Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv fick hon ett matmissbruk. I boken "Hungerflickan" berättar hon om sina upplevelser. Fot: Moa Karlberg

Författaren och krönikören Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv klarade hon sig från spriten. Men hamnade i stället i ett matmissbruk. Nu har hon skrivit boken ”Hungerflickan” om sina erfarenheter.

En fråga som Hillevi Wahl ofta får när hon är ute och håller föredrag kring sin första bok ”Kärleksbarnet”, som kom för fyra år sedan, är varför hon klarat sig så bra trots uppväxten med två alkoholiserade föräldrar. Varför blev inte hon missbrukare?

– Men det blev jag ju! Alkohol var förknippat med så mycket negativt, så där höll jag mig borta. Maten blev i stället mitt sätt att fylla det svarta hålet jag hade inombords. Den la sig som bomull i magen och blev en befrielse. Socker är en drog som triggar samma centra i hjärnan som alkohol. Choklad och bullar stillar suget på ett fantastiskt sätt, säger Hillevi, som efter en del funderande beslutade sig för att skriva en bok om åren med ätstörningarna. Hon kände att historien behövde berättas. För sin egen skull och för alla de kvinnor som i olika grad lever i samma helvete.

Kräktes med hjälp av tandborste
Att Hillevis eget matmissbruk är kopplat till hennes uppväxt är hon övertygad om. Hon påpekar att det finns forskning som visar att döttrar till missbrukare ofta drabbas av ätstörningar. Ångesten och ensamheten behövde dövas och hon fann tröst i kakor, godis och mat som systematiskt kräktes upp genom att hon rev sig själv i halsen med en tandborste.

Sjukdomen blossade upp när hon som sjuttonåring var utbytesstudent i USA och det är också där som stora delar av ”Hungerflickan” utspelar sig. Hon kände sig ensam, udda, fet, ful och misslyckad och satte upp målet att bli smal, populär och vacker innan skolåret var över. Inte minst för att hennes älskade pappa äntligen skulle bli stolt över henne; denna klumpiga och okvinnliga dotter. Så blev det nu inte. Hillevi lämnades vind för våg efter hemkomsten från USA och tappade fotfästet totalt. Matmissbruket trappades upp och som en sista desperat utväg sökte hon hjälp hos psykvården.

– I vår familj har vi stora rumpor och kan inte hoppa över en plint. Den bilden levde jag länge med, innan jag i sena tonåren kom till insikt om att jag inte alls var klumpig. Jag utmanade mig själv genom att klättra i berg, hoppa fallskärm och simma med delfiner. Ett riktigt uppvaknande, säger Hillevi och tillägger att extremsportandet också handlade om att på ett icke destruktivt sätt söka nya kickar; missbrukarens främsta drivkraft.

Ett tomrum i själen
För Hillevi, liksom för de flesta som missbrukar mat, handlade ätstörningarna om ett tomrum och en längtan i själen. Men även samhällets attityd till kroppen spelade in. Feta människor är dumma i huvudet och smal är lika med vacker. Något som får Hillevi att se rött.

– Att inte äta och att vara smal sitter oerhört djupt hos de flesta kvinnor. Nästan alla bantar av och till och det talas ständigt om olika bantningsmetoder. Mat har över huvudtaget blivit väldigt laddat. Det ska vara ekologiskt, fritt från tillsatser och vi tittar på matlagningsprogram på teve. Tagga ner! Gör något annat, lägg inte ner så mycket energi på att hålla dig smal och snygg! När man är sugen ska man fråga sig vad det är man hungrar efter egentligen. Är det bekräftelse och kärlek? Eller äter man för att hålla tröttheten borta? Då är det kanske bättre att lägga sig, konstaterar Hillevi som själv försöker leva som hon lär.

Numera har hon ett avslappnat förhållningssätt till mat, även om hon fortfarande ”kan äta en hel häst, helst om den är doppad i choklad”. Under hennes tre graviditeter triggades oron över att förlora kroppskontrollen igång på nytt. Men hon insåg så småningom att det bästa hon kunde göra var att låta naturen ha sin gång. Hur mycket man ökar i vikt vid en graviditet är individuellt. I hennes fall handlade det om trettio kilo varje gång.

– Jag älskar mat, men gör ingen stor grej av det. Det är viktigt att vara en god förebild för sina barn också, att visa dem att visst är det okej att äta godis och chips ibland, men inte hela tiden. Och att det är bra att använda sin kropp, att sporta och träna, säger Hillevi, som numera går på gym flera dagar i veckan.

Mamma köpte cocosbollar
Hon funderar över orsakerna till att hon hamnade i ett matmissbruk som tonåring. Förutsättningarna fanns så klart där. Hennes mamma köpte hellre kokosbollar än mat och ostmackor med mjölk tillsammans med pappa gjorde henne trygg.

Men det handlade också om en särskild känslighet, som vissa barn har. Samma känslighet ser hon hos sin äldste son.

– Han är lite klurig, blyg och analyserande, inte typen som går fram och tar för sig. Men i stället för att försöka forma om honom enligt mallen, låter vi honom vara som han är. Han får uppgifter utifrån sina förutsättningar, vilket fungerar jättebra. Min poäng är att alla sorters människor behövs!

Hillevi berättar att hennes egen pappa mest tyckte att hon var till besvär.

– Han var en underbar människa på många sätt, men ansvarslös. Han brydde sig inte och jag blev inte tagen i bruk, varken hemma i eller i skolan, säger Hillevi och berättar att hon kände sig udda och annorlunda under hela sin skoltid. Det hade kunnat gå riktigt illa. Men hennes ”inre kompass” och alla de goda männi­skor hon mötte längs vägen blev hennes räddning.

– Min hunger handlade egentligen om en obändig livslust och nyfikenhet. Jag började resa och mötte människor från andra länder och kulturer, vars livshistorier många gånger var värre än min egen. Jag fick perspektiv och insåg att man inte måste vara smal och vacker för att bli älskad. Resorna gjorde mig lycklig och fri. Det är den här livslusten som jag alltid haft inom mig som jag i dag lever av. Jag känner mig lyckligt lottad och har i dag en lyxtillvaro med tre fina barn och en fantastisk man.

Det svarta hålet krympte
Maken Gunnar och de tre barnen blev avgörande vändpunkter i Hillevis liv.

– I vuxen ålder kom jag till rätta med mitt matmissbruk och det svarta hålet inom mig krympte. När jag träffade Gunnar, fick barn och skrev ”Kärleksbarnet” försvann hålet helt. Under tillkomsten av den boken grät jag konstant. Gunnar fanns alltid där som stöd. Tilliten är total. Jag inser att jag har haft tur som träffade honom.

Barnen ger Hillevi massor av jobb, energi och glädje, vilket passar henne perfekt.

– När man får barn flyttas fokus från en själv till barnen. Man är inte längre sitt eget livsprojekt och har helt enkelt inte tid att fundera över utseende och kroppsform. Energin går i stället åt till att slösa kärlek och upptäcka världen tillsammans med dem. Den upptäckarglädjen kommer förhoppningsvis att resultera i en barnbok, Hillevis senaste projekt.

En hel och lycklig människa
Idag känner hon sig som en hel och lycklig människa, som älskar sin familj och sitt spännande jobb som skribent. Fortfarande märks dock spår av hennes uppväxt i vardagliga situationer. Men det är mest av godo, tycker hon själv.

– Jag tar in hela rummet när jag kommer in i en ny miljö. Hur mår alla? Den känsligheten har jag kvar. Samtidigt inser jag att jag inte måste fixa allt eller ta hand om alla. Jag har sänkt kraven på mig själv och håller inte på och städar bara för att vi får gäster. Jag vill föregå med gott exempel genom att visa att man duger som man är. Min känslighet gör också att jag får många förtroenden av människor som upplevt svåra saker. Och jag blir inte rädd när någon mår dåligt, utan går bara till mig själv och funderar på vad jag behövde när jag mådde dåligt.
Nolltolerans mot alkohol när barnen är närvarande är ett annat konkret spår av Hillevis trasiga uppväxt som omsatts i praktik i vardagen.

– Jag och Gunnar dricker knappt alls, men definitivt inte när barnen är med. Genom att vara goda förebilder, kunna prata om allt och inte skämmas för något, ge mängder av kärlek och uppmärksamhet, hoppas vi kunna ge våra barn den uppväxt jag själv inte fick.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Sten Olsson.

I många år har IOGT-NTO medlemmarna Sten Olsson och Ivar Westling kämpat för Älvdalens bio och bland annat stått bakom en totalrenovering av lokalerna. Exakt 100 år efter invigningen kunde de återinviga bion efter en varsam renovering. För sina ideella och helhjärtade insatser belönas de nu med kommunens kulturpris.

– Vi känner oss mycket hedrade, säger Sten Olsson.

På Skansfesten, på Rots skans på söndag, är det högtidlig utdelning av kulturpriset till de båda biografkämparna.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Teatergruppen Tro, hopp och kärlek ska spela "Varghajen och Rödluvan" under Norrlandsveckan i Umeå.

Under norrlandsveckan, närmare bestämt den 29 juli och den 30 augusti, kommer en annorlunda pjäs till Holmön i Umeås skärgård. Det handlar om ”Varghajen och rödluvan”, som framförs av teatergruppen Tro, hopp och kärlek.

Gruppen består av ett tiotal personer med olika typer av funktionshinder som tillsammans gör en egen tolkning av den klassiska sagan om Rödluvan. Gruppen har funnits i tre år och drogs igång av Junis i samarbete med bland andra Ari Leinonen, Olle Ahlenius och Vivian Lovelock, som äskat projektpengar från Boverket.

- Skådespelarna är medlemmar i teaterföreningen i Umeå och i IOGT-NTO och har kommit till oss allt eftersom. Ryktet går via mun-mot-munmetoden och alla som vill får vara med, säger Ari Leinonen och berättar att man träffas vid drygt trettio tillfällen per år för att repetera. Spelglädjen och gemenskapen är stark. Man spelar gärna för barn i Junis, men också för organisationer och skolor.

-Teatersjälen stärks och förstärks. Vi spelar för barnen och lär oss samtidigt mer om skådespeleri genom att själva uppträda.

Enligt Ari Leinonen har ”Varghajen och Rödluvan” rönt stor framgång och är uppskattad av både unga och gamla. Framåt hösten planerar teatergruppen att sätta upp ”Verandan”, en pjäs med ett betydligt allvarligare budskap.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Stödet kommer troligtvis att kunna sökas via Boverket.

Goda nyheter, tycker Våra Gårdar, vars biografer – ett 70-tal – runt om i landet önskar digitalisering för att bredda sitt utbud och nå nya målgrupper. Men långt ifrån alla kommer att kunna skaffa digital bio, investeringsstödet till trots.

– Det är bra att man från regeringens sida nu anser att tiden är mogen för ett statligt stöd för digital bio. Men pengarna räcker inte, utan det krävs en ekonomisk motprestation med pengar från exempelvis kommun och andra aktörer. För de minsta biograferna är det fortfarande en lång väg kvar. Men det är i alla fall en bra början, anser Lars Gillegård på Våra Gårdar.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Dansgruppen Skies uppträdde vid Music Against Drugs i Kungsträdgården. Foto: Joanna Wågström

I takt med dunkande trummor tågade deltagare från konferensen World Forum Against Drugs, WFAD, i en parad genom centrala Stockholm i går kväll. Målet för promenaden var arrangemanget Music Against Drugs, MAD, i Kungsträdgården.

MAD anordnades för andra gången i Stockholm av KRIS, Kriminellas revansch i samhället, i samband med den internationella konferensen WFAD. MAD är ett drogfritt arrangemang och flera artister, däribland Dogge Doggelito, Lazee och Denise Lopez, uppträdde under kvällen.

Musikkvällen invigdes av Christer Karlsson som är ordförande för KRIS tillsammans med socialministern Göran Hägglund (KD).

 – Vi måste manifestera mot droger. Vi vill visa att vi finns och att det går att bli drogfri, säger Christer Karlsson.

Joanna Wågström

Hur ser du och jag på dessa människor? Finns det en framtid för dessa människor, eller är det kört? Det går inte att värja sig mot frågor som ”vem är hon? har hon någon släkt, en mor eller en far eller är hon helt ensam? Hade hon ett val…?”

Pjäsen ”Natt blir dag” vill lyfta fram människan bakom tragedin och öppna ögonen för hemlösa som verkliga personer. Olof spelas av Roland Eriksson och John av Magnus Westling.

Pjäsen har spelats under maj i Stockholm och de sista två föreställningarna kan ses den 22 och 23 maj. För mer info www.teatertre.se

Maria Zaitzewsky

Sebastian Hiort av Ornäs spelar rollen som Sebbe i filmen med samma namn. Foto: Hanna Rydström

Hallå där, Sebastian Hiort av Ornäs, aktuell i filmen ”Sebbe”.

Vad handlar filmen om?
– ”Sebbe” är en historia om missbruk, misär och mobbning. Sebbe och hans mamma bor i en alldeles för liten lägenhet där mamma Eva dränker sina sorger i öl, medan Sebbe drömmer om att spränga hela skiten. Snart gör han verkligenhet av sina drömmar.

Hur mycket av dig själv finns i rollen?
– Rollen är långt ifrån mitt riktiga liv. Jag har bra kontakt med min mamma, tycker att skolan är okej och bygger inte några bomber på fritiden. Men jag gillar tekniska saker, att bygga och så.

Du har varit med i Junis och UNF. Vad har de betytt för dig?
– De har betytt mycket, det har varit kul med alla läger och med alla events. Jag har många goda minnen från den tiden.

Vad drömmer du om i framtiden?
– Jag vill fortsätta med skåde­speleri och drömmen vore att få åka till Hollywood och bli stjärna där. Kanske blir jag en ny Dolph Lundgren?

Maria Zaitzewsky

Moa Herngren, född 1969, debuterade 2005 med antologin "Uppdrag: Familj", 2007 kom boken "Allt är bara bra, tack". Foto: Morgan Norman

Jag ska bara fixa en grej i köket
Moa Herngren Wahlström&Widstrand

Det är en ömsint bok om en ömsint mamma, en mamma som vill så väl, så väl. Som vill att livet ska gå att få ihop, bli bra och värdigt. I Moa Herngrens hudnära roman ”Jag ska bara hämta en grej i köket” möter vi den ensamstående Ingrid som stretar på i den gråsmetiga vardagsmodden.

Skadskjuten efter en svår skilsmässa och ständigt orolig för en ekonomi som inte vill räcka till. Trots att hon tackat ja till jobbet som förskolechef där hon tidigare arbetat som förskolelärare. Skillnaden är stor, förut var hon en i gänget, nu är hon ensam som chef och arbetskamraterna utsätter henne för en raffinerad mobbningskampanj. Ingrid är ensam så det skär i bröstet.

Ensamheten blir extra tydlig de helger när dottern Juni är hos pappan och hans nya sambo. Då finns bara en vän som värmer, den fyrkantiga bag-in-boxen i kylskåpet. Dit tar Ingrid sin tillflykt, till vinet som tröstar, värmer, och till slut stjälper.

När dottern Juni en dag kräver att få vara mer med sin pappa börjar världen rämna för Ingrid. Bit för bit tappar hon kontrollen över drickandet och sitt liv.

Moa Herngren för oss på en brinnande vandring genom helvetets alla kretsar. Varsamt och med varm respekt för sin huvudperson skildrar Herngren en människas väg mot totalt förfall, där det gömda vinglaset i köket sakta och obönhörligt förgör. En sugande vardagsmardröm där ingenting längre kan hindra Ingrid från att dricka, inte ens dotter Junis allt mer desperata rop på hjälp.

Läs den!

Hanna Nolin

Under Folknykterhetens vecka kommer tjejgruppen Timoteij, som gjorde succé på årets Melodifestival att uppträda på flera IOGT-NTO-lokaler i Västergötland, bland annat i Borås och Alingsås. Accent har ställt några frågor till en av Timoteij-tjejerna, Cecilia Kallin.

Hur lever livet efter Melodifestivalen?
- Det känns fantastiskt kul, även om vi först blev chockade över all uppmärksamhet. Nu har det varit väldigt mycket spelningar och i dagarna släpper vi vår skiva ”Längtan”. Musiken är av samma slag som ”Kom”. Pop med toner av folkmusik och på svenska. Vi har fullt upp, för vi går ju i skolan också!

Ni ska spela på en rad orter, bland annat Borås och Alingsås, under Folknykterhetens vecka. Hur känns det?
- Bra, jag tror att det kommer att bli trevliga spelningar eftersom lokalerna är lite mindre. Man får ju bättre publikkontakt när det bara är ett 100-tal som kommer och lyssnar åt gången. Det känns också bra att medverka under Folknykterhetens vecka, eftersom vi gärna stödjer verksamhet som är emot alkohol och andra droger.

Hur är det att uppträda inför en nykter publik jämfört med en publik som är lite dragen?
- Åh, det är både och faktiskt. Jag tycker att det är kul när det är lite partystämning och folk är glada. Samtidigt kan det bli stimmigt när folk dricker, så det blir helt klart mer äkta när folk inte dricker. Det man gör får en annan mening, folk visar större respekt och det känns som att det man gör betyder något.

Drömmer ni om individuella karriärer eller är ni Timoteij för all framtid?
- Just nu är det bara Timoteij som gäller, vi kör hårt på det här och tycker det är jättekul. Men vad som händer i framtiden vet man ju inte.

Vad är det bästa med att stå på scenen?
- Glädjen! Man blir glad själv såklart och ännu gladare över att sprida glädje till andra. Det ger en riktig kick!

Maria Zaitzewsky Rundgren

För mer info och turnéplan www.timoteij.se

Håll näbben. De krushuvade pelikanerna i norra Grekland är i fokus i Brutus Östlings nya bok som kommer i höst. Foto: Brutus Östling

Kritikerrosade Brutus Östling anses vara en av Sveriges främsta natur­fotografer. Senare i år kommer han ut med boken ”De krus­huvade” som ska ta fågelfotografin till nya höjder. För 19 år sedan höll han på att gå under av ett accelererande alkoholmissbruk.

Brutus Östling var 15 år när han drack första gången och redan från första stund kände han att detta var hans grej.

Brutus Östling.

–  Det finns inga varför. Alla förklaringar om Jeppe är bortförklaringar. Är man alkoholist och dricker så åker man dit. Om man inte dricker, då klarar man sig, säger han och berättar att i samband med att han som 22-åring grundade sitt bokförlag Symposion blev det allt tätare mellan fyllorna.

En svår tid
Snart gick drickandet överstyr och tiden fram till 30-årsdagen beskriver han som en svår tid där han svek allt han trodde på och alla som betydde något för honom.

–  Till sist bad jag Gud om hjälp, men det räckte inte bara med att be. Jag var tvungen att göra något själv för att komma ur missbruket. Tack vare en självhjälpsrörelse lyckades jag sluta dricka i början av 1991 och har sedan dess hållit mig nykter. I dag ser jag detta som ett mirakel. Och har man varit med om ett mirakel så kan man inte annat än tro, säger Brutus Östling som är medlem i Svenska Kyrkan.

Började dyka
Samtidigt som han bestämde sig för att sluta dricka insåg han att han måste ersätta alkoholen med något annat och ett svar fann han i dykningen.

Under det första året hade han 100 dyktimmar i svenska kalla vatten, som innebar att fritiden var mer än fulltecknad med förberedelser, dykning och efterarbete.

Pelikanens långa näbb och säcken i undernäbben är dess främsta kännetecken. De största arterna kan ha hela 3,5 meter mellan vingspetsarna. Från boken ”De krushuvade” som kommer i höst.

Tack vare ett pris som förläggare kunde han investera i en avancerad fotoutrustning och fick på så sätt smak för naturfotografi. Fast när han började fotografera fåglar kunde han knappt skilja en trana från en häger.

–  I dag kan jag inte längre påstå att jag är okunnig, men i början fick jag ofta jämföra bilderna med uppslagsverk för att veta vad jag fotograferat. Men tack vare mina dåliga förkunskaper hade jag inga förutfattade meningar om hur fåglarna skulle fotograferas. Jag såg från början till det estetiska, till det som gjorde sig bra på bild, säger han.

Vill inte påverka medvetandet
Under åren som nykter alkoholist har han kommit till insikten att han lurade sig själv under alldeles för många år. I dag är det fullkomligt otänkbart att ens ta mediciner som på något sätt påverkar det egna medvetandet.

–  För några år sedan fick jag en stark allergimedicin, vilket var en hemsk upplevelse. Jag höll på att bli galen av att inte vara helt klar i huvudet.

Bli påmind av andras berättelser
I dag går han regelbundet på mötena med den självhjälpsgrupp som en gång hjälpte honom att bli nykter.

–  Efter så många nyktra år kommer jag inte känslomässigt ihåg hur jävligt det var. Jag behöver påminnas genom andras berättelser. Jag tror nämligen inte man får ett återfall, det är något man tar sig. Alkoholen är listig och stark, och jag vill inte hamna där igen. I skildringar på tv verkar det ofta som om man kan ta sig ett återfall och sedan komma tillbaka. Så är det inte. Den absoluta majoriteten av dem som tagit sig ett återfall under mina nitton nyktra år har aldrig kommit tillbaka.

–  Jag tror att återfallet blir värre ju längre man hållit sig nykter, så för min del skulle jag vara ute i dimman för gott om jag drack en enda droppe.

Peter Fredriksson