Anna Carlstedt. Foto: Moa Karlberg

Ordförandekrönika, Accent 1/2012: IOGT-NTO tar inte uppdrag av staten
Jag får ibland frågan om vilket samhällsuppdrag vi har fått av staten, och jag svarar alltid att IOGT-NTO inte får något uppdrag. Vi tar oss ett uppdrag, utifrån vad våra medlemmar vill att vi skall göra. Vi vill förändra världen, och det är inte regeringen eller ens staten som skall bestämma hur detta skall ske, utan våra egna medlemmar. Detta har tjänstemän på bidragsgivande myndigheter ibland svårt att förstå, all dialog till trots.

För att en organisation skall kunna bevara sin självständighet och sin röst, och samtidigt bedriva en bra verksamhet, så krävs vad vår ungdomsorganisation kallar fuck you-pengar. En folkrörelsetant som jag skulle kanske snarare kalla det självfinansiering. Men vi menar samma sak, och det är här som vårt Miljonlotteri kommer in i bilden. Av hävd finns en lång tradition i Sverige att just folkrörelser skall få tillstånd att bedriva lotterier, för att själva kunna ekonomisera sin egen verksamhet. Just IOGT-NTO har bedrivit lotterier sedan mitten av 1900-talet. Idag har Miljonlotteriet närmare 200.000 unika kunder som prenumererar på våra lotter. Jag brukar säga att de är vår gigantiska supporterklubb. Kunderna vet att de, genom att köpa våra lotter, stöttar vår organisation. Överskotten går oavkortat till IOGT-NTO:s ideella verksamhet och till att förverkliga vår vision: Att bygga ett samhälle, en värld där alkohol och andra droger inte hindrar människor från att leva ett fritt och rikt liv.

Idag har vi en mycket intressant situation i Sverige, fylld av paradoxer: Å ena sidan vill vår regering att en rad ideella organisationer skall ta en ännu större roll för att säkra den svenska välfärden. De vill att vi skall utföra gigantiska samhällsinsatser. Å andra sidan minskas det ekonomiska stödet, trots att allt större förväntningar ställs på oss. En annan paradox är att samtidigt som staten säger sig värna folkrörelsernas möjligheter att själva ekonomisera sin verksamhet, så görs ytterst litet för att hindra utländska, privata aktörer att med aggressiv marknadsföring och helt andra spelregler konkurrera med ideella, svenska lotteriarrangörer.

Som jag ser det så är det en sak när svenska, idéburna organisationer bedriver ett lotteri för att slippa beroende av bidrag från staten, och en helt annan sak när utländska aktörer med privatpersoner som ägare bedriver ett lotteri på svensk mark. Dessa utländska aktörer talar gärna om att deras överskott gör till ”välgörenhet”. Jag kan försäkra att inte en krona från varken IOGT-NTO:s eller någon av våra systerorganisationers överskott går till ”välgörenhet”. Nej, pengarna går till att våra medlemmar själva och med andra skall få möjlighet att förändra världen: Från det lilla sammanhanget, där det kanske handlar om att ta sig ur sitt missbruk och skapa en framtid för sin familj, till det stora sammanhanget, där vi tillsammans med många andra ökar engagemanget, integrationen och framtidstron i samhället.

Jag hoppas att det är en självklarhet för dig som medlem att, om du har den ekonomiska möjligheten, prenumerera på våra lotter och därmed bidra till vår självständighet.

Anna Carlstedt
förbundsordförande i IOGT-NTO 

Att se sina vårdnadshavare berusade är en fruktansvärd upplevelse för många barn. Den vuxnes beteende förändras och skrämmer. Tryggheten försvinner och barnet upplever en oro och en hjälplöshet som kan vara svår för vuxna att föreställa sig. Den är inte obefogad.

Det händer att föräldrar sätter sina barn i akut fara genom att dricka sig berusade. Det händer att barn blir misshandlade och utnyttjade av fulla vuxna. Betydligt vanligare är det att barn blir skrämda och får sin midsommar förstörd. Eller att tonåringen hamnar i en jobbig situation på stan, men inte kan bli hämtad eftersom föräldrarna har druckit.

Ett par nubbar spelar väl ingen roll, är det säkert många som tycker. Men barn ser skillnad på nyktra och berusade vuxna. Ett av fem barn i mellanstadieåldern tycker att deras föräldrar dricker för mycket. Är ditt barn ett av dem?

Lösningen är enkel. Bli inte berusad i närheten av dina barn. Och om ni är på en fest där det förekommer alkohol, se till att någon håller sig nykter och kan se till att barnen har det bra. Låt barnen ha en bra midsommar, även på kvällen.

Anna Carlstedt
förbundsordförande IOGT-NTO

Det har varit känt länge att alkohol- och droganvändning i vägtrafiken är ett omfattande trafiksäkerhetsproblem. Men detta räcker inte utan vi har också att göra med ett socialt problem i samhället.
Sedan år 2010 har en förstudie av närståendes upplevelser av samhällsstöd vid rattfylleriolyckor genomförts i samverkan mellan Umeå universitet, Göteborgs universitet och Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF) i Stockholm. Totalt har 49 närstående i olika åldrar medverkat i undersökningen och berättat om sina erfarenheter som drabbade av rattfylleriolyckor. Flertalet har varit kvinnor som berättat om sin utsatthet. Här kan man även se barn som både direkta och indirekta brottsoffer i dessa krascher.

De rattfylleridrabbade som har medverkat i undersökningen har drabbats av en rad olika förluster, genom att närstående omkommit eller skadats eller i form av egna skador. I svaren beskriver de också andra förluster. Många skriver att de inte har samma kapacitet idag som vid tiden för olyckan. Flera har haft svårigheter att koncentrera sig på sina arbeten och till och med förlorat sitt arbete. Någon uppger i enkäten att det inte längre finns några krafter kvar för att klara av ett heltidsarbete.

I vår studie ser vi också att det är tydligt att de drabbades situation på arbetsmarknaden har förändrats markant efter olyckan. Andelen som arbetar som anställda har minskat från 59 procent till 48 procent. Hela 20 procent av de drabbade har idag sjuk-/aktivitetsersättning, att jämföra med 2 procent före olyckan.

Studien visar att utsattheten och bristen på stöd för drabbade och närstående vid rattfylleriolyckor är påtaglig. Hela 55 procent av deltagarna i vår studie ansåg att de inte fått något stöd efter olyckan.

Vi menar att detta är ett alarmerande resultat då det inte skulle behöva vara så med tanke på att det finns utbildad kompetens i landets kommuner när det gäller kriser och omhändertagande vid olyckor.

25 procent av de rattfylleridrabbade i studien svarade att de hade velat ha kontakt med socialtjänsten efter att rattfylleriolyckan hänt, men bara någon enstaka har haft en sådan kontakt. Kommunernas krisgruppsverksamhet, så kallade POSOM-grupper, har bara undantagsvis aktiverats för att ge stöd till de drabbade.

I Socialtjänstlagen står det att varje kommun har det yttersta ansvaret för att alla medborgare ska få det stöd och den hjälp som de behöver. Ansvaret gäller också barnen. En av slutsatserna i studien är att de lokala myndigheterna inte har utgått ifrån FN:s barnkonvention och arbetat för barnens stöd vid en krishändelse.

För att komma tillrätta med dessa problem menar vi att Socialstyrelsen bör granska kommunernas krisstöd till drabbade. Det är också enligt vår mening viktigt att POSOM-grupperna i kommunerna utvärderas utifrån de drabbades perspektiv.

Vår slutsats av de närståendes erfarenheter i undersökningen är att det finns påtagliga brister i hur kommunernas krisstöd fungerar i praktiken. En nationell översyn bör inledas snarast. En sådan översyn kan också skapa en god grund för vidare forskning inom detta område där Sverige som nation har möjlighet att även följa upp skuggsidan av nollvisionen.

JÖRGEN LUNDÄLV
docent i socialt arbete, Göteborgs universitet, och docent i trafikmedicin, Umeå universitet

LARS OLOV SJÖSTRÖM
fil. dr och trafiksäkerhetschef vid Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF), Stockholm

Maria Zaitzewsky Rundgren.

Som femtonåring blev min mamma frälsningssoldat. Den främsta anledningen var musiken. Hon älskade nämligen att sjunga och som frälsningssoldat fick hon användning för sin klara röst. Dessutom var hon troende. Den tredje anledningen talade hon aldrig om. Att man som soldat måste vara helnykter.

Inte så att mamma drack, tvärtom. Men hennes far, min morfar, var alkoholist och spenderade periodvis byggarbetarlönen på sprit i stället för på sin lilla familj. Mormor, som var hjärtsjuk och klen, tvingades dela ut tidningar i svinottan för att kunna hålla dottern Sonja med mat och kläder.

Jag tror att mamma drogs in i Frälsningsarmén också på grund av dess nyktra profil. Hon hatade alkoholen och vad den ställde till med. Hade en annan nykter organisation, IOGT-NTO, korsat hennes väg hade hon antagligen gått med där.

Jag tänker på min mamma när jag i olika IOGT-NTO-sammanhang ser vilsna, unga tjejer med piercade ögonbryn, färgat hår och coola tights med hål på ”rätt” ställen. Alla attribut är där. Ändå blir det så fel, för deras blickar är sökande, uttrycket är ”se mig, trots att jag är blyg och knappast klassens snygging”.

Men de är glada över att ha hittat en varm famn och ett sammanhang tillsammans med andra i samma situation. Och kanske också över att ha hittat en alkoholfri zon där de garanterat slipper höra klirret från flaskor och pappas eller mammas tunga steg efter ännu en festlig natt. Precis samma stilla glädje som min mamma antagligen kände där hon sjöng ut om gud och frälsning för den som orkade lyssna.

Maria Zaitzewsky Rundgren, reporter på accent

Nu behöver jag hjälp. Och jag behöver hjälp av just dig. Det finns en sak som vi behöver fixa tillsammans, du och jag. Bakgrunden är den följande:

IOGT-NTO är en av ytterst få svenska folkrörelser som rekryterar många nya medlemmar. De senaste åren har vi värvat flera tusen. Varje år. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att vi har en ganska hög tröskel. Den tröskeln stavas medlemslöfte. I många andra organisationer kan man gå med för att stödja en idé, men i övrigt krävs det ofta inte särskilt mycket av individen. När du blir medlem i IOGT-NTO däremot ska du så länge du är medlem leva helnyktert, vilket är ett ytterst radikalt ställningstagande i Sverige idag, där 90 procent av den vuxna befolkningen dricker alkohol. Dessutom ska du ställa upp på IOGT-NTO:s värdegrund, som bygger på tolerans, mångfald och alla människors lika rätt och värde. Trots – eller kanske tack vare – denna höga tröskel värvar vi flera tusen nya medlemmar varje år.

Och det behöver vi fortsätta göra. Om vi inte bara ska göra insatser i samhället, utan faktiskt vill göra skillnad och kunna påverka för att förändra världen, då måste vi vara många. Fler än vi är idag! De senaste åren har några saker gjort att vi också tappat många medlemmar. För det första går förstås ett antal av våra äldsta kämpar ur tiden varje år. För det andra förlorade vi ett antal medlemmar när vi, för andra gången i modern tid, uteslöt en medlem som aktivt och offentligt motarbetade vår värdegrund (men vi fick också nya medlemmar på kuppen!). För det tredje visade det sig att försöket att låta medlemsavgiften vara noll kronor det första året fungerade riktigt dåligt: Vi som brukar ha en betalningsfrekvens på nästan 90 procent såg då att betalningsfrekvensen var usel bland dem som värvats med detta erbjudande, när det väl var dags att betala sitt medlemskap år två.

Nu börjar allt detta rätta till sig. Vi har ett mycket fint värvningsarbete i många av våra distrikt och föreningar. Mycket glädjande är att vi är fler som värvar! Våra ”storvärvare” gör ett fantastiskt jobb. Men för att hela organisationen ska lyfta krävs det att vi alla värvar. Det vill säga du och jag. Så våga fråga, för IOGT-NTO:s skull. Vi behövs mer än någonsin, vi behöver dig och vi behöver just den person som du värvar. Så fråga grannen, kompisen på gymet eller äldreboendet, kusinen, lantbrevbäraren eller flörten i tvättstugan. Om vi alla värvar en var kommer vi att dubbla vårt medlemsantal. Och det är du och jag som kan fixa det!

Anna Carlstedt, förbundsordförande IOGT-NTO

IOGT-NTO:s förbundsordförande Anna Carlstedt. Foto: Joanna Wågström

Kongressen är så mycket mer än förhandlingarna. Hur ska vi förvalta kongresstraditionen i framtiden? Hur får vi nya medlemmar att känna sig hemma?

Jag minns min första kongress inom rörelsen. Den var i Karlstad och jag var 16 år. Jag minns sena nätter, nya vänner, en fin kärlekshistoria. Och jag minns UNF:s förhandlingar. Jag var inte ombud, så jag satt längst bak i lokalen. Jag minns att jag satt och skrev brev, för att se upptagen ut. Jag begrep absolut ingenting av vad som pågick. Men jag förstod att det som hände var viktigt. Och jag insåg, instinktivt, att förhandlingarna var kongressens hjärta. Och att kongressen var organisationens hjärta. Detta ville jag vara en del av.

Vi är ganska unika inom IOGT-NTO-rörelsen eftersom våra kongresser är så mycket mer än själva förhandlingarna. De är också nattcaféet, utflykterna, verkstäderna, seminarierna, festerna, familjelägren och barnpassningen. De är nära umgänge över generationsgränserna och de betyder så olika saker för olika medlemmar. Det finns en viktig poäng med att personer som inte är ombud kan gå in i förhandlingslokalerna, ta del av diskussionerna och besluten, kanske bestämma sig för att nästa gång vilja bli ombud. Kongressens funktion som demokratiskola kan inte nog skattas.

På förra kongressen i Göteborg diskuterade vi de framtida formerna. Vi kom överens om att kongresserna även i fortsättningen skall ligga på sommaren, arrangeras på olika ställen varje gång och innehålla ”både arbete och fest”. Vi vill att kongressen skall vara en samlande punkt för organisationen, en gigantisk mötesplats. En fråga vi bör återkomma till är om vi skall fortsätta som idag, då ett av våra distrikt arrangerar, eller om vi skall gå mot en modell där förbundet arrangerar.

Våra kongresser betyder mycket olika saker för olika medlemmar. Jag kommer ihåg i Göteborg, då flera talare gick upp i talarstolen och berättade gamla minnen och hur viktigt är med kongresstraditionerna – ja, ungefär som jag gör i början av den här krönikan. Men i Göteborg var det flera ombud som kom fram till mig efteråt och sa att de hade svårt att förhålla sig till alla önskemål om att kongressen skulle se ut som den alltid gjort, eftersom detta var deras första kongress och de gärna ville vara med och forma framtidens kongresser men att de inte riktigt kände sig inkluderade när det blev för mycket nostalgi i talarstolen. Tanke­väckande.
Jag är övertygad om att sommarens kongresser i Åre blir ett äventyr, oavsett vad du kommer dit för att uppleva: Det kommer att bli kamp och kärlek, arbete och fest, party och politik. Jag hoppas att vi ses på sommarens kongress. Blir det din första?

Anna Carlstedt

Dessa 385 000 barn anges ofta vara barn till missbrukare. Men siffran gäller barn som lever med vuxna som har ett så kallat riskbruk. (Folkhälsoinstitutets ”Barn i familjer med alkohol- och narkotikaproblem”, 2008:28) Det är detta begrepp som skapar förvirring. Många säger fel. Ännu fler tolkar fel. Jag har hört företrädare för IOGT-NTO,  folkhälsominister Maria Larsson och ledare för kommunala stödgrupper säga att det finns 385 000 barn till missbrukare.  Tidningsredigerare sätter ordet ”missbruk” i rubriker trots att artikeln beskriver riskbruk och på UNFs hemsida kan man läsa att ” Det finns ungefär 385 000 barn under 18 år som lever med en förälder som missbrukar.”

Men det gäller alltså riskbruk, vilket enligt Folkhälsoinstitutet (FHI) är att dricka ofta och mycket. : ”… följande riktvärden finns: Män: mer än 14 standardglas per vecka eller fem standardglas eller mer vid samma tillfälle. Kvinnor: mer än nio standardglas per vecka eller fyra standardglas eller mer vid samma tillfälle.” FHI påpekar också att ”riskbruk behöver inte betyda att man har problem med alkohol här och nu, men att man kan få i framtiden.”

För mig som mer än väl vet hur det är att leva med vuxna som dricker för mycket, spelar det ur ett barnperspektiv egentligen ingen större roll exakt var gränsen mellan missbruk och riskbruk går. När jag har skrivit rapporter på uppdrag av IOGT-NTO:s Juniorförbund, om stödgrupper i landets kommuner, har jag också varit noga med att påpeka att för Junis är det barnens upplevelse som är det centrala. Om ett barn mår dåligt, oroar sig för, får ta för mycket ansvar eller far rent fysiskt illa på grund av en förälders eller annan vårdnadshavares alkoholkonsumtion – då är det ett problem, som vi behöver våga tala om.

Men vi bör ändå inte blanda samman begreppen. Om vi säger ”missbruk” tror jag inte att de flesta ser framför sig en förälder som ”inte har problem här och nu”…

I samband med Vart femte barn-kampanjen hamnade jag själv i en Facebook-diskussion med Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Hon menade att kampanjen använde statistiken på ett felaktigt sätt, just för att det ju faktiskt inte är vart femte barn som lever med missbruk. Nu har just Vart femte barn hela tiden använt ordet ”riskabel” konsumtion, och använt sig av siffror från statliga myndigheter, vilket borde anses som goda källor. Men det är olyckligt att en toppolitiker uppfattar dessa siffror, termer och argumentation på ett sätt att det hela beskrivs som oseriöst och rentav falskt. Vi är många som på olika sätt vill påverka politiker att avsätta resurser för bland annat stödgrupper. Att människor tolkar det vi säger fel kan vara svårt att ändra på. Men när vi hänvisar statistik och forskning ska det göras på ett korrekt sätt.

Helena Wannberg
IOGT-NTOare och frilansjournalist

Våldet är en av de negativa effekterna. Våld på offentlig plats eller i familjen är i hög grad alkoholrelaterat på de flesta håll i världen. Nästan varannan etiopisk kvinna har blivit misshandlad av sin man när han druckit. I Rwanda har var tredje man som druckit slagit sin fru medan knappt var femte man som inte druckit gör det. I Danmark anger varannan kvinna som blivit slagen att alkohol eller andra droger funnits med. Motsvarande uppgift gäller för Sverige. I Laos har var femte kvinna blivit misshandlad av sin man. I 40 procent av de fallen var mannen alkoholpåverkad.

Ett effektivt sätt att minska våldet mot kvinnor är att ge alkoholen minskat utrymme. Det menar forskarna Lori Heise, Marijke Velzeboer-Salcedo och Maristela G Monteiro i studien Unhappy hours: Alcohol and Partner Aggression in the Americas. Lori Heise säger: ”Om man frågar kvinnor som utsatts för våld så kopplar de i hög grad samman alkohol med våldet, som oftast utförts av den man de lever med.” I ett exempel i studien visas hur anmälningarna om våld mot kvinnor i Diadema i Brasilien minskade med 30 procent när tiderna för alkoholservering kortades.

I land efter land i Amerika slår alkoholpåverkade män sin partner, visar Unhappy hours. Studier från Ryssland och Vitryssland visar på detsamma liksom studier från andra afrikanska och asiatiska länder än de som refererats tidigare. I England och Wales är det 32 procent, i USA 55 procent av våldet där mannen varit berusad.

Hundratals miljoner kvinnor och barn utsätts för våld och övergrepp av män. Våldsamhet tycks inbyggt i mansrollen och en stor del av våldet är alkoholrelaterat. Så är det både i Sverige och i övriga delar av världen, inte minst i fattiga länder. Varje försök att minska våldet kan bli mer framgångsrikt om man utsätter alkoholen för restriktioner och påverkar människor till minskat drickande samt begränsar alkoholindustrins möjligheter att etablera nya marknader.

Detta är en utmaning för politiker på lokal, nationell och internationell nivå. Det är en utmaning för var och en av oss. Det handlar om ett val mellan alkohol och trygghet för kvinnor och är en fråga så god som någon att uppmärksamma på internationella kvinnodagen.

Anna Carlstedt, förbundsordförande IOGT-NTO
Maj-Lis Lööw, ordförande i IOGT-NTO-rörelsens Internationella Råd

Det första jag tänker på när jag hör ordet ”värvning” är sjömännen som värvades till fartygen förr, och då var det vanligt förekommande att sjömännen inte hann med många resor. Värnpliktiga värvades under krigstider, och de gick ofta ödesdigra lotter till mötes.

Arbetskraftvärvningen i Sverige visade sig dock vara bra för både vårt samhälle och för de arbetare som kom hit. Vi bjöd finländare, italienare, jugoslaver mm, ett nytt liv med arbete och en framtid för hela familjen. De flesta stannade. Då får ordet ”värvning” direkt en godare smak, frågan är bara hur vi kommer att lyckas få folk stanna kvar och ta emot vår vision.

Värvning får mig att tänka på en flotta. I vårt fall kan jag se förbundet som ett moderfartyg med en ny kvinnlig kapten. Distrikten kan jag se som de största följefartygen som ännu seglar säkra i kölvatten efter moderfartyget. Föreningarna är de minsta fartygen och många har redan havererat, och de flesta är inte i så bra sjöskick heller. De behöver lagas och förnyas från grunden.

Vi värvare gör helt klart ett grundjobb men det måste vara i varje förenings intresse att ta vara på nya medlemmar och erbjuda aktiviteter som är intressanta för dem. Eller helt enkelt bilda nya grupper eller nya föreningar med nya aktiviteter, för intressena har ändats en hel del. Allt kan inte vara som det var FÖRR. Nya tider kräver nya medlemmar.

Ritva Songer, Hundralogen, Västerås

Det är inte så konstigt egentligen. För trots att marijuana sålts som medicin i butiker på gatorna sedan 14 år tillbaka och att cirka 3,5 miljoner Kalifornienbor röker marijuana mer eller mindre regelbundet så förstår folk att drogen inte kan lösa några av de problem som Kalifornien brottas med.

Legaliseringsivrarna har försökt tuta i människor att legaliseringen ska lösa Kaliforniens ekonomiska problem. Att folk ska få tillbaka sina jobb och att budgetunderskottet ska lösas. Men inte ens med de mest positiva uppskattningarna av hur mycket skattemedel som försäljningen av cannabis skulle kunna dra in hade det blivit verklighet. Det förstår folk.

Sedan har de hävdat att laglig marijuana i Kalifornien skulle försvaga den mexikanska maffian ekonomiskt, knarkkartellerna skulle tappa 60 procent av sina intäkter från marijuana. Knarkvåldet skulle minska. Men att legalisera en drog, i en stat, i ett land, i världen slår ut inte ut maffian. Det förstår folk.

I Kalifornien är det vanligare att den latinska och svarta befolkningen grips av polisen för marijuanainnehav än den vita. Trots att andelen vita som röker marijuana är större. Lösningen på problemet skulle enligt proposition 19-förespråkarna vara att legalisera marijuana. Men att polisen cirkulerar i fattiga områden och griper människor där istället för hos den vita medelklassen beror inte på att marijuana är olagligt. Det förstår folk.

Richard Lee, en av författarna till proposition 19, har redan utlovat att de ska komma tillbaka med ett nytt förslag till valet 2012.

Mitt råd till dem inför kommande kampanj är att argumentera med sanningen.” Vi vill legalisera cannabis för att vi tycker att det är roligt att röka och alla borde få göra det utan att bli störda av polisen”.

Det argumentet går i alla fall inte att slå hål på. Och borde ha en bättre chans hos Kalifornienborna där trots allt många människor gillar att röka gräs.

Joanna Wågström