”Genom mina filmer vill jag ge de här personerna en röst”
Foto: Privat

”Genom mina filmer vill jag ge de här personerna en röst”

Filmaren Jessica Nettelbladt följde Monalisa, en kvinna med missbruk, i åtta år. Resultatet blev en drabbande men hoppfull skildring av Monalisas liv. Dokumentären ”Monalisa Story” har premiär nu i veckan på Tempo dokumentärfestival i Stockholm.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Regissören, fotografen och filmaren Jessica Nettelbladt har sedan ungdomen varit intresserad av att skildra människor som lever i utanförskap. Hon beskriver sig som en etnolog som nyfiket utforskar de världar de flesta av oss vänder ryggen.

1999 gjorde hon en dokumentär fotoutställning om hemlösa vid Slussen och började fundera kring hur det kommer sig att vissa hamnar i missbruk och hemlöshet, medan andra aldrig kommer i närheten av livets skuggsidor. Funderingarna ledde till hennes första film, Vägen till pärleporten, som handlar om missbrukaren Ingvar.

– Under arbetet med den filmen förstod jag att för att skilda dessa människor måste man vara där och leva med dem under långa perioder. Man måste komma nära och vinna deras förtroende, för att det ska bli på riktigt, säger Jessica Nettelbladt.

Hon drivs av en stark vilja att berätta och lyfta de här frågorna, som hon anser är lågprioriterade.

– Fördomarna kring människor som har drogproblem är många. Genom mina filmer vill jag ge de här personerna en röst. Deras berättelser måste få ta plats och deras liv är viktiga att skildra för att få en ökad förståelse för deras villkor. Hur kan vi förbättra livsvillkoren för människor med missbruk och deras anhöriga? Jag tror ingen vill bli tung missbrukare, men det går inte alltid att sluta med droger av ren viljekraft. För mig är missbruk en sjukdom och den drabbar många. Inte bara den som missbrukar utan också de anhöriga, säger Jessica Nettelbladt.

 

Inför dokumentärfilmen som skulle komma att handla om Monalisa, satte Jessica Nettelbladt upp en lapp på sprutbytet i Malmö där hon efterlyste kvinnor med missbruk som ville dela med sig av sina erfarenheter. Monalisa hörde av sig och ville berätta sin historia. Det blev början på ett fruktbart samarbete som skulle löpa över nästan tio år.

– Vi fick bra kemi direkt och Monalisa vågade verkligen bjuda på sig själv. Vissa svåra sekvenser i filmen bad hon själv om att jag skulle skildra närgånget, eftersom hon tycker att man måste våga visa verkligheten precis så som den är. Hudlös, ärlig och stundtals rå, säger Jessica Nettelbladt.

Hon berättar att filmen belyser många olika aspekter av Monalisas tillvaro. Det är inte bara knark och elände, utan också relationer och kärlek, inte minst den mellan henne och hennes barn. Hennes moderskärlek är stark och hon älskar verkligen sina barn. Men hon förmår inte ta hand om dem. Hon brottas med tankar om hon ska kämpa för att ha barnen hos sig, eller om de har det bättre hos sin fosterfamilj.

– Hon tampas med svåra livsval. Vad är egentligen för barnen bästa? Det finns inga enkla svar och i filmen försöker jag visa tillvarons komplexitet.

Monalisa träffar så småningom Fredrik och blir förälskad. De stöttar varandra i vått och torrt och den kärleken och ömheten går som en röd tråd genom stora delar av filmen.

Jessica Nettelbladt hade när hon var klar 300 timmars material, som det tog ett år att få ner till en och en halv timmes film. Hon har byggt upp historien utifrån hur livet fortskrider framåt. Hon gjorde nedslag hos Monalisa under de åtta åren och har på så vis fått med hennes utveckling och upp- och nedgångar.

Jessica Nettelbladh har mött många positiva reaktioner på filmen. Hon är ute och föreläser och har hittills visat den bland annat i riksdagen, i skolor och för socialarbetare. Den 25 mars har filmen officiell premiär och kommer att visas på biografer som visar dokumentärer.

– Människor blir berörda och tycker att det är en film som belyser viktiga frågor. Genom att våga visa verkligheten så som den är och genom att se människan bakom missbruket, öppnar filmen upp för diskussion och förhoppningsvis förändringar. Jag önskar att samhället skulle lägga mer resurser på de här personerna, säger Jessica Nettelbladt.

Dela artikeln:
0