– Ett jätteviktigt och aktuellt ämne eftersom vi dricker så mycket i det här landet. Och de anhöriga påverkas väldigt mycket, säger Monica Wilderoth.
När hon fick frågan om hon ville dramatisera och regissera April i anhörigsverige tvekade hon inte.
– Jag tände direkt! Det kändes angeläget och nära. Jag kommer från en frigruppstradition i Malmö där vi ofta arbetade med att plocka upp aktuella samhällsfrågor på scenen och belysa dem. Jag vill placera teatern mitt i samhället. Det är så attraktivt att arbeta på det sättet.
I boken, som gavs ut i fjol, ryms flera teman. I pjäsen koncentreras berättelsen till ett huvudtema – hur det är att växa upp i en familj där de vuxna är alkoholberoende. Enligt Susanna Alakoski själv är April i anhörigsverige den av hennes böcker som varit svårast att skriva. Så här säger hon i en intervju gjord av Sofia Cherif på Stadsteatern:
”Just därför att jag tvingats se livspriset i vitögat. Livspriset av att vara anhörig till människor sjuka i beroendesjukdomen. Ett livspris som jag inte kunde överblicka som 25-åring, inte ens som 45-åring. Priset är, kan jag konstatera, svindlande högt”.
På frågan om hur processen att dramatisera boken varit, säger Monica Wilderoth att hon är ”ganska osentimental”.
– Susanna Alakoski är så gestaltande i sitt sätt att skriva, och vi har jobbat med att hitta en poetisk och bildstark form. Till exempel har ”sorgebreven” i boken fått formen av ett repetetivt körverk som fungerar som en pelare genom föreställningen.
Tillsammans med pjäsens fem skådespelare har Monica Wilderoth skapat en föreställning som öppnar för många olika tolkningar.
– Jag vill att orden ska stå fria, så att publiken har frihet att göra sina egna tolkningar beroende på bakgrund, kön och erfarenheter. Vi vill inte berätta för publiken vad de ska känna, tänka och tycka, säger hon.
I anslutning till några av föreställningarna kommer publiken också att bjudas in till samtal med speciellt inbjudna gäster, för att få möjlighet att ventilera tankar och känslor som väckts.
”En föreställning som oftare lyfter upp en tynger ner”, skriver Svenska Dagbladets recensent.