Malin Billers pappa var periodare. Vuxenvärlden svek.
Nu kommer hennes självbiografiska serieroman.

Malin Biller, i vanliga fall gör du serier som beskrivits som ”burleska”. Nu kommer din serieroman i helt annan stil: ”Om någon vrålar i skogen”. Varför heter den så?

– Det är från en sida i boken; om någon vrålar i skogen och ingen hör – är det då ett vrål? I boken berättar jag om hur det är att växa upp med missbruk och utanförskap.

Du berättar om din pappa som var alkoholist.

– Ja, han var periodare. Han var hel och ren och kunde dölja det väl. Det var bara de närmaste som fick se hans missbruk. Jag upplevde att pappa blev skrämmande när han drack, eftersom han blev så personlighetsförändrad. Han blev som ett barn. Men pappa är med i boken för att kunna visa upp vad som hände med mig.

Varför gör du en serieroman om det?

– För mig som vuxen har det varit viktigt att kunna sätta ord på det som hände, med bland annat övergrepp. Det var en berättelse som kom naturligt, jag bara skrev av mig allting. Sedan insåg jag att jag kanske kan hjälpa någon med det här, att någon känner igen sig. När jag var barn blev jag betraktad som konstig. Vuxenvärlden såg det som att det var fel i mitt huvud, när jag hade mitt tvångsbeteende. Det är först i vuxen ålder som jag har förstått att det var ett sätt för mig att kontrollera tillvaron. Det var ett stort svek att vuxenvärlden inte försökte se varför jag var som jag var – man får aldrig någonsin lägga skulden på barnet!

– De kanske hade kunnat fråga ”hur mår du?”. Jag hade nog inte kunnat svara, men det hade varit skönt att veta att någon brydde sig. Som barn hade jag själv behövt få veta att det fanns andra föräldrar som också drack. Tjejer som mår dåligt är ofta tysta och snälla, och märks inte som en ”problemkille” gör. Mina problem yttrade sig bland annat i ätstörningar.

Fanns det inga som du kunde prata med?

– När jag var åtta–nio år blev jag vän med en kille som också var lite mobbad och annorlunda. Jag har dedikerat boken till honom. Jag minns också en Janne som jobbade på fritids. Jag pratade inte om hur det var hemma, men jag kände att han kunde lyssna. Min mamma har också alltid funnits där för mig.

 Dina vanliga serier handlar mycket om självbild och du driver exempelvis med kroppsideal. Vilken betydelse har humorn för dig?

– Det är många som reagerar på att jag som kvinna använder mig av under bältet-humor. Tjejer ska teckna mer gulliga saker. En del gubbar och vissa medelålders kvinnor tillåter sig nog inte själva att skratta åt kiss-och-bajs-humor… Som ung fick jag rollen av att vara den roliga, och stundtals blev jag less på det. Numera är jag nog ganska lagom rolig. I min nya bok finns en del humor också. Jag har inte ansträngt mig för att skoja till det, men humor kan göra det lättare att leva. Jag hoppas att jag lyfter fram det mörka på ett bra sätt utan att skoja bort det. Den som har bra humor måste nog ha upplevt en del mörker också. Jag som var tyst som barn är också van vid att betrakta min omvärld, och den egenskapen har jag användning av som serietecknare.

Om du skulle möta en trasig tjej eller kille idag, vad skulle du säga?

– Håll ut! Tyck om dig själv! Det blir faktiskt bättre! Be om hjälp! Prata med någon som du får förtroende för. Det är inte pinsamt att ha varit med om svåra saker. Man är inte konstig i huvudet för att man mår dåligt psykiskt. Om man orkar läsa hela min bok, så ser man att den får ett lyckligt slut. Och nu har jag gjort en karriär av att vara konstig!

Helena Wannberg

– Men det tuffaste var inte att sluta knarka, säger han, utan det sociala.

De drogfria kompisarna hade försvunnit, men Johnny hade turen att ha en vän som själv slutat knarka. Vännen gav honom mycket stöd i början och fick honom att byta bostadsort.

– Vill man bygga upp ett nytt liv är det bra att flytta, säger Johnny. I sin hemstad blir man lätt stämplad som ”pundaren” både av vanligt folk och av poliser.

En flytt gör även att man kommer längre bort från sitt gamla umgänge. Johnny valde att bryta kontakten med missbrukarkompisarna.

– Jag tror man behöver det för att gå vidare. Gamla kontakter blir lätt en bakdörr tillbaka i missbruket, speciellt om man hamnar i en svacka. Jag bytte bland annat telefonnummer.

På grund av missbruket har Johnny svårt att lita på folk. I sådana kretsar finns många falska människor som sätter drogerna i första hand.

– För den som tar droger kommer ofta ärlighet och moral i andra hand. Under mina år som missbrukare blev det en självklarhet att folk fungerade så, men idag känns det sårande.

Dåliga erfarenheter har gjort honom försiktig att skaffa nya vänner, men drogfria kompisar är en nödvändighet. Det gäller bara att ha tålamod och vara säker på sig själv för att närma sig dem.

Var man kan träffa vänner beror på person och intressen, i Johnnys fall blev det gymmet.

Sedan han bestämde sig för att sluta med drogerna går han då och då hos en terapeut, vilket han rekommenderar andra i samma situation. Alla omställningar i livet gör det psykiskt påfrestande att bli drogfri.

– Att prata av sig hjälper mycket. Mår jag dåligt eller behöver någon att bolla tankar med kan jag bara ringa.

För att inte fastna i det förflutna har han valt att inte berätta för alla om sin bakgrund. På jobbet vet många att han har ett struligt liv bakom sig, men det långa missbruket har han inte nämnt.

– Det är för att inte ständigt påminna mig själv om det som varit. Jag behöver snarare stärka mitt självförtroende och min självkänsla.

Något annat Johnny har fått jobba med är språket, som i missbrukarkretsar ofta är grövre än i övriga samhället.

– Många missbrukare tänker inte innan de pratar. Jag har jobbat mycket med mitt eget språk för att komma ur den jargongen.

Dessutom säger han att det är viktigt att aktivera sig. Att sitta inne är inte bra. Man kan söka sig till en öppenvårdsbehandling men tyvärr behövs mer folk som jobbar där.

Han önskar även bättre stöd från Social­tjänsten.

– Som missbrukare är det lätt att få stöd till bostad, men vi som tar tag i våra liv kan plötsligt inte vänta oss någonting. Det uppmuntrar inte folk att sluta knarka.

I grunden gäller det att tro på sig själv. Johnny har kommit en lång bit på väg och driver en blogg där han skriver om sina tankar och vardag. Nu är målet att beta av gamla skulder, få fast jobb, ta körkort och träffa någon att leva ett lugnt liv med. Vägen dit är inte avslutad, men drogerna är borta och ett nytt socialt liv håller på att växa fram.

Text: Sofia Ståhlspets
Foto: Jessica lund

Text: Maria Zaitzewsky | Foto: Tina Stafrén och FHI

Sarah Wamala, generaldirektör på FHI, borde vara stressad. Hon har just anlänt med flyg från Östersund till Stockholm, har suttit i ett telefonmöte på Arlanda Express, ska strax intervjuas och ska därefter till ett nytt möte, som enligt hennes pressekreterare kommer att hålla på långt in på kvällen.
Men hon verkar inte det minsta stressad. Tvärtom utstrålar hon ett värdigt lugn och rör sig utan brådska i hotellfoajén där vi träffas. De många små flätorna slår mot ryggen när hon sjunker ner i en soffa.

– Jag reser minst en gång i veckan, säger hon, tyvärr är det svårt att få folk att komma upp till Östersund för möten. Det blir jag som flyttar på mig i stället. Men det går bra. Ofta reser jag bara över dagen.

Annars trivs Sarah Wamala bra i Östersund. Hon fascineras av den vidsträckta naturen, skogarna och möjligheten till utomhus- aktiviteter. I vintras provade hon för första gången på långfärds- skidor.
Hon skrattar åt minnet.

– Jag ramlade några gånger. Men det var roligt! Jag gillar att vara ute i naturen med min familj, det ger en fantastisk frihets- känsla. Nu under hösten har vi varit mycket i skogen och plockat bär.

Familjen består av sambon Per och döttrarna Nellie och Erina. Den lilla fritid Sarah Wamala har spenderar hon tillsammans med dem. Tid för träning och andra aktiviteter har hon knappast, utan vardagsmotionen består mest av promenaderna till och från jobbet, en kvart i vardera riktning. Som generaldirektör för Folkhälsoinstitutet är det givetvis viktigt att hon föregår med gott exempel och försöker leva som hon lär – hälsosamt. Men allt handlar inte om motion, menar hon.

– Att försöka se positivt på tillvaron och tänka positiva tankar är välgörande för själen och gör att man mår bättre. Jag försöker tänka positivt, även om det inte alltid är så lätt. Ibland blir jag gnällig och otålig, som när saker tar för lång tid, säger Sarah Wamala med ett leende och tillägger att sunda kostvanor också är viktigt för en god hälsa.

Själv gillar hon grönsaker, frukt och oprocessad mat som fullkornsris och fullkornspasta, gärna hemlagat. Men hon medger att det mest är sambon som står för matlagningen hemma.

Vad är folkhälsa för dig?

– Folkhälsa är allt vi har omkring oss. Det var det som ursprungligen väckte mitt intresse för just dessa frågor. Folkhälsan finns i naturen, i sportaktiviteter, i maten, i våra relationer, i jobbet. I Sverige har vi kommit väldigt långt med folkhälsan, vi lever i ett samhälle som ger individen stora möjligheter att vara frisk i kropp och själ. Det är lätt att glömma bort. Men det innebär ju inte att det inte kan bli bättre. För mig är folkhälsa främst tre saker. Kropp, själ och tillgänglighet. Med tillgänglighet menar jag att människor ska ha tillgång till motionsmöjligheter, ett arbete, en utbildning, information eller stöd när det behövs. Samhället ska vara tillgängligt för individen, så att individen själv kan ta ansvar för sin kropp och sin själ. Samhällets ansvar ligger däremot i att bereda människor möjligheter att välja ”rätt” för att må bra. Om exempelvis grönsaker blev billigare skulle kanske fler välja det före skräpmat. Plånboken styr våra val i hög grad.

Hur viktig är alkoholfrågan när det gäller folkhälsan?

– Folkhälsoinstitutet har fått ett utökat uppdrag från regering- en att förebygga alkohol- och tobaksberoende och i nuläget arbetar nästan halva personalstyrkan med just de här frågorna. Så visst är det högprioriterat. Att alkoholkonsumtionen hålls nere är självklart viktigt för folkhälsan, men jag anser inte att man kan fokusera enbart på alkoholen och säga att om den försvinner, så försvinner alla problem. Mitt synsätt är brett. Alkoholberoende är ofta bara ett symptom på en större problematik som kan handla om arbetslöshet, utanförskap, utbildningsnivå, klasstillhörighet, ensamhet, hemlöshet. Jag skulle önska att kommunerna och länsstyrelsen tog ett vidare grepp om alkoholproblemen och frågar sig; varför har den här personen ett beroende? Hur kan vi arbeta med detta på ett djupare plan? Alkoholberoende drabbar ju inte bara individen utan många personer runt omkring. Annars tycker jag att vi på FHI har en bra och genomarbetad nationell politisk plan. Vi vill behålla Systembolaget, vi arbetar preventivt gentemot unga, polisen gör bra insatser. Jag anser att strukturen som redan finns är bra. Men nu måste vi intensifiera arbetet.

Kan alkoholen gå samma väg som tobaken och mer eller mindre försvinna från gator och krogar?

– Alkohol och tobak går inte riktigt att jämföra. Dels finns en del studier som visar att alkohol kan ha positiva effekter för kroppen. Dels anses alkohol vara en del av en mattradition. Så jag tror att det är svårt. Men samtidigt ser vi en attitydförändring. På sikt tror jag att människor kommer att inse att alkohol skadar och att det kommer att konsumeras mindre än i dag. Där gör vi en viktig insats genom att sprida information och kunskap om alkohol, exempelvis om graviditet och alkohol till barnmorskor och skö- terskor. Vi gör inga egna kampanjer, men via andra aktörer når vi ut med vårt budskap.

Som person beskriver sig Sarah Wamala som målinriktad, envis och positiv. Som chef vill hon vara rak och tydlig. Hon tycker om att se människor utvecklas. Själv vill hon också utvecklas och tycker att hon gör det varje dag.

– När jag träffar nya människor lyssnar jag gärna på vad de har att säga. Jag har lärt mig mycket på det sättet, säger Sarah Wamala, som har haft lyhördheten och lyssnandet som ett ledmotiv genom livet.

Som tjugoåring kom hon ensam till Sverige, efter att ha flytt från sitt hemland Uganda. Med sig i bagaget hade hon en universitetsexamen i nationalekonomi. Hon visste inte vad hon skulle förvänta sig av det nya landet, men insåg snabbt att hon inte kunde ta något för givet.

– Jag har alltid varit en ganska ödmjuk person. Men när jag kom till Sverige fick jag verkligen lära mig ödmjukhet. Jag var en välutbildad kvinna från mitt hemland och den första i min familj med en universitetsexamen, men här fick jag jobba på posten. Jag blev retad av mina arbetskamrater och det gav mig en enorm kamp- vilja, att visa att jag kunde ta mig vidare, berättar Sarah Wamala, som satte sig på skolbänken och så småningom blev docent i samhällsmedicin och medicine doktor i medicin/folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet.

Allra första intrycket av Sverige var – förstås – att det var kallt.

– Det var september, men för mig var det jättekallt. Och på vägen från flygplatsen slogs jag av hur mycket träd det var och hur mycket stenar. När jag senare gick ut i skogen häpnade jag över alla pinnar på marken. Jag tänkte att det här skulle kvinnorna i Afrika ha tillgång till! Där får man leta länge efter pinnar och kvistar, för att kunna göra upp eld vid matlagning.

För varje dag som går känner hon sig mer och mer svensk – även om Afrika har en speciell plats i hennes hjärta. Med tiden har hon anpassat sig och vant sig vid svenska seder och bruk. Hon älskar att man tar av sig skorna inomhus ”så hygieniskt och bra!” och har numera inga problem med att tacka ja till en kopp kaffe som bjuds.

– Men i början begrep jag inte varför alla hela tiden frågade om jag ville ha kaffe. Nej, jag vill inte ha kaffe, svarade jag. Först senare begrep jag att det var artigt att tacka ja, att kaffet var en symbol för gästfrihet.
Det finns många dolda koder i alla samhällen och det tar tid att lära sig dem, säger Sarah Wamala, som gillar mycket hos svenskarna. Som företagens transparens och raka ledarskap samt ärligheten hos människor. Mindre bra tycker hon om blygheten.

– Jag kan sakna det spontana samtalet mellan människor. Här måste man lära känna någon innan man kan umgås och prata fritt, funderar hon.

Sarah Wamala litar på att jag har koll på tiden, som snart är ute. Strax ska hon rusa iväg till nästa möte. Men hennes lugn består. Blicken är fast och outgrundlig. När samtalet mot slutet glider in på kulturkrockar och vad som gör henne lycklig (”att se andra lyckliga”) blir leendena fler och skratten frekventa. Bakom Sarah Wamalas återhållsamma yta anas en gnutta – sprallighet.

***

Fakta Sarah Wamalah
Ålder: 42
Familj: Sambon Per och döttrarna Nellie, 6 och Erina, 13
Bor: I lägenhet i Östersund
Gör: Generaldirektör för FHI
Bakgrund: Universitetsexamen i nationalekonomi vid Makere university, docent i samhällsmedicin och medicine doktor i medicin/folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet i Stockholm. Har tidigare arbetat sju år som forskningsledare på FHI.

Text: Majken Öst Söderlund | Foto: Åke Ericsson

– Alla livskartor går inte att jämföra med varandra, de innehåller så väldigt olika erfarenheter. Men allas liv har ett värde, oberoende vilka erfarenheter de innehåller.

Efter fyra månaders övervägande har Toni äntligen sagt ja till en intervju. Jag och fotografen följde honom på en konsert på Dalarö i somras och nu, när det är höst, är det dags för intervjun. Jag har precis sjunkit ner i Tonis gröna soffa i lägenheten i söderförorten Björkhagen, när hans nästa uttalande får mig att studsa upp igen.

– Det jag varit med om är mina erfarenheter, jag vill inte vara utan dem. Jag ångrar ingenting.
Ångrar ingenting. Vad menar du människa? Plötsligt, utan förvarning, blir jag väldigt provocerad. Jag har läst i tidigare intervjuer att Toni har tre barn. Kan en far droga bort sitt liv och säga att han inte ångrar sig?

Du sjunger om din älskade pappa på vars axlar du satt ibland. Då var livet perfekt. Du har uppenbarligen saknat din egen far otroligt mycket. Hur ofta har du burit dina tre barn på dina axlar? Hur ofta har du svikit dem?

Gungstolen, där Toni placerat sig, tvärstannar mitt i farten. Det öppna ansiktet mörknar. Han säger att hans barn inte bett om att få vara med i någon intervju. Det är privat. Att han skriver texter om sina livserfarenheter betyder inte att han vill lämna ut hela sitt privatliv.
Så drar han efter andan, tittar på mig, och fortsätter.

– Att säga att jag inte ångrar någonting är inte riktigt sant. Men jag är inte bara det ena eller det andra, utan allt det som har hänt. I slutändan vill jag inte ta bort något, möjligtvis lägga till. Om jag ångrade mina erfarenheter, ångrade jag ju mig själv. Men självklart ångrar jag gärningar som förorsakat andra smärta och sorg.

– Livet består av orsak och verkan. Det ena ger det andra. Det finns alltid en anledning. Det finns saker jag inte fick med mig när jag var barn, jag fyllde mina hål med sprit och knark. Jag var 14 år när jag hade vinsår på benen, utslag som orsakas av för mycket alkohol.

Försökte ingen hindra ditt drickande?

– Hur skulle det ha gått till? Om mamma hade låst in mig, skulle jag ha brutit mig ut. Jag har alltid gjort som jag har velat. Det är det bästa med mig.

Toni skrattar. Han är på skämthumör igen. Jag försöker fundera på det där med olika livskartor, förförståelse, våra tidigare erfarenheter som färgar vår tolkning av det vi är med om just nu.

– Jag har inte alltid funnits till för mina barn. Jag önskar att jag vaknat upp tidigare.

”Inga sånger lagar sprucket glas.” Skam och skuld gör inte en dålig handling bättre. Tiden kan bara gå framåt. Hjälper ånger?
Ja, för den som är drabbad. Om det var du som stal min cykel vill jag att du ber om ursäkt.

– För säkerhets skull får jag säga förlåt då. Jag har snott så många cyklar på Södermalm att jag borde bjuda hela stadsdelen på gratis konsert. Jag levde flera år på drogrelaterad kriminalitet.

Det är mer än ett år sedan Toni använde droger sist. I år fyller han 44 år. Han känner sig redo att möta publiken igen, leva ett vanligt liv. När drogerna styrde kunde han inte skriva. Men nu, sedan en tid tillbaka, har han tillgång till orden igen.

I somras gav han en av sina numera sällsynta konserter på Dalarö i Stockholms skärgård.
Då strömmade publiken till, nästan mer än vad lokalen kunde svälja. Många kände varandra. Det kramades och hälsades, jublades och applåderades. Det märktes att många i publiken väntat på att få se Toni Holgersson på scen igen.

Han sjunger om sin pappa, den frånvarande, den alkoholiserade, den älskade, den beundrade. Han sjunger också om mamma som hade två jobb för att klara försörjningen, om livet som är nu och döden som kommer sen.

Över alla texter vilar en förhöjd livskänsla, ett tacksamhetsrop från den som överlevt en katastrof. Döden var ingen avlägsen följeslagare under de 26 åren av missbruk, utan en högst reell valmöjlighet.

I början av 1990-talet släppte han i raskt takt fem CD-skivor. Han var ung, mycket lovande och jämfördes med Ulf Lundell. Publik och press gillade det han gjorde. Han var en spännande, främmande och kanske lite skrämmande fågel. Precis som Kalle Jularbo tillhör Toni Holgersson resandefolket, en minoritetsgrupp som delvis är besläktade med romer.

För Toni innebar framgången att hans utanförskap omvandlades till en fribiljett rakt in i kändisvärlden. Men bjudchampagnen förmådde inte bedöva den kropp som redan vant sig vid enorma mängder alkohol. Toni berättar att han hade pre-delirium redan före sin myndighetsdag.
Ett redan galopperande missbruk började skena.

Nu har det gått femton år och Toni har sett många behandlingshem från insidan sedan dess.

I datorn, hemma i lägenheten, finns texter till en ny CD. Men skivmarknaden ser annorlunda ut idag än för 15 år sedan. Då fanns det bolag som ville satsa på en lovande stjärna, idag får de flesta artister försöka finansiera sina första utgåvor med egna medel. Skivbolagen tar inga risker.
Toni vill gärna ge ut en ny skiva, men han är helt beroende av att skivbolaget får statliga pengar från Kulturrådet, så kallat fonogramstöd. Utan pengar, ingen inspelning.

Tills vidare försöker han marknadsföra sig via Internets MySpace, där alla fritt kan lägga ut sin musik.

– Jag kan inte sitta disciplinerat och skriva texter under kontorstid, men jag kan åka bort och jobba intensivt.

Toni skrattar, reser sig, plockar bort lite ludd som han upptäcker i ett hörn av lägenheten. Han säger att hela hans liv är sådant. Allt eller intet.

– När jag tog droger kunde jag injicera vilken skit som helst i kroppen utan att riktigt veta vad det var, idag äter jag helst inte chips. Det är för onyttigt. Det är larvigt egentligen, men det blir gärna så. Pendeln slår än åt det ena, än åt det andra hållet.

– Likadant är det när jag tränar. Jag kan inte promenera, jag joggar, tvingar mig att springa uppför backarna för att förbättra min kondition.

Att träna regelbundet är ett sätt att hålla livet på rätt sida ångesten, suget, och bedövningen.

– Jag orkar inte längre bara äta på tillvaron, göra dåliga saker. Jag vill se vart allt tar vägen om jag stannar hos mig själv, slutar bedöva mig.

Han tar fram gitarren och sjunger en nyskriven sång. Han förklarar att musiken har funnits länge inne i hans huvud. Det tog nästan två år innan orden kom. ”Jag ser vad ni ser, hör vad ni hör” och senare ”allt gick isär, gick itu” men trots det ”jag saknar en mörkare eld”.

Toni förhärligar inte droger, men han vill inte heller skönmåla livet som nykter.

– Jag kan längta efter den mörkare eld som drogerna ger, men just idag vet jag inte vad jag skulle med en påtändning till. Jag hoppas den känslan håller i sig. Jag kan bara ta en dag i taget. Jag ser att drogerna krympt mitt liv, till slut vållade drogerna mer smärta än de lyckades bedöva.

Så ångrar han sig, vill formulera sig annorlunda.

– Det finns inte bara ett sätt att leva sitt liv, allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt.

Han travesterar ett bibelord, det visar sig att han är rätt hemma i Bibeln, såväl som bland poeter och gamla grekiska filosofer. Under sina nyktra perioder har han läst mycket, tagit igen de förlorade grundskoleåren, gått på Komvux och är snart färdigutbildad mentalskötare.

Han har tillbringat mycket tid i Allhelgonakyrkan men kallar sig inte frälst. Han försäkrar att han är naturvetare, tror på kausala orsakssamband och tror att allt är slut när döden inträder.

– När jag var liten trodde jag på magiskt tänkande. Då sjöng jag för full hals så fort en bil passerade. Jag trodde att skivbolagen hade en radar som kunde ta in ljud via bilarnas antenner. Jag hoppades bli upptäckt.

Nog blev han upptäckt alltid. CDn som snurrar i bilstereon på vägen hem är hans sjunde egna skiva. ”Tecken på liv” som utkom 2005.

”Jag är inte den jag borde vara, inte den jag ville vara, men tack och lov inte heller längre den jag en gång var.”

Nej, vem skulle ha trott att han skulle sjunga in psalmer tillsammans med Irma Schultz Keller eller att han skulle medverka i en samlingsskiva som kom nu i september, då när han övernattade i källarrum och snodde bilstereo och cyklar.

En tid senare kommer ett sms från Toni: ”Angående detta med gud. Jag tror inte på gud men jag kan likförbannat inte låta bli att hoppas. Och att jag tänker att vi bara har detta liv gör ju varje form av evigt liv till en glad överraskning.”

Jag ler när jag läser meddelandet. En av de sista saker Toni sa innan vi skildes var:

– All utveckling innebär att svika sina tidigare ideal. Alla kan förändras.

***

Fakta Toni Holgersson
Ålder: 44 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Tre barn.

Bakgrund: Gav ut fem CD i början av 1990-talet, var både publikens och recensenternas älskling,men föll tillbaka i missbruk. Kom tillbaka 2005 med en skiva, men sedan blev det tyst igen.

Aktuell: Har varit utan droger i mer ett år nu. Har börjat ge konserter igen. I datorn finns material till en ny skiva

Förlåtelse är viktigast av allt, tycker Rosie Peters. Det är så hon har fått sin revansch och kunnat gå vidare. Idag är hon ”en glad skit” som håller på att renovera en älskad röd timmerstuga. Hon har till och med förlåtit sin mamma som söp bort hennes barndom.

Text och foto:  Anders Tedeholm

Där ska jag bo!
– Du och katten?
– Ja, skrattar Rosie Peters, en dag.
Hennes ögon säger mig att hon också har någon annan än katten i tankarna.
Rosie ska bara bygga om den röda timmerstugan i Roslagen först. Renovera, dra in vatten, installera avlopp, dra nya elledningar. Hon kommer att få användning för de kunskaper hon skaffade sig när hon byggde varuhus i Schweiz. Hantera en borr för att ta hål i väggar, montera kopplingsdosor, fräsa spår i tegelväggar för kablar, manövrera en tryckluftsborr eller installera ett kopplingsskåp. Kanske får hon också användning för kunskapen om hur man blyinfattar fönster.
Ett är absolut säkert: Kunskapen om hur man med värk i axlar och armar arbetar hårt i 12-14 timmar varje dag, fem dagar i veckan under nio år – den kommer hon aldrig mer att använda.
Inte efter den 10 augusti 1993.

I början på 1970-talet går Rosie i första klass. Hon är åtta år, ett år äldre än sina klasskamrater och bor tillsammans med sin mamma i det gula huset i Triangeln i Malmö. Ett rum och kök med sovalkov delar de på. Mammas säng i rummet, Rosies i alkoven. Ett gulbrunt draperi avskiljer Rosies säng med det rutiga överkastet från resten av rummet.
På golvet ligger serietidningarna: Kalle Anka och Agent X9. Modesty Blaise var och har förblivit Rosies hjälte. Pippi Långstrumpboken står i den lilla stringhyllan, lägenhetens enda bokhylla. Boken får senare sällskap av Edward S Ellis böcker om Hjortfot som Rosie köper för pengarna hon fått när hon pantat mammas flaskor. På väggen hänger ett krucifix.
I en av de andra lägenheterna bor ett äldre par. Ibland, när de hört det ensamma barnets gråt, låter de henne sova hos dem. Då slipper hon vaggande sitta i sängen med kniven i sin lilla hand. Kniven som ska skydda henne från det onda som gardinmönstret skapar i hennes fantasi. Att somna de nätter mamma är borta med någon av alla dessa män går inte. Inte om man är åtta år. Inte utan att dricka minst ett dricksglas rödvin. Inte ens om man varit ensam tre dygn i sträck. Inte ens om man har kniven i handen.
Rosies kan fyra svenska ord.. Hej, fan, kiss, bajs. Mamma Margarete har nyligen hämtat henne från Tyskland. Där har hon de senaste fyra åren bott växelvis hos mormor och hos den inofficiella fostermamman Heiden. Hon vill inget hellre än att få adoptera Rosie, men har fått nej. Nej, av såväl Margarete som av mormor. Margarete ska ju hämta Rosie till Sverige! Det har hon sagt varenda gång hon hälsat på:
– Nästa gång får du följa med.                ›
Varje morgon hjälper Rosie sin mamma med städningen av något kontor eller av den fina villan i Limhamn och varje morgon när de ska ta fyrans spårvagn kräks Rosie. Hon vill inte åka till skolan. De andra barnen kallar henne för ”nazistjävel”. Alla tyskar är nämligen nazister. Inte ens Kerstin som är Rosies fröken märker vad som händer på skolgården. Kerstin är ändå den som ser Rosie allra mest.
Margarete säger till Rosie att hon måste försvara sig och Rosie slår. Hon slår så bra att hon snart ingår i det lilla gäng som behärskar skolgården på rasterna. Hon slår så bra att hon snart, tillsammans med resten av gänget, tillbringar de flesta lektionerna i OBS-klass.
Varje månad tar Rosie pengar ur mammas handväska. En av alla de fina handväskor hon fått från någon av männen. Kanske från någon av de tyska direktörerna? Kanske av samme man som hon fått pälsen, de fina skorna, de ljuvliga underkläderna och pengarna till vinet?
Rosie går nerför trapporna till postkontoret med pengarna. Hyran måste betalas en gång i månaden annars blir man ju vräkt. Det vet till och med en åttaåring och därför ser Rosie till att det blir gjort. En tyst överenskommelse mellan mor och dotter.
Rosie tar inga andra pengar ur handväskan, men hon får ta alla tomflaskor. På så sätt får hon pengar till både godis och Hjortfotböcker. Det kan bli ganska stora summor, eftersom det produceras många tomflaskor i den lilla lägenheten.
När Rosie går på högstadiet får hon hjälpa Margarete att bära varje lördag. Tunga kassar från Systemet. Margarete orkar inte själv. Bärhjälpen belönas med Smirnoff.
– Om hon ändå fått pengar av männen i stället för fina saker. Då skulle vi haft det mycket bättre, säger Rosie.
Hon reser sig från det runda gröna köksbordet i den lilla stuga hon nu hyr i norra Värmland där hon studerar på Klarälvdalens folkhögskola.
Hon går förbi kattlådan som står under det låga bordet vid västerfönstret och som fungerar som utsiktsplats för katten. Därifrån har Assad fullständig uppsikt över fåglarnas matplats utanför fönstret. Hon sätter sig på huk vid den svarta järnspisen. Bredvid den plasthink som en gång innehållit sylt men nu fylls av näver och fint späntade björkvedstickor.

Mamma med en av alla "kavaljerer".

– När jag var femton blev mamma gul som en citron. Jag såg till att hon kom till läkare och hon blev inlagd en månad. Gulsot och begynnade skrumplever. Fy, fan! Jag levde på hemgjord pizza en hel månad. Jag sålde potatis och frukt på torget på fredagar och lördagar. Det  räckte både till mat och Smirnoff, men hade jag inte haft svenska skolmaten hade jag inte överlevt. En dag när jag hälsade på mamma på sjukhuset sa hon:
– Du är inte gammal nog. Jag måste nog komma hem igen.
– Jag fick panik! Jag hade varken städat eller diskat på en hel månad. Jag gjorde ett försök, men fattade att det var omöjligt, så jag tog vad jag hade av plastkassar, stoppade ner bestick, kastruller, tallrikar och slängde alltihop i sopnedkastet.
Rosie ruskar på huvudet vid minnet av upprensningen i lägenheten. Hon går till diskbänken, hämtar en tillbringare med vatten och ett par glas. Hon hämtar också en liten bunt med svart-vita bilder och sätter sig igen. Vi bläddrar bland bilderna och Rosie pekar ut sin mamma på ett par av dem. Rosie själv är med på en bild. En baby med allvarlig min och en skallra i handen. Det drar lite från den stängda dörren till kallfarstun.
– Hur ser du på din mamma idag?
– Jag älskade henne. Och jag hatade henne. Ibland hatade jag henne så mycket att håren på armarna reste sig när hon kom in i rummet. Jag ville bli älskad, men hon valde spriten och männen. Samtidigt som hon levde för mig var allt mitt fel.
Långfredagen 1993 har Rosie hunnit bli 29 år. Hon sitter tillsammans med sin vän Birgitta hemma hos Anita i en skånelänga i Kävlinge. Anita är bonddottern som utbildat sig till läkare. Grått, vågigt hår, barsk och med eftertrycklig röst. En röst man lyssnar till.
Anita bjuder på kaffe i små koppar av mycket tunt porslin. Hon ser på Rosie och säger:
– Nå, Rosie…Birgitta har skvallrat. Kan du berätta lite om ditt liv?
Rosie blir förvånad över frågan men berättar ändå om hur hon hade det i det gula huset i Triangeln, om övergreppen från Margaretes män, om hur hon hamnade i Schweiz, om hur hon jobbade åt Elektro Maier med varuhusbyggen. Hon berättar om hur kokainet och heroinet tillsammans med Jack Daniels och stora mängder öl funnits med under de nio år hon varit ambulerande varuhusbyggare. Hur kokainet tagit bort smärtor i axlar, armar och rygg och gjort det möjligt att jobba 15 timmar i sträck.
Hon berättar om hur hon som enda kvinna på bygget fått lära sig att koppla och installera. Hur hon vunnit respekt bland männen på byggena och i barerna genom att jobba hårdast av alla och supa samtliga under bordet efter att ha besegrat dem i armbrytning.
Hon berättar om hur Margarete, efter att ha legat mer eller mindre i koma i två veckor, tagit Rosies hand och sagt: ” Nu är du gammal nog”, och sedan dött. Hon berättar också om de väldiga mängder öl och sprit hon druckit. Egentligen har Rosie druckit sedan hon var åtta år. Så småningom började hon också använda hasch och Valium. Hasch har hon egentligen aldrig rökt särskilt mycket, eftersom det alltid gav henne snedtändningar och nojor. Kokain, heroin, amfetamin och LSD började hon använda i 16-årsåldern.
Anita lyssnar en timme och säger sedan:
– Såna där hjärnor har jag obducerat många gånger. Vet du hur dom luktar?
Rosie ser omskakad på Anita men svarar inte, så Anita fortsätter:
– Sprit! Ren sprit!
Efter en stunds tystnad frågar Anita:
– Vill du sluta?
– Jag har försökt sedan jag var 19 och mamma dog. Annars slutar jag som hon.
Några dagar senare följer Anita med Rosie till en föreläsning på Nämndemansgården, ett behandlingshem i Skåne. Föreläsningen handlar om dysfunktionella familjer och Rosie känner igen sig som ”Clownen” och som ”Den duktiga”. Efter föreläsningen rasar allt för Rosie. Hon får våldsamma skakningar, kräks, kräks, kräks och kräks.

Rosie åker därefter tillbaka till Schweiz för att arbeta. Hon behöver nämligen pengar för att kunna skriva in sig för behandling mot sitt missbruk.
Den 10 augusti 1993 får Rosie skjuts till Nämndemansgården för en femveckors behandlingsperiod. Rosie har lyckats övertala sin chaufför att få ta en sista öl i bilen på vägen dit. En folköl.
Efter behandlingsperioden bestämde Rosie sig för att flytta hem till Sverige. Som schweizisk medborgare måste hon åka tillbaka till Schweiz för att söka uppehållstillstånd. Något som visar sig vara svårare än hon trott eftersom hon inte längre hade någon anknytning till Sverige.
Att Rosie bott i Sverige 10 år, gått hela sin skolgång i Sverige och pratar perfekt svenska var inte tillräckligt, men efter många turer och 8 månaders väntan flyttar hon hem.
Rosie blundar. På köksbordet, intill den halvvissna krukväxten, ligger boken ”Kaxiga fåglar” av Brutus Östling, en man som liksom Rosie gjort en resa från missbruk till ett nytt liv. Teet är urdrucket och den svarta vedspisen skulle behöva matas med några pinnar igen.
Idag är Rosie 46 år.
– Hur mår du idag, Rosie?
– Jag har inte fått HIV eller hepatit C, skrattar Rosie, men blir snabbt allvarlig igen. Jag mår ganska bra, fortsätter hon, men ibland rasar jag fortfarande. Fast inte lika långt som tidigare.
– Hur kommer du upp igen?
– Jag ber…. mediterar…. yoga. AA-mötena varje onsdagskväll.
– Vad ber du till?
– Nånting… jag vet inte vad det är…. En stor violett kraft som tar mina tankar när jag ber om det, säger Rosie leende. En förlåtande kraft… Hennes ögon glittrar och skrattrynkorna i ögonvrårna framträder, precis som de djupa skrattgroparna.
– Vem är du idag?
– En glad skit. Bryr mig väldigt mycket om andra människor och om hur de har det. Kanske för mycket ibland.
– Vad är viktigt för dig?
– Förlåtelse är viktigast av allt. Det är så jag har kunnat gå vidare. Jag har kunnat förlåta en massa människor även om jag aldrig kan förlåta deras handlingar.
– Annars är det viktigaste att må bra, tillägger Rosie efter en stunds eftertänksam tystnad.
– Att vara kompis med mig själv, äta sunt. Ingen stress. Min kropp har fått tillräckligt mycket stryk, så därför äter jag så nyttigt jag bara kan. Mycket KRAV-märkt…
I hörnet står en nästan oanvänd testcykel. I fönstret en blomma. På väggen bakom Rosie sitter en blågrön batiktavla med Shiva som motiv och Rosies armar rör sig som den indiska gudens när hon fnittrande berättar om den violetta kraften som hjälper henne ur de svarta stunderna. På den andra väggen sitter gudinnan Durga. Hon rider på en tiger.
– Det är jag, säger Rosie.

Fotnot: Birgitta heter egentligen något annat. Likaså Anita.

Text: Malin Eijde | Foto: Anja Liljefors

Han kommer släntrande iförd basker och randig halsduk till vårt möte på Blå Porten, konsthallen Liljevalchs restaurang på Djurgården i Stockholm. Det är Gabriel Romanus som valt mötesplats, restaurangen ligger på promenadavstånd från trerumslägenheten i Djurgårdsstaden och är ett trevligt ställe som han gärna besöker.

Han är en gammaldags gentleman, den förre socialministern och vd:n för Systembolaget. En sån som håller upp dörrar, hjälper till med ytterkläderna och insisterar på att få betala för kaffet – ”nykterhetsrörelsen kan behöva sina pengar till annat”. Det vänliga ansiktet är lätt solbränt från det nyliga besöket i Tanzania, där han deltagit i en konferens om alkoholpolitikens utveckling i Östafrika. Efter 30 år med alkoholfrågan är denne man fortfarande högst engagerad i densamma.

Och inte bara i den. Utöver ordförandeskapen i NordAN och Alkoholpolitiskt Forum har han andra åtaganden, som täcker så vitt skilda områden som äldreforskning och barnböcker. Lägg därtill ett rikt familjeliv, en stor vänkrets samt ett lantställe på Kungshatt i Mälaren där han får jobba med händerna, så förstår man att detta inte är en 70-åring som låtit pensionen sätta punkt för en aktiv tillvaro.
Vilket är hela vitsen med pensionen, anser Gabriel Romanus.

– Ibland skojar man om det här med att folkrörelserna bara är fulla av pensionärer. Men det är ju bra det, att det finns pensionärer som kan engagera sig! Och som har förmånen att inte hela tiden måsta tänka på om de har tid med detta, och är det bra för karriären?

– Det är också en förmån om man nu har haft ett bra chefsjobb, att man får en bra pension och inte behöver tänka på att tjäna pengar hela tiden, utan kan göra det som känns meningsfullt utan att det genererar några inkomster. Så jag är privilegierad, får jag väl säga.

Vad som känns meningsfullt för Gabriel Romanus har som för de flesta ändrats över tid. När han kom in i riksdagen som folkpartist 1969 var han småbarnspappa och intresserad av jämställdhetsfrågor som barnomsorg och delad föräldraförsäkring.

Han var en modern man som väckte uppmärksamhet när han tillbringade riksdagens sommarledighet hemma med barnen. Han drev idén om en jämställdhetslagstiftning och motionerade om att pappan skulle få del i moderskapspenningen. Fritänkarandan fick han med sig hemifrån. Modern Vera Starck-Romanus var – är – läkare och feminist och ända upp i 90-årsåldern aktiv som föreläsare om äldres sexualitet. Fadern, också läkare, var ordförande i Svenska kommittén för vetenskapens frihet. Samhällsengagemanget präglade hemmet och Gabriel och hans tre bröder uppfostrades i feministisk anda.

– Jag har försökt uppfostra mina barn till att tänka själva och det beror väl på att jag själv fick en sån uppfostran. Mina föräldrar hade nog en ännu mer medveten politik än jag om att inte trycka på sina barn färdiga åsikter, säger Gabriel Romanus.

En av hans döttrar arbetar för övrigt för Mona Sahlin numera.

– Jag brukar säga att om man försöker lära sina barn att tänka själv så kan man inte garantera att de tänker som jag varje gång, säger han med ett litet leende.

På 1970-talet satt han i socialutskottet och där föddes engagemanget i alkoholfrågan. Som socialminister hade han förstås alkoholpolitiken på sitt bord och när en ny vd för Systembolaget efterlystes sökte Gabriel Romanus posten, och tillträdde i maj 1982. Drivkraften i alkoholfrågan är enkel: skadorna på både individer och samhälle måste begränsas. Hans socialpolitiska engagemang omfattar också narkotika och spel, och han ser ingen motsättning mellan liberala värderingar och åsikten att staten ska få vidta åtgärder för att begränsa beroendeframkallande medel. Han beskriver det som en miljöfråga, där samhället har moralisk rätt att på olika sätt värna miljön.

–Jag tycker inte att det strider mot min uppfattning om liberalismen att man försöker påverka människor med till exempel skatter. Jag har samma uppfattning när det gäller andra miljöfrågor, exempelvis beskattning av bensin så att folk om möjligt väljer ett alternativ till bilen. Man kan också se det som att alkoholen kostar samhället så mycket, och skatterna betalar för åtminstone en liten del av skadorna. Så det finns många sätt att se på detta.

Själv är han inte nykterist och har så heller aldrig varit. När han mötte föräldrar som ordförande för Hem och Skola på 1980-talet brukade han i stället tala om vikten av att visa barnen i ord och handling att alkohol inte måste förekomma så fort man har gäster och fester. På 1970- och 1980-talen var han tonårspappa, och levde som han lärde genom att avstå från vin och sprit. Han beskriver det som en intressant studie i hur somliga kunde provoceras av någon som ”visade sig duktig”.

– En del hade svårt att riktigt ta det till sig, att någon som tidigare hade druckit nu avstod, utan att ha alkoholproblem eller ens köra bil.

– Men när jag började i Systembolaget så tänkte jag att om man ska få något förtroende som Systembolagschef så bör man nog veta lite om varorna vi säljer. Och då var mina barn större så då tyckte jag inte att det var lika angeläget att avstå.

För god service är betydelsefullt för monopolets överlevnad, menar han. Under hans tid i Systembolaget trädde också Sverige in i EU och vd:n fick en viktig uppgift i att stödja politikerna i försvaret av alkoholmonopolet. Att skapa förståelse för en restriktiv alkoholpolitik i Europa är den främsta utmaningen i alkoholfrågan, och han ser ganska ljust på framtiden bland annat eftersom finansminister Anders Borg har tagit alkoholpolitiken i tydligt försvar.

– Han säger i riksdagen att man inte alls ska få för sig att alkoholpolitiken är omodern eller på fallrepet, utan det är modernt att höja skatten på alkohol och sänka skatten på arbete. Mycket bra formulering! Med det stödet har vi också möjlighet att påverka Europa, och det visar sig nu att flera länder tar intryck och att det har antagits en alkoholpolitisk strategi i EU.

Det stora problemet nu är att beslutsrätten i alkoholfrågor glider över från inrikespolitiken till internationella organ som EG-domstolen och WTO. Sedan är det upp till svenska domstolar att tolka EG-rättsliga domar, vilket försvagar demokratin.

– Att vi har alkoholreklam nu, som har varit förbjuden i nästan 30 år, beror på att svenska domstolar har tolkat EG-domstolens utslag som att vi skulle tillåta alkoholreklam, medan norska domstolar har tolkat samma utslag som att man fortfarande kan förbjuda alkoholreklam. Svenska jurister har alltså fattat ett annat beslut än norska jurister, och att svenska och norska politiker har en gemensam uppfattning i frågan har ingen betydelse. Den utvecklingen tycker jag är allvarlig, att man ersätter demokratiska beslut med juridiska organs tolkningar.

Ett annat problem är den höga införseln av alkohol mellan länderna, vilket förhindrar en höjning av alkoholskatterna och ökar konsumtionen. Han tror att alkoholskadorna kommer att öka innan det blir någon förändring. Det är folkets reaktioner som till slut brukar vända utvecklingen, visar exempel ur historien, som motboken och mellanölets sorti ur livsmedelsbutikerna.

–Det är inte överheten som försöker ta bort det roliga ur livet för människor. De som är emot alkoholpolitiken vill gärna få fram den synen, men det är inte så. Det är folkliga reaktioner, lika väl som förbudstiden i Amerika eller när man höjde åldersgränsen i Amerika till 21 år för att handla alkohol. Då var det ”Mothers against drunk driving”, MADD, med 750 000 medlemmar som krävde att något måste göras åt att ungdomarna kördes ihjäl.

På den globala himlen ser han den allt mäktigare alkoholindustrin som ett orosmoln. Därav årets alkoholkonferens i Tanzania, som handlade om ökande alkoholproblem i Östafrika, där multinationella alkoholbolag nu slår sig in med hjälp av aggressiv marknadsföring och kohandel med regeringarna.

– De beter sig som riktiga roffarkapitalister, kan man säga.

Att den nytillträdda vd:n för Systembolaget Magdalena Gerger har jobbat för ett av de stora alkoholbolagen är däremot inte nödvändigtvis ett problem, anser han.

– Det viktiga är att hon är engagerad för Systembolaget och stöder dess roll i alkoholpolitiken. Att hon genom sin anställning för många år sen känner till hur alkoholindustrin arbetar behöver inte vara någon nackdel.

Man kan undra hur han fortfarande orkar hålla igång med samma engagemang, särskilt med det myckna resandet som ordförande för NordAN. Tycker inte hans familj att han borde ta det lite lugnare och vara hemma mer, med ålderns rätt?

– Det tycker dom säkert, men jag lyssnar bara delvis på deras råd! säger han och skrattar. Numera vet man ju att det som är bäst för äldre människor är att inte ta det alltför lugnt, utan att engagera sig på olika sätt om man vill hålla demensen borta.

Han försöker också få med sig hustrun Birgitta så ofta det går på resorna. Nu senast passade de på att resa till Tanzania i god tid före konferensen för att hinna se lite av denna del av Afrika, som de aldrig tidigare hade besökt.

– Det är viktigt att uppleva saker tillsammans.

Och ännu finns mycket kvar att göra.

– Boken om Systembolaget är mitt ogjorda projekt, där jag ska sammanfatta mina erfarenheter från den tiden. Nu har det gått tio år sen jag slutade, så jag har lagom distans.

Lagom är inget för författaren Märta Tikkanen. I hela sitt liv har hon sökt utmaningar. Den allra största blev äktenskapet med konstnären Henrik, som var alkoholist. Men hon vägrar att se sig som ett offer. ”Att leva med Henrik var mitt eget val.”

Text: Maria Zaitzewsky | Foto: Anita Johansson

Trettio år har gått sedan Märta Tikkanen kom ut med diktromanen ”Århundradets kärlekssaga”, en bok som då väckte stor uppmärksamhet, både i Finland och Sverige. Med sitt raka språk och nakna beskrivningar av livet tillsammans med en alkoholist slog hon an en sträng hos många kvinnor. Ingen hade tidigare i Finland vågat tala så öppet om alkoholismens fula ansikte; lukten av sprit, skammen och smusslandet.

Nyligen medverkade hon vid ett författarsymposium samt i en utställning om litterära skildringar av beroende och medberoende på Vin&Sprithistoriska museet i Stockholm.

Men medberoende vill Märta inte kalla sig.

– Jag värjer mig mot ordet, för jag såg mig aldrig som ett offer, som den underdåniga hustrun som anpassar sig och tassar på tå. Tvärtom var jag ofta fly förbannad på Henrik och protesterade högljutt. Jag hade också en egen identitet som författare och ett eget liv. Det tror jag var min räddning. Men naturligtvis förstod jag så småningom att Henrik var alkoholist. Och tystnaden, att inte tala om det, är förstås också ett sätt att hantera situationen och delta i spelet, säger hon och berättar att hon ofta ställde sig frågan om hon skulle stanna eller gå, om det var värt all smärta. Paret Tikkanen hade tre gemensamma barn och självklart tänkte Märta på dem och på sitt äldsta barn, som följt med från hennes första äktenskap. Hur mådde de av att bevittna sin fars djupdykningar i flaskan?

– Man är skyldig barnen och sig själv att inte gå med på det. Samtidigt så tänkte jag att nu må det vara sista gången han dricker, inte kan någon människa vilja ha det så jäkligt som han hade det. Och efter varje period så sa han att nu, nu ska jag aldrig mer dricka. Jag ville förstås tro på det, även om jag efter hand begrep att det inte skulle bli så.

Märtas val blev att stanna – och hoppas.

– En gång höll han upp i ett helt år. Då trodde jag att det var över på riktigt.

Man frågar sig förstås; varför stannade hon, även när det stod klart att det inte skulle bli bättre?

Svaret kommer direkt. Kärleken.

– Henrik var ju inte bara sin alkoholism. Han var en fascinerande, vacker och fantastisk människa. Också. När han steg in i ett rum dominerade han. Han var karismatisk, rolig, begåvad och snabb i ord och tanke. En av de saker jag föll för var just hans ordbriljans.

Ordrikedomen är också Märtas – något hon skrattar ursäktande åt samtidigt som hon oförtrutet fortsätter att prata. Hon talar rakryggat och omedelbart, men finlandssvenskans lite saktmodiga melodi gör att orden landar med viss eftertänksamhet. Glädjen över att trots allt ha valt äktenskapet och den starka kärleken är inte att ta miste på. Hon säger att hon aldrig har ångrat sig, trots att hon och barnen betalade ett högt pris.

– Barnen led naturligtvis av det, ingen går skadeslös ur ett hem med missbruksproblem Samtidigt så gav Henrik dem mycket som var bra. Han förde dem in konstnärsvärlden, han var bildad, rolig och oerhört kreativ. Och han såg alltid till att det fanns mat på bordet, att vi hade pengar till det vi behövde. Där fanns mycket kärlek och omtanke.

För egen del upplever Märta att hon har lärt sig mycket av äktenskapet. Att vara ödmjuk, att inte ta någonting för givet. Att inte döma någon.

– Jag vet av egen erfarenhet att problem är mångfacetterade, det finns inga enkla lösningar. Vissa knäcks av att leva med en alkoholist, men så blev det inte för mig. Jag blev i stället starkare.

Hon avbryter sig själv under några sekunder. Sitter tyst och väger orden innan hon fortsätter.

– Jag blir tydligen inspirerad av att leva i motvind.  Och livet med Henrik var onekligen rikt på upplevelser, samtidigt som det var svårt. Man ställdes på prov hela tiden; hur ska jag handskas med det här? Hur gör jag nu? Det var aldrig lagom, slätstruket.

Men en dag tog det trots allt stopp. Märta och barnen hade kommit till vägs ände. Hon sa till Henrik att till sommaren går jag. Strax därefter fick han diagnosen leukemi.

– Så jag stannade. Jag gjorde det inte av medlidande, utan för att jag inte hade kunnat leva med mig själv om jag hade lämnat honom när han var sjuk. Så mycket vi hade genomlevt så var det alldeles självklart att vi skulle gå också den sista biten tillsammans.

Henrik Tikkanen fick fem år till. Märta var fyrtionio år när han dog. Något nytt äktenskap har det inte blivit. Henrik var och förblev den stora och centrala upplevelsen.

De träffades när Märta var helt ung. Redan då längtade hon efter att få skriva och arbetade som journalist. Hon visste att hon ville dela sitt liv med en man som hade ett passionerat förhållande till orden. Men att Henrik också drack förstod hon inte.

– Jag var aningslös. Jag kommer från en borgerlig miljö där ”en flaska konjak praktiskt taget gick i arv från far till son” enligt Henrik. Jag hade aldrig umgåtts med människor som drack. På den tiden odlades dessutom myten om spriten som en förutsättning för skapandet. I Finland hörde det till att konstnärer drack, det var bara så det var. Spriten var naturligtvis en komplikation i vårt förhållande och nog är det så att jag alltid har sökt mig till komplicerade män. Jag tycker om utmaningar och har alltid sett till att jag har det lite för jobbigt, lite för mycket att göra.

Jobbigt och svårt blev det periodvis. Märta skötte hela markservicen med barn och hushållvid sidan av sitt yrkesarbetande och skrivandet. Trots att hon under 1970-talet höll den feministiska fanan högt och pläderade för kvinnors rätt till ett eget liv, levde hon själv i ett traditionellt äktenskap.

– Aldrig att Henrik läste en saga eller bytte en blöja. Tvärtom tog han sig ofta rätten att gå ut medan jag nattade barnen för att senare ta emot honom med en kopp té och en varm famn. Nog blev jag arg på honom. Och jag brydde mig inte så värst mycket om hushållet heller. Jag var aldrig intresserad av matlagning eller av att påta i vår radhusträdgård i Esbo. För mig stod det mellan att hinna skriva och hålla hemmet i perfekt skick. Jag valde skrivandet. Min första roman är faktiskt tillägnad min diskmaskin. Det var tack vare den som jag fann tid att skriva.

Hur gjorde hon?

– Jag fick karva ut korta stunder här och där, skrev för det mesta om nätterna. Det var så ”Århundradets kärlekssaga” fick den här korta prosadikt-formen. Det var mest för mig själv jag skrev, för att komma vidare, klara nästa dag och förstå mina motstridiga känslor lite bättre. Det skulle ju inte bli någon bok, inga transportsträckor, bara rätt på. Man kan säga att formen fann sig själv efter ett tag, det kändes rätt och naturligt. Varje ord får en starkare och djupare innebörd när de står så glest. Men när barnen var riktigt små arbetade jag som modersmålslärare. Jag insåg att skrivandet fick vänta för min del.

Märtas ämnesval är jordnära – och har alltid ett kvinnligt perspektiv. Hennes böcker handlar om psykisk sjukdom, relationer, sexualitet, alkoholism, ADHD (som yngsta dottern lider av). Varför?

– Jag valde inte ämnena utan det var livet som liksom stjälpte över mig. Jag var och är en mycket samhällsengagerad person som kände ett ansvar att öppna människors ögon. Genom att kombinera tanke och känsla insåg jag att jag nådde ut. Att försöka kamouflera mitt jag genom ett annat ”jag” tyckte jag bara var fånigt. Jag valde att skriva rakt och enkelt och utifrån mitt eget perspektiv. På 70-talet var ju budskapet det viktigaste, inte formen.

Samhällsengagemanget har hon kvar, liksom skrivglädjen. Just nu arbetar hon på en antologi om mormödrar. Någon nattsvart syn på dagens samhälle har hon inte, trots att hon lakoniskt konstaterar att vi lever i en egocentrisk och individualistisk era. Men med svåra tider i antågande utgår hon ifrån att det svänger.

– I depressionstider tenderar människor att vilja ta hand om varandra, funderar hon.

Positiv är hon till den ökade jämställdheten, en av de frågor hon vurmat mest för.

– Jag blir så glad över alla dessa mjukispappor som tar hand om sina barn. Jag har två stycken på nära håll, säger hon med ett leende.

Hon syftar på sönerna, varav den ena är ensamförälder på heltid.

– Men visst har vi fortfarande en lång väg att gå. En ensamstående pappa ses som oerhört duktig om han klarar att sköta hem och barn, medan en mamma bara förväntas klara det.

Barnen och de sju barnbarnen tar upp mycket tid i Märtas liv. Kanske en smula för mycket, tycker hon. Alla sliter och drar. Märta beskriver sig som en ivrig och social människa som älskar sällskap – och som samtidigt aldrig får nog av ensamhet och stillhet.

– Bristen på tid är ett ständigt problem. Det är så många som behöver mig. Samtidigt är det ett stort privilegium, detta att vara så behövd. Jag är lyckligt lottad och stolt över att vi har klarat oss, barnen och jag. Trots allt.

Maria Zaitzewsky

Fakta:

Namn: Märta Tikkanen

Ålder: 73 år

Yrke: Författare

Familj: fyra barn, två söner och två döttrar. Sju barnbarn. Maken, författaren Henrik Tikkanen, avled 1984, 59 år gammal.

Bor: I en stor våning i Helsingfors. Lägenheten från 1913 tillhörde en gång Märta Tikkanens mormor. Ett gammalt torp i Västra Nylands skärgård, där hon vistas så ofta hon kan.

Egenskaper: Nyfiken, impulsiv, ivrig.

Böcker (i urval): Nu imorron (1970), Män kan inte våldtas (1975) Århundradets kärlekssaga (1978), Sofias egen bok (1982) Rödluvan (1986) Två (2004)

Visst hade hon varit trött. Och visst hade hon haft mycket att göra. Men hon piskade sig lite till, tog några tabletter mot spänningshuvudvärken som plågade henne. Tog några glas vin för att somna när hon äntligen kom i säng. Det gick, men inte i längden.

I april i år hoppade Kristina Axén Olin av som finansborgarråd i Stockholm, sex månader innan hade hon varit sjukskriven en månad och fått behandling på Nämndemansgården.

När hon avgick fylldes hela gatan utanför hennes hus av journalister och fotografer, dag efter dag. De smygfotograferade och ringde på dörren. Alla ville in, alla skulle ha en intervju. Hon fick poliseskort, sov på annan ort. Många av journalisterna som hade blivit hennes ”vänner” under åren vid makten stod nu och trampade i hennes trädgård. Hon vägrade att öppna dörren. Hon hade bestämt sig. Offentlighetens pris var för högt.

Katten går balansgång på altanräcket när vi knackar på dörren hemma hos Kristina en dimmig höstmorgon. Mitt på köksbordet står en fruktskål med prov från den egna odlingen; paprikor, tomater och äpplen bildar en varm färgklick.

Det har passerat en sommar och en höst sedan avhoppet. Sommaren tillbringade hon i Norrbotten i sommarstugan, där hon har plockat svamp, kopplat av och umgåtts med barnen.

Under hösten har hon varit ”pensionär”. I hennes fall innebär det att ta hand om tre barn, ägna sig åt uppgiften som vice ordförande i moderaterna, åta sig ett och annat nytt styrelsejobb – ordförande i Junibacken bland annat, säga nej till ännu fler styrelsejobb, börja studera teologi, simma i Eriksdalsbadet, läsa Bibeln, gå i Allhelgonakyrkan, avsätta tid för att träffa sina vänner, baka, städa – och börja ge intervjuer igen.

Egentligen är hon trött på att diskutera sitt privatliv. Feminismens slagord ”Det privata är politiskt” har visserligen vunnit mark i Sverige. Det privata är idag en del av det offentliga samtalet, men männen saknas fortfarande i diskussionen. Det är bara kvinnliga makthavare som diskuterar hur de får vardagen att gå ihop. I Stockholms län har 152 politiker lämnat sina platser sedan valet. De flesta är kvinnor och moderater. Kristina vet varför.

– Det beror på två saker. Hotbilden och livspusslet.

Hon vill inte diskutera hotbilden mot sig själv. Men visst har hon känt av den. Det finns inte bara kärlek där ute. Hennes politik har provocerat. Därtill är hon kvinna och har makt. En särskilt utsatt position. Hon tittar ut genom fönstret en stund. Det är inte för ros skull hon sjukskrev sig och la in sig på Nämndemansgården. Hon hade aldrig, aldrig lämnat politiken om hon inte tvingats till det.

En mörk skugga drar över ansiktet. Det har varit mycket. För mycket. Hon har lite distans nu, men tröttheten finns kvar. Ny stress har tillkommit. I dagarna är bodelningen klar. Hon och maken har levt separerade i två år nu. Hon hoppas kunna bo kvar i huset. Hon är förhållandevis lyckligt lottad. Hon har jobbat tillräckligt länge för att få pension från stadshuset. Men vad var det som hände egentligen?

– Jag kände aldrig att jag räckte till. Jag har så höga ambitioner. Att inte kunna, orka eller hinna göra det jag föresatt mig gav mig ångest.

Som finansborgarråd var hon chef för Europas största företag med 47 miljarder i omsättning och 48 000 anställda.

– Bara sammanträden är en heltidstjänst, därutöver kommer personalansvar, mediekontakter, handlingar som ska läsas och alla mejl som ska besvaras. Jag fick cirka 70 mejl om dagen. Eftersom en undersökning visade att nio av tio stockholmare kände igen mig la jag press på mig själv. Jag ville svara personligt. Chansen var stor att jag sprang på mejlskrivaren på stan.

Att vara tillgänglig, att inte skaffa hemlig adress och telefonnummer har varit viktigt för Kristina. Hon har velat finnas till för sina väljare.

– Men det är inte roligt att stå i duschen i badhuset och försvara sin politik.

En Temoundersökning från 2005 visar att Kristina Axén Olin var den politiker som hade överlägset mest förtroende bland Stockholmarna. Hela 45 procent hade förtroende för henne, motståndaren Annika Billströms siffra låg på 23 procent. Bland sina egna väljare hade nästan 70 procent stort förtroende för henne.

Hur troligt att det att moderaterna vill gå till val utan dig. Partiet vann en skrällseger i Stockholm det senaste valet, bästa valsiffrorna sedan andra världskriget. Du var affischnamnet?

– Folk glömmer fort. Det är långt till nästa val.

Hon viftar bort rykten om att hon skulle vara på väg att göra politisk come back. Samtidigt sneglar hon ner i kaffekoppen och säger att hon känner sig lite för ung för att bli pensionär. Hon fyllde nyss 46 år. Hennes mobiltelefon ringer. Hon får en förfrågan om hon vill bli styrelseordförande i en nystartad verksamhet. Det går inte lysande direkt, men hon försöker lära sig att säga nej. Hon måste vila, måste få ner stress- och ångestnivån.

– Att bota stress och ångest med alkohol är en dålig medicin. Det visste jag, säger Kristina.

Det har funnits alkoholism i familjen. Hon insåg riskerna när hon kväll efter kväll behövde dricka vin för att slappna av. Men fastän det var hon själv som skrev in sig på Nämndemansgården hade hon ingen aning om vad det innebar. Hon skrattar när hon berättar att hon åkte ner med resväskan fylld av politiska handlingar, en bärbar dator och mobiltelefon.

– Jag tänkte ha en liten filial till stadshuset. Så lite visste jag.

I receptionen blev hon fråntagen allt. Hon fick låna en telefon för att ringa hem till sina barn. Sedan var det slut på kontakten med yttervärlden. Inga telefonsamtal, inga tidningar, igen tv och radio.

– Snacka om att jag hade abstinens, jag visste inte att jag var så beroende av nyheter och av mobilen och datorn. Jag lärde mig mycket om mig själv. Bland annat försöker jag lära mig att älska mig själv. Det är inte helt lätt.

Hon har alltid haft svårt för att ta emot hjälp. Hon har heller inte varit någon stjärna på att delegera arbetsuppgifter på jobbet. Många har frågat henne varför hon inte köpt in hushållsnära tjänster.

– Jag har prövat men det slutade med att jag storstädade dagen innan städhjälpen skulle komma.

Kontrollbehovet har inte bara handlat om jobbet och hemmet.

– Allting blev kaos i och med att mamma dog. Vi stod varandra väldigt, väldigt nära. Hon ringde mig flera gånger om dagen.

Kristinas mamma dog helt oväntat, 69 år gammal, tre dagar före julafton 2005. Kristina hittade henne död i lägenheten. Över döden hade hon ingen kontroll alls. Den bara kom.

Sorgen och chocken fick ingen plats i den fulltecknade kalendern. Hon var mitt uppe i valrörelsen, äktenskapet hade redan börjat knaka i fogarna. Därtill skulle hon tömma sin mammas lägenhet. Den som någonsin tömt ett hem efter en död förälder vet vad det innebär. Allt från trasiga nylonstrumpor till bankpapper ska gås igenom. Sparas eller slängas? Läsas eller kastas oläst? På några dagar ska ett helt liv stoppas ner i svarta platssäckar. Brännas och glömmas.

Kristina rensade mammans hem på nätterna och fortsatte jobba som vanligt på dagarna. Nio månader senare blev hon finansborgarråd. Det hann hon vara i ett år och två månader. Sedan kom reaktionen. Hon hade nyss stått på scen. Hållit ett föredrag. På väg hem mitt i Söderledstunneln tog döden strupgrepp på henne. Åtminstone kändes det så. Hon vet fortfarande inte hur hon lyckades ta sig till sjukhuset. Hon vet bara att hon fick bästa tänkbara vård och stränga order om att lyda kroppen. Ta ledigt. Varva ner.

Hon lydde så småningom, när hon fått en varningssignal till. Nu har det gått ett år sedan hon var på Nämndemansgården.

På flygeln ligger ett cigarettpaket. Jo, hon tjuvröker någon cigarett ibland på kvällen. För att få ro. Men bäst mår hon av långa promenader, avslappnande simturer, söndagskvällarna i Allhelgonakyrkan och att få ägna sig åt sin familj och vänner som verkligen bryr sig om henne.

Majken Öst-Söderlund