Aniara – existentiell rymdsaga som skaver
Foto: Metafilm

Aniara – existentiell rymdsaga som skaver

Arbetarförfattaren och nobelpristagaren Harry Martinssons bok Aniara har nu premiär som biofilm. Och den är kusligt aktuell.
Av: Ulrica Ambjörn

I enorma cylinderformade hissar transporteras resenärerna upp till rymdskeppet Aniara, som likt en Noaks ark ska föra dem i säkerhet till mänsklighetens nya hem, en planet många ljusår bort från den förgiftade jorden. Rymdskeppet liknar mest en finlandsfärja, med restauranger, dansgolv, spelhall och ändlösa korridorer med hytter. Och till en början blomstrar framtidstron. Men den som kan sin Aniara vet att hoppet om en ny framtid snart släcks. Rymdskeppet krockar med en asteroid, kaptenen tvingas dumpa bränslet, och Aniara är dömd att för evigt sväva utan styrning.

 

I skeppets inre döljer sig Mima, en högteknologisk meditationssal där besökarna för en stund får tröst, om än i simulerad form, genom att återvända till en grönskande fridfull jord som den en gång var. Men i takt med att hopplöshet, religiös sekterism, tyranni och anarki breder ut sig söker sig allt fler till Mima, som till slut tar saken i egna händer.

 

I en tid av klimathot och politisk populism är Aniara aktuellare än någonsin. Oändligt vacker, sorglig, skrämmande – och mycket mänsklig. Vid filmfestivalen i Toronto i höstas fick filmen kritik för att det saknades engagerande rollkaraktärer. Det kan jag absolut inte hålla med om. Men vi vet ju hur rymdäventyret slutar, och det är inget happy end. Tvärtom. Aniara fortsätter att skava uppfodrande långt efter att jag lämnat biosalongen.

Diktverket Aniara gavs ut 1956. Aniara har tidigare satts upp som teater och opera. För regin av filmen står Pella Kågerman och Hugo Lilja.

Dela artikeln:
0