Debuterar med serieroman om sitt alkoholberoende
Foto: Kartago Förlag

Debuterar med serieroman om sitt alkoholberoende

Som ung vuxen festade Harry Andersson sig nätterna igenom. Med tiden övergick det i ett destruktivt drickande. Nu har han skapat en serieroman om sina erfarenheter, ”Livet är inte alltid Hawaii”.
  • Relaterad läsning

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Vad handlar serieromanen Livet är inte alltid Hawaii om?

– Den är helt självbiografisk och handlar om min själv när jag var i 22-årsåldern. Jag var vilsen, men tänkte att om jag bara blir antagen till konstakademin eller hittar kärleken så kommer allt att ordna sig. I stället försörjde jag mig på ströjobb och la alla pengar på att festa. Festandet blev efter ett tag destruktivt och mina kompisar började oroa sig. Till slut nådde jag min botten. Romanen handlar om min flykt från allt som var jobbigt med hjälp av alkohol. Mina bästa kompisar finns också med i boken, men är mer nedtonade än i verkligheten. Allt är ur mitt perspektiv.

Vad var anledningen till att du började dricka så destruktivt? 

– Under det sista året av mitt drickande så drogs jag även med en depression. Den hade nog legat latent sen åttonde klass när jag led av panikångest. Jag lärde mig då att alkoholen tog bort den paniken och den ångesten. Så jag körde på det, självmedicinerade. Efter ett tag tog ångesten över och depressionen klev in. Så då hjälpte inte mitt drickande. Jag antog i min förvirrade missbrukarhjärna att det var på grund av att jag inte drack tillräckligt mycket. Så jag drack ännu mer. Men det som hände då var ju att ångesten ökade. Det blev en ond cirkel.

Det står på baksidan av boken om själslig smärta: vad handlade det om?

– För mig blev skillnaden med mellan barn- och vuxenlivet stor. Åren efter studenten, när alla mina val var mina egna och även konsekvenserna. Jag var inte redo för att ta ansvar för dem och det ledde till dåliga beslut.

Var det svårt att sluta dricka? 

– Ja varje gång jag försökte sluta på egen hand så var det svårt. Det var när jag började gå i ett tolvstegsprogram, med människor som delade min problematik, som det gick bättre. Det var känslan av tillhörighet och förståelse som gjorde det enkelt att sluta dricka. Jag tog till mig klyschor som ”en dag i taget” och ”det viktigaste först”. Då försvann själva pressen och stigmat av att jag inte kunde sluta dricka på egen hand. Sedan, efter ett tag, kom ju en våg av de känslor jag bedövat mig med över mig. Men då fanns det människor runt mig i programmet som guidade mig igenom känslorna. Allt för att jag inte skulle börja dricka igen.

Varför valde du att skriva en serieroman?

– Jag är bildkonstnär och är bättre på att uttrycka mig i bild än i text. För mig passar det bra att berätta på det här sättet. Serier ger ofta utrymme för att berätta om djupa och svåra saker. Man jobbar sig igenom känslor på ett annat sätt genom bilder eftersom de kräver mycket arbete. Det tar tid och man hinner reflektera över detaljerna Jag kunde exempelvis känna att nej, där måste jag ändra ett ansiktsuttryck eftersom det inte riktigt återspeglar den känsla jag vill förmedla.

Vad vill du säga med boken?

– Jag är en kreativ person och ville på det här viset berätta min historia och skapa igenkänning. Det finns en gemenskap i det, många kan nog känna igen sig i min historia. Jag vill inte moralisera över drickande och jag är inte emot alkohol. Men för egen del är jag nykterist sedan sju år.

Vem är målgruppen?

– Jag tror att alla som är unga kan känna igen sig, men även äldre som tycker om att läsa serieromaner kan nog tycka att detta är kul. Boken innehåller mycket humor och varma relationer. Jag har en fantastisk vänkrets som är något utöver det vanliga. Vi ställer alltid upp för varandra.

Vilka reaktioner har du fått på boken?

– Väldigt positiva. Många tycker att det är modigt att gå ut och berätta så ärligt. Några har blivit överraskade, de visste inte att jag hade de här problemen.

Hur känns det för egen del?

– Jag är förstås glad och stolt. Och tacksam över att ha så många fina människor i mitt liv som stöttar mig och finns där. Men samtidigt har en tomhetskänsla infunnit sig. Jag är klar med min andra bok nu och har jobbat non-stop sedan oktober, så det känns tomt och konstigt. Men visst känner jag mig privilegierad som får jobba med det jag älskar mest.

Dela artikeln:
0