När en älskad far – nykter alkoholist – dör samlas hans sex medelålders barn för att ta farväl, var och en på sitt sätt. Sorgen och saknaden blir avstamp för minnen och återblickar genom samtal och gamla filmer och kort. Men dödsfallet öppnar också upp för sökandet efter nya vägar. Det är aldrig för sent att lära om och lära nytt; i dödens skugga syns livet plötsligt i blixtbelysning. Medvetenheten om att ingen tid finns att spilla skärps.
Sonen Björn vill hålla ett tal till sin far på begravningen, men orden fattas honom, till hans stora förtret. Av en slump hittar han videomeddelanden till vart och ett av barnen. Dessa får dem att ifrågasätta sina livsval och för Björns del blir det början till ett inre förändringsarbete. Han bestämmer sig för att våga utmana sin största rädsla. Småstad är en finstämd liten pärla – delvis dokumentär, delvis påhittad – som utspelar sig i Vadstena med och kring de sex syskonen, deras liv, familjer, drömmar, jobb och vardagsbestyr.
Det är enkelt och avskalat skildrat, och den lite vemodiga stämningen förstärks av svartvitt foto . Det är som att regissören Johan Löfstedt – själv släkt med familjen – har fångat själva essensen av livet; sammanhållningen, glädjen, sorgen, lyckan, det vackra och det fula, sida vid sida. Det är små ögonblick ur helt vanliga människors liv i en helt vanliga svensk småstad. Litet – men i det lilla samtidigt oändligt stort och väldigt spännande trots att man lätt kan tro att det ska vara tråkigt. Filmen stärker tesen att alla människor har en historia värd att berätta – om det görs på rätt sätt.