar på dörren.

När pengarna uteblir söker hon försörjningsstöd och hamnar hos en handläggare från helvetet; en empatibefriad kvinna som nagelfar varje utgift och som tycks ägna all vaken tid åt att sänka Beata och anklaga henne för att vara fuskare. Med nitisk detaljrikedom beskriver författaren Charlotta von Zweigbergk hur minsta lilla misstag på alla de formulär som varje månad måste fyllas i och bifogas till luntor av dokumentation avgör huruvida ekonomiskt bidrag beviljas eller inte.

Månaderna blir år och Beata har knappt kläder på kroppen. Hon tappar tänder, äter bara var tredje dag, blir lönnfet av alla billiga pommes frites hon då trycker i sig och tvingas utstå förnedrande kommentarer av förment välvilliga vänner som då och då bjuder henne på lunch, men samtidigt uppmanar henne att rycka upp sig. Själv tycker hon att de borde ge henne pengar i stället. Hon börjar tömma spritförråden hemma och börjar röka – trots att det är det dyraste och dummaste en pank människa kan göra. Men som hon uppgivet säger ”nu förstår jag hur fattigdom kan leda till missbruk. När man ingenting har spelar inget längre någon roll.” Spriten dövar och lugnar och ciggen blir en flykt från hopplösheten, ett andrum i det nattsvarta.

Det är en helvetesbild av dagens Sverige som von Zweigbergk målar upp med Beatas röst. En röst från en kvinna vars historia är sann. Och nog är det så att det sociala skyddsnätets maskor har blivit allt glesare. Många faller igenom och i Beatas fall på ett Kafka-likt sätt. Hennes belägenhet är så absurd att den nästan är komisk. Kan det verkligen bli så här jävligt? Bara för att hon råkat fylla streck i en kolumn där det skulle ha stått noll?

Som läsare blir man upprörd och ledsen. Men också lite irriterad. För Beata gör en hel del korkade val, det måste sägas. Varför betala 15 000 kronor till Skatteverket varje månad när man inte tjänar något? Det är busenkelt att begära en ny preliminärskatt baserad på antagandet att man kommer att tjäna noll kronor. Och varför inte anmäla den psykopatiske socialarbetaren (som snudd på känns som en karikatyr)? Naturligtvis tappar man självförtroende och självrespekt i takt med att plånboken blir tunnare. Men ändå. Man undrar också var hennes fyra vuxna barn finns i allt detta? Inte för att de är lagskyldiga att stötta sin fattiga mamma. Men något av barnen borde väl kunna förbarma sig och köpa henne nya underkläder och lite mat? Medmänsklighet – som ju trots allt existerar – lyser helt med sin frånvaro i den här berättelsen.

Boken Fattigfällan (Ordfront) ger en tankeställare och magont, men är kanske i pladdrigaste laget. Man blir lite trött på Beatas tirader och självupptagna gnäll om vännerna som inte ger henne reda pengar i handen. Samtidigt kan pladdrigheten ses som ett symptom hos en människa som har tappat precis allt det som definierar en människa i Sverige i dag.

Mer från Accent