Just nu pågår en utställning i Strandkyrkan i Lomma om sorgen och smärtan att leva med en missbrukare. Det är konstnären Marianne Wilhelmssons första utställning och hon har valt att använda sig av fotografi och digital seriegrafi som uttrycksmedel. Hon levde i tjugotvå år tillsammans med en missbrukare och genom sina bilder berättar hon om smärtan, medberoendet, men också om alla de glädjeämnen som fanns i deras liv.

– Man fyller år, firar jul, får barn. Det är en massa kärlek också. Man längtar hela tiden efter att få tillbaka den personen i sitt ursprungliga skick, säger Marianne Wilhelmsson.

Hon beskriver medberoendet som förblindande. Det som inte är okej blir acceptabelt, man blir jätteduktig på att skydda och gömma undan.

Utställningen pågår till den 12 juni.

Maria Zaitzewsky Rundgren

På "Kulturnatten" i Växjö kunde IOGT-NTO bjuda på en hel del aktiviteter, allt från teater till konserter. Foto: Stefan Lindstig.

Den 29 januari genomsyrades hela Växjö av kultur genom arrangemanget ”Kulturnatt”. På 47 olika ställen i stan kunde man besöka och uppleva all sorts kultur. IOGT-NTO huset vid Vattentorget hörde till de mest välbesökta platserna och här kunde man erbjuda såväl konserter, teaterföreställningar, en gospelkör, gubband och massor av dans under de nästan tolv timmar som kulturnatten varade; från eftermiddagen till ett på natten.

En våning upp kunde man dessutom handla honung, lax och andra läckerheter från Bondens marknad. Curt Thapper från IOGT Vattentorget är lyrisk över hur bra det gick och hur lyckat arrangemanget var.

-Vi hade fyratusen besökare, vilket är ännu fler än i fjol. Vi hade fantastiska besökare, artister, konstnärer och visionärer. Totalt medverkade 150 personer och ett 30-tal frivilliga IOGT-NTOmedlemmar. Alla besökare var positiva, glada och bjöd på sig själva. Och alla respekterade vår nyktra profil, säger Curt och berättar att man fått massor av beröm för hur man anordnat denna jättelika fest.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Omslag för Alex Dogboy av Monica Zak

Monica Zak är barnboksförfattaren som skriver om de mest utsatta barnen ute i världen – gatubarnen. I förra veckan trollband hon publiken på Klaragården i Stockholm. Det var IOGT-NTO-föreningen The Globe som bjudit in Monica. En av hennes mest kända böcker heter Alex Dogboy och handlar om en hemlös pojke i Honduras som lever tillsammans med sina hundar. Dogboy är en verklig pojke som Monica träffade när hon arbetade med ett barnhemsprojekt i Honduras. Hon blev fascinerad av hans rörande historia – som tyvärr är ganska vanlig i den här delen av världen.

Som spädbarn övergavs han av sin mor och bara sju år gammal hamnade han på gatan efter att även hans far gett sig av för att söka lyckan i USA. Hundarna blev hans ställföreträdande far och mor. Alex Dogboy är en sällsam, sorglig, stundtals hoppfull och fascinerande historia om ett av alla övergivna barn som lever på gatorna i Sydamerika, omgivna av droger och kriminalitet.

Monika Zak, som också har arbetat som journalist, har skrivit ett 70-tal böcker som översatts till 17 språk.

Maria Zaitzewsky Rundgren

-I annat fall har vi att se fram emot en kulturpolitisk skandal av stora mått. Beslutande politiker blir då passiva åskådare när allt fler mindre biografer läggs ner runt om i landet, samtidigt som det råder en parlamentarisk enighet att så inte skall ske, skriver bland andra Olle Häggström, vd på Våra Gårdar.

Bakgrunden till det öppna brevet till kulturministern är en oro över en snar biografdöd ute på landsbygden, då digitaliseringen inte sker i önskvärd takt, samtidigt som de små biograferna konkurreras ut av de stora biokomplexen. För att de lokala biograferna ska överleva måste de snabbt digitaliseras, med höga investeringskostnader som följd. Pengar som kulturdepartementet nu alltså anslagit, men som riskerar att bli som pärlor för svin. Hjälpen kommer för sent.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Maria Vargas Llosa. Fotograf: Ulla Montan

Med anledning av årets litteraturpristagare Maria Vargas Llosa föreläste Inger Littberger och Hilbert Björkdahl i lördags om författaren i IOGT-NTOs föreningslokaler på Kullgatan i Vetlanda.

Föreläsningen arrangerades av IOGT-NTO och drog många intresserade åhörare, som – förutom själva föreläsningen – fick höra musikstycken på klarinett framförda av elever från Musikskolan.

74-årige Mario Vargas Llosa kommer från Peru och är en av Latinamerikas största och mest framgångsrika författare. 1990 kandiderade han i det peruanska presidentvalet med sina liberala värderingar. Kända verk är bland andra ”Staden och hundarna” och ”Bockfesten”.

Maria Zaitzewsky Rundgren

I ordenshuset Brofästet på Skansen spelas just nu Vilhelm Mobergs pjäs ”100 gånger gifta” för fulla hus. Pjäsen, som är en äktenskapskomedi i teatermiljö från 20-talet, kommer att spelas under helgerna i september.

-Vi är jätteglada över att kunna spela Moberg i Brofästet, ett hus som stämmer så väl överens med pjäsen, säger Per Holmberg, själv medverkade i pjäsen.

Maria Zaitzewsky

Vilhelm Moberg kom i kontakt med teatern just via IOGT-NTO-logernas teaterverksamhet och via dem tändes hans intresse för teater. Han skrev under sin livstid ett stort antal pjäser.

”100 gånger gifta” sätts av denna anledning upp på Brofästet, vars scen byggdes just på 1920-talet.
Medverkar i pjäsen, som kommer att spelas utvalda datum under de tre första helgerna i september, gör Per Holberg, Eva Fritjofson, Moniqa Sunnerberg och Charlie Elvegård.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv fick hon ett matmissbruk. I boken "Hungerflickan" berättar hon om sina upplevelser. Fot: Moa Karlberg

Författaren och krönikören Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv klarade hon sig från spriten. Men hamnade i stället i ett matmissbruk. Nu har hon skrivit boken ”Hungerflickan” om sina erfarenheter.

En fråga som Hillevi Wahl ofta får när hon är ute och håller föredrag kring sin första bok ”Kärleksbarnet”, som kom för fyra år sedan, är varför hon klarat sig så bra trots uppväxten med två alkoholiserade föräldrar. Varför blev inte hon missbrukare?

– Men det blev jag ju! Alkohol var förknippat med så mycket negativt, så där höll jag mig borta. Maten blev i stället mitt sätt att fylla det svarta hålet jag hade inombords. Den la sig som bomull i magen och blev en befrielse. Socker är en drog som triggar samma centra i hjärnan som alkohol. Choklad och bullar stillar suget på ett fantastiskt sätt, säger Hillevi, som efter en del funderande beslutade sig för att skriva en bok om åren med ätstörningarna. Hon kände att historien behövde berättas. För sin egen skull och för alla de kvinnor som i olika grad lever i samma helvete.

Kräktes med hjälp av tandborste
Att Hillevis eget matmissbruk är kopplat till hennes uppväxt är hon övertygad om. Hon påpekar att det finns forskning som visar att döttrar till missbrukare ofta drabbas av ätstörningar. Ångesten och ensamheten behövde dövas och hon fann tröst i kakor, godis och mat som systematiskt kräktes upp genom att hon rev sig själv i halsen med en tandborste.

Sjukdomen blossade upp när hon som sjuttonåring var utbytesstudent i USA och det är också där som stora delar av ”Hungerflickan” utspelar sig. Hon kände sig ensam, udda, fet, ful och misslyckad och satte upp målet att bli smal, populär och vacker innan skolåret var över. Inte minst för att hennes älskade pappa äntligen skulle bli stolt över henne; denna klumpiga och okvinnliga dotter. Så blev det nu inte. Hillevi lämnades vind för våg efter hemkomsten från USA och tappade fotfästet totalt. Matmissbruket trappades upp och som en sista desperat utväg sökte hon hjälp hos psykvården.

– I vår familj har vi stora rumpor och kan inte hoppa över en plint. Den bilden levde jag länge med, innan jag i sena tonåren kom till insikt om att jag inte alls var klumpig. Jag utmanade mig själv genom att klättra i berg, hoppa fallskärm och simma med delfiner. Ett riktigt uppvaknande, säger Hillevi och tillägger att extremsportandet också handlade om att på ett icke destruktivt sätt söka nya kickar; missbrukarens främsta drivkraft.

Ett tomrum i själen
För Hillevi, liksom för de flesta som missbrukar mat, handlade ätstörningarna om ett tomrum och en längtan i själen. Men även samhällets attityd till kroppen spelade in. Feta människor är dumma i huvudet och smal är lika med vacker. Något som får Hillevi att se rött.

– Att inte äta och att vara smal sitter oerhört djupt hos de flesta kvinnor. Nästan alla bantar av och till och det talas ständigt om olika bantningsmetoder. Mat har över huvudtaget blivit väldigt laddat. Det ska vara ekologiskt, fritt från tillsatser och vi tittar på matlagningsprogram på teve. Tagga ner! Gör något annat, lägg inte ner så mycket energi på att hålla dig smal och snygg! När man är sugen ska man fråga sig vad det är man hungrar efter egentligen. Är det bekräftelse och kärlek? Eller äter man för att hålla tröttheten borta? Då är det kanske bättre att lägga sig, konstaterar Hillevi som själv försöker leva som hon lär.

Numera har hon ett avslappnat förhållningssätt till mat, även om hon fortfarande ”kan äta en hel häst, helst om den är doppad i choklad”. Under hennes tre graviditeter triggades oron över att förlora kroppskontrollen igång på nytt. Men hon insåg så småningom att det bästa hon kunde göra var att låta naturen ha sin gång. Hur mycket man ökar i vikt vid en graviditet är individuellt. I hennes fall handlade det om trettio kilo varje gång.

– Jag älskar mat, men gör ingen stor grej av det. Det är viktigt att vara en god förebild för sina barn också, att visa dem att visst är det okej att äta godis och chips ibland, men inte hela tiden. Och att det är bra att använda sin kropp, att sporta och träna, säger Hillevi, som numera går på gym flera dagar i veckan.

Mamma köpte cocosbollar
Hon funderar över orsakerna till att hon hamnade i ett matmissbruk som tonåring. Förutsättningarna fanns så klart där. Hennes mamma köpte hellre kokosbollar än mat och ostmackor med mjölk tillsammans med pappa gjorde henne trygg.

Men det handlade också om en särskild känslighet, som vissa barn har. Samma känslighet ser hon hos sin äldste son.

– Han är lite klurig, blyg och analyserande, inte typen som går fram och tar för sig. Men i stället för att försöka forma om honom enligt mallen, låter vi honom vara som han är. Han får uppgifter utifrån sina förutsättningar, vilket fungerar jättebra. Min poäng är att alla sorters människor behövs!

Hillevi berättar att hennes egen pappa mest tyckte att hon var till besvär.

– Han var en underbar människa på många sätt, men ansvarslös. Han brydde sig inte och jag blev inte tagen i bruk, varken hemma i eller i skolan, säger Hillevi och berättar att hon kände sig udda och annorlunda under hela sin skoltid. Det hade kunnat gå riktigt illa. Men hennes ”inre kompass” och alla de goda männi­skor hon mötte längs vägen blev hennes räddning.

– Min hunger handlade egentligen om en obändig livslust och nyfikenhet. Jag började resa och mötte människor från andra länder och kulturer, vars livshistorier många gånger var värre än min egen. Jag fick perspektiv och insåg att man inte måste vara smal och vacker för att bli älskad. Resorna gjorde mig lycklig och fri. Det är den här livslusten som jag alltid haft inom mig som jag i dag lever av. Jag känner mig lyckligt lottad och har i dag en lyxtillvaro med tre fina barn och en fantastisk man.

Det svarta hålet krympte
Maken Gunnar och de tre barnen blev avgörande vändpunkter i Hillevis liv.

– I vuxen ålder kom jag till rätta med mitt matmissbruk och det svarta hålet inom mig krympte. När jag träffade Gunnar, fick barn och skrev ”Kärleksbarnet” försvann hålet helt. Under tillkomsten av den boken grät jag konstant. Gunnar fanns alltid där som stöd. Tilliten är total. Jag inser att jag har haft tur som träffade honom.

Barnen ger Hillevi massor av jobb, energi och glädje, vilket passar henne perfekt.

– När man får barn flyttas fokus från en själv till barnen. Man är inte längre sitt eget livsprojekt och har helt enkelt inte tid att fundera över utseende och kroppsform. Energin går i stället åt till att slösa kärlek och upptäcka världen tillsammans med dem. Den upptäckarglädjen kommer förhoppningsvis att resultera i en barnbok, Hillevis senaste projekt.

En hel och lycklig människa
Idag känner hon sig som en hel och lycklig människa, som älskar sin familj och sitt spännande jobb som skribent. Fortfarande märks dock spår av hennes uppväxt i vardagliga situationer. Men det är mest av godo, tycker hon själv.

– Jag tar in hela rummet när jag kommer in i en ny miljö. Hur mår alla? Den känsligheten har jag kvar. Samtidigt inser jag att jag inte måste fixa allt eller ta hand om alla. Jag har sänkt kraven på mig själv och håller inte på och städar bara för att vi får gäster. Jag vill föregå med gott exempel genom att visa att man duger som man är. Min känslighet gör också att jag får många förtroenden av människor som upplevt svåra saker. Och jag blir inte rädd när någon mår dåligt, utan går bara till mig själv och funderar på vad jag behövde när jag mådde dåligt.
Nolltolerans mot alkohol när barnen är närvarande är ett annat konkret spår av Hillevis trasiga uppväxt som omsatts i praktik i vardagen.

– Jag och Gunnar dricker knappt alls, men definitivt inte när barnen är med. Genom att vara goda förebilder, kunna prata om allt och inte skämmas för något, ge mängder av kärlek och uppmärksamhet, hoppas vi kunna ge våra barn den uppväxt jag själv inte fick.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Sten Olsson.

I många år har IOGT-NTO medlemmarna Sten Olsson och Ivar Westling kämpat för Älvdalens bio och bland annat stått bakom en totalrenovering av lokalerna. Exakt 100 år efter invigningen kunde de återinviga bion efter en varsam renovering. För sina ideella och helhjärtade insatser belönas de nu med kommunens kulturpris.

– Vi känner oss mycket hedrade, säger Sten Olsson.

På Skansfesten, på Rots skans på söndag, är det högtidlig utdelning av kulturpriset till de båda biografkämparna.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Teatergruppen Tro, hopp och kärlek ska spela "Varghajen och Rödluvan" under Norrlandsveckan i Umeå.

Under norrlandsveckan, närmare bestämt den 29 juli och den 30 augusti, kommer en annorlunda pjäs till Holmön i Umeås skärgård. Det handlar om ”Varghajen och rödluvan”, som framförs av teatergruppen Tro, hopp och kärlek.

Gruppen består av ett tiotal personer med olika typer av funktionshinder som tillsammans gör en egen tolkning av den klassiska sagan om Rödluvan. Gruppen har funnits i tre år och drogs igång av Junis i samarbete med bland andra Ari Leinonen, Olle Ahlenius och Vivian Lovelock, som äskat projektpengar från Boverket.

- Skådespelarna är medlemmar i teaterföreningen i Umeå och i IOGT-NTO och har kommit till oss allt eftersom. Ryktet går via mun-mot-munmetoden och alla som vill får vara med, säger Ari Leinonen och berättar att man träffas vid drygt trettio tillfällen per år för att repetera. Spelglädjen och gemenskapen är stark. Man spelar gärna för barn i Junis, men också för organisationer och skolor.

-Teatersjälen stärks och förstärks. Vi spelar för barnen och lär oss samtidigt mer om skådespeleri genom att själva uppträda.

Enligt Ari Leinonen har ”Varghajen och Rödluvan” rönt stor framgång och är uppskattad av både unga och gamla. Framåt hösten planerar teatergruppen att sätta upp ”Verandan”, en pjäs med ett betydligt allvarligare budskap.

Maria Zaitzewsky Rundgren