Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv fick hon ett matmissbruk. I boken "Hungerflickan" berättar hon om sina upplevelser. Fot: Moa Karlberg

Författaren och krönikören Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv klarade hon sig från spriten. Men hamnade i stället i ett matmissbruk. Nu har hon skrivit boken ”Hungerflickan” om sina erfarenheter.

En fråga som Hillevi Wahl ofta får när hon är ute och håller föredrag kring sin första bok ”Kärleksbarnet”, som kom för fyra år sedan, är varför hon klarat sig så bra trots uppväxten med två alkoholiserade föräldrar. Varför blev inte hon missbrukare?

– Men det blev jag ju! Alkohol var förknippat med så mycket negativt, så där höll jag mig borta. Maten blev i stället mitt sätt att fylla det svarta hålet jag hade inombords. Den la sig som bomull i magen och blev en befrielse. Socker är en drog som triggar samma centra i hjärnan som alkohol. Choklad och bullar stillar suget på ett fantastiskt sätt, säger Hillevi, som efter en del funderande beslutade sig för att skriva en bok om åren med ätstörningarna. Hon kände att historien behövde berättas. För sin egen skull och för alla de kvinnor som i olika grad lever i samma helvete.

Kräktes med hjälp av tandborste
Att Hillevis eget matmissbruk är kopplat till hennes uppväxt är hon övertygad om. Hon påpekar att det finns forskning som visar att döttrar till missbrukare ofta drabbas av ätstörningar. Ångesten och ensamheten behövde dövas och hon fann tröst i kakor, godis och mat som systematiskt kräktes upp genom att hon rev sig själv i halsen med en tandborste.

Sjukdomen blossade upp när hon som sjuttonåring var utbytesstudent i USA och det är också där som stora delar av ”Hungerflickan” utspelar sig. Hon kände sig ensam, udda, fet, ful och misslyckad och satte upp målet att bli smal, populär och vacker innan skolåret var över. Inte minst för att hennes älskade pappa äntligen skulle bli stolt över henne; denna klumpiga och okvinnliga dotter. Så blev det nu inte. Hillevi lämnades vind för våg efter hemkomsten från USA och tappade fotfästet totalt. Matmissbruket trappades upp och som en sista desperat utväg sökte hon hjälp hos psykvården.

– I vår familj har vi stora rumpor och kan inte hoppa över en plint. Den bilden levde jag länge med, innan jag i sena tonåren kom till insikt om att jag inte alls var klumpig. Jag utmanade mig själv genom att klättra i berg, hoppa fallskärm och simma med delfiner. Ett riktigt uppvaknande, säger Hillevi och tillägger att extremsportandet också handlade om att på ett icke destruktivt sätt söka nya kickar; missbrukarens främsta drivkraft.

Ett tomrum i själen
För Hillevi, liksom för de flesta som missbrukar mat, handlade ätstörningarna om ett tomrum och en längtan i själen. Men även samhällets attityd till kroppen spelade in. Feta människor är dumma i huvudet och smal är lika med vacker. Något som får Hillevi att se rött.

– Att inte äta och att vara smal sitter oerhört djupt hos de flesta kvinnor. Nästan alla bantar av och till och det talas ständigt om olika bantningsmetoder. Mat har över huvudtaget blivit väldigt laddat. Det ska vara ekologiskt, fritt från tillsatser och vi tittar på matlagningsprogram på teve. Tagga ner! Gör något annat, lägg inte ner så mycket energi på att hålla dig smal och snygg! När man är sugen ska man fråga sig vad det är man hungrar efter egentligen. Är det bekräftelse och kärlek? Eller äter man för att hålla tröttheten borta? Då är det kanske bättre att lägga sig, konstaterar Hillevi som själv försöker leva som hon lär.

Numera har hon ett avslappnat förhållningssätt till mat, även om hon fortfarande ”kan äta en hel häst, helst om den är doppad i choklad”. Under hennes tre graviditeter triggades oron över att förlora kroppskontrollen igång på nytt. Men hon insåg så småningom att det bästa hon kunde göra var att låta naturen ha sin gång. Hur mycket man ökar i vikt vid en graviditet är individuellt. I hennes fall handlade det om trettio kilo varje gång.

– Jag älskar mat, men gör ingen stor grej av det. Det är viktigt att vara en god förebild för sina barn också, att visa dem att visst är det okej att äta godis och chips ibland, men inte hela tiden. Och att det är bra att använda sin kropp, att sporta och träna, säger Hillevi, som numera går på gym flera dagar i veckan.

Mamma köpte cocosbollar
Hon funderar över orsakerna till att hon hamnade i ett matmissbruk som tonåring. Förutsättningarna fanns så klart där. Hennes mamma köpte hellre kokosbollar än mat och ostmackor med mjölk tillsammans med pappa gjorde henne trygg.

Men det handlade också om en särskild känslighet, som vissa barn har. Samma känslighet ser hon hos sin äldste son.

– Han är lite klurig, blyg och analyserande, inte typen som går fram och tar för sig. Men i stället för att försöka forma om honom enligt mallen, låter vi honom vara som han är. Han får uppgifter utifrån sina förutsättningar, vilket fungerar jättebra. Min poäng är att alla sorters människor behövs!

Hillevi berättar att hennes egen pappa mest tyckte att hon var till besvär.

– Han var en underbar människa på många sätt, men ansvarslös. Han brydde sig inte och jag blev inte tagen i bruk, varken hemma i eller i skolan, säger Hillevi och berättar att hon kände sig udda och annorlunda under hela sin skoltid. Det hade kunnat gå riktigt illa. Men hennes ”inre kompass” och alla de goda männi­skor hon mötte längs vägen blev hennes räddning.

– Min hunger handlade egentligen om en obändig livslust och nyfikenhet. Jag började resa och mötte människor från andra länder och kulturer, vars livshistorier många gånger var värre än min egen. Jag fick perspektiv och insåg att man inte måste vara smal och vacker för att bli älskad. Resorna gjorde mig lycklig och fri. Det är den här livslusten som jag alltid haft inom mig som jag i dag lever av. Jag känner mig lyckligt lottad och har i dag en lyxtillvaro med tre fina barn och en fantastisk man.

Det svarta hålet krympte
Maken Gunnar och de tre barnen blev avgörande vändpunkter i Hillevis liv.

– I vuxen ålder kom jag till rätta med mitt matmissbruk och det svarta hålet inom mig krympte. När jag träffade Gunnar, fick barn och skrev ”Kärleksbarnet” försvann hålet helt. Under tillkomsten av den boken grät jag konstant. Gunnar fanns alltid där som stöd. Tilliten är total. Jag inser att jag har haft tur som träffade honom.

Barnen ger Hillevi massor av jobb, energi och glädje, vilket passar henne perfekt.

– När man får barn flyttas fokus från en själv till barnen. Man är inte längre sitt eget livsprojekt och har helt enkelt inte tid att fundera över utseende och kroppsform. Energin går i stället åt till att slösa kärlek och upptäcka världen tillsammans med dem. Den upptäckarglädjen kommer förhoppningsvis att resultera i en barnbok, Hillevis senaste projekt.

En hel och lycklig människa
Idag känner hon sig som en hel och lycklig människa, som älskar sin familj och sitt spännande jobb som skribent. Fortfarande märks dock spår av hennes uppväxt i vardagliga situationer. Men det är mest av godo, tycker hon själv.

– Jag tar in hela rummet när jag kommer in i en ny miljö. Hur mår alla? Den känsligheten har jag kvar. Samtidigt inser jag att jag inte måste fixa allt eller ta hand om alla. Jag har sänkt kraven på mig själv och håller inte på och städar bara för att vi får gäster. Jag vill föregå med gott exempel genom att visa att man duger som man är. Min känslighet gör också att jag får många förtroenden av människor som upplevt svåra saker. Och jag blir inte rädd när någon mår dåligt, utan går bara till mig själv och funderar på vad jag behövde när jag mådde dåligt.
Nolltolerans mot alkohol när barnen är närvarande är ett annat konkret spår av Hillevis trasiga uppväxt som omsatts i praktik i vardagen.

– Jag och Gunnar dricker knappt alls, men definitivt inte när barnen är med. Genom att vara goda förebilder, kunna prata om allt och inte skämmas för något, ge mängder av kärlek och uppmärksamhet, hoppas vi kunna ge våra barn den uppväxt jag själv inte fick.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Signe Malmborg från Stockholm är en av IOGT-NTO:s trognaste medlemmar. Foto: Joanna Wågström

I en tvåa på Ringvägen i Stockholm bor Signe Malmborg. Hon är 102 år gammal och har varit medlem i IOGT-NTO i 90 år. Ett medlemskap som bjudit på kamratskap, äventyr och kärlek.

– Jag hade några kompisar när jag var ung som var med i juniortemplet Solstrålen som frågade om jag ville följa med. Det var på hösten 1919 och jag var 11 år, säger hon.

Signe Malmborg var yngsta barnet i en familj med sju barn, tre av hennes syskon hade dött innan hon föddes. Hon växte upp i sviterna av första världskriget. Och då hennes pappa dog av spanska sjukan 1919 var det kärvt för familjen att klara sig.

– Det var svårt för mamma att försörja familjen och vi hade det besvärligt med mat.

Signe Malmborg var den enda i familjen som anslöt sig till nykterhetsrörelsen, trots att familjen levde nyktert. Egentligen var det inte nykterheten som lockade utan gemenskapen, aktiviteterna, vännerna och så småningom kärleken.

– Vid 12-års ålder kom det några pojkar från grundlogen nummer 339 Lars Hierta till juniorerna och skulle spela och sjunga. Det var första gången som jag såg min blivande man, Sven Malmborg. Han sjöng så bra. Han påstod att jag neg för honom den gången men det minns jag inte.

Vid 15 års ålder var Signe Malmborg gammal nog att själv gå med i logen Lars Hierta. Hon fördes in till styrelsen via inre och yttre vakt.

– De meddelade för inre vakten att veder­börande ville ha inträde. Jag var så nervös. Jag fick avge avhållslöftet inför styrelsen och sedan beviljades jag inträde.

Sven och Signe Malmborg gifte sig 1933, de fick tre barn tillsammans. Nykterhetsrörelsen har spelat en stor roll i deras liv.

De arrangerade bland annat sommarkollon på Wendelsberg utanför Göteborg. Sven Malmborg var också ordförande i Södra kretsen under en tid och fixade allsången på Mosebacke under 70- och 80-talet, vilket lockade många nya medlemmar till föreningen.

– Från min och Svens sida har det varit väldigt intensivt.

När Sven Malmborg avled 1987 var föreningen ett stöd för Signe Malmborg.

– Det hjälpte mig att jag hade någonstans att gå och träffa mina vänner.

I dag kan Signe Malmborg inte längre gå till lokalen på grund av sin ålder. Så föreningsvännerna besöker henne hemma i stället.

– Föreningslivet har gett mig så mycket. Det har varit trivsamt och vi har haft så roligt tillsammans, säger Signe Malmborg.

Joanna Wågström

Signe Malmborg gick med i ungdomstemplet 41 Solstrålen 1919. De hade sin lokal vid gamla Bangårdsgatan i Södra Folkets hus i Stockholm. "Vi gjorde utflykter, hade teater och lekte lekar, sådant som juniorerna brukar göra", säger Signe Malmborg som vågade gå dit trots att hon var väldigt blyg på den tiden. "Jag gick med mina kompisar så det gick bra".

Vännerna i Lars Hiertaföreningen tyckte om att gå långa promenader tillsammans. De utgick från sin lokal på Kocksgatan och gick ibland söderut mot Nackastugan, andra gånger gick de till Huddinge där Sven Malmborgs föräldrar hade sitt hus. På bilden står gänget utanför huset i Huddinge, året är 1926. ”Vi var många som gick, ett helt gäng. Alla utflykter och promenader som vi hade på somrarna och alla träffar och sammankomster, det har varit så trevligt och kamratligt”, säger Signe Malmborg.

Tolv personer från Lars Hiertaföreningen lånade lastbil nummer U2338 och åkte till Dalarna. Året var 1927 och resan gick bland annat till Leksand, Insjön, Rättvik och Mora. ”Vi sov på lastbilsflaket och på lokalföreningarna. Sven var med och det hade börjat klicka mellan oss så vi höll oss nära varandra och ville helst sitta bredvid varandra på bänken. Det var roligt”, säger Signe Malmborg som står längst fram på den högra sidan på bilden.

Signe och Sven Malmborg reste till Gotland tillsammans med ett tiotal ungdomar 1936. ”När vi åkte över med båten låg vi på undre däck, i ett rum liknande lastrummet. På Gotland reste vi runt med buss och hälsade på lokalföreningar. Vi sov i en ordenslokal. Sven var ledaren och vi andra var bihang”, säger Signe Malmborg och ler.

1957 firade Lars Hierta 75 år. Diplom delades ut till trogna medlemmar och Signe Malmborg som står i mitten av damerna fick diplom för 35 års medlemskap. Hans Malmborg, Signe Malmborgs son, står och håller fanan till vänster.

Champagneflaskor och snittar är ett vanligt förekommande inslag i politikernas vardag i Bryssel. Foto: Joanna Wågström

Öl och vin till lunchen och cocktailparty på kvällen. Varje dag serveras det gratis alkohol i Europaparlamentet. Och enligt svenska parlamentariker är spritkulturen ett demokratiskt problem.

I en korridor i parlamentet i Bryssel står fyra servitörer med vita skjortor och svarta flugor vid ett par brickvagnar och häller upp champagne i glas. Det är cocktailparty. En rumänsk författare firas och så fort talen är avslutade ska de som stannat till i korridoren för att lyssna serveras något att dricka.

– Vi gör det här varje kväll, säger en av männen i vit skjorta medan han lägger champagneflaskor på kylning i en ishink.

Det är onsdag, en helt vanlig dag i parlamentet.

– Varje dag finns det gratis alkohol att dricka, säger miljöpartiets parlamentariker Carl Schlyter när Accent frågar om alkoholkulturen bland politikerna i Europaparlamentet.

Lobbyn bjuder på alkohol
Alkohol serveras i olika former med olika avsändare. I lunchrestaurangen säljs det öl och vin, i korridorerna anordnas det mingel och cocktailpartyn. Men vanligast är det att lobbyorganisationer bjuder på allt från enklare luncher på tu man hand med enskilda parlamentariker till stora fester.

– Jag får cirka 20 lunch- och middagsinbjudningar på en vecka. Det serveras alltid alkohol. Folk reagerar inte på om det finns alkohol på en tillställning utan snarare om det inte gör det, säger Carl Schlyter och berättar om när han gick på spritlobbyns årliga middag:

– När jag kom dit var det ett helt bord uppdukat med olika spritsorter. De serverade öl och vin till maten och när man skulle gå fick man en flaska sprit med sig.

Demokratiskt problem
Carl Schlyter ser alkoholkulturen i första hand som ett demokratiskt problem.

– Jag tycker att det är ett problem att alkoholen ses som självklar och att det dricks, även på luncher. På kvällstid har jag sett folk som varit märkbart påverkade. Men det största problemet är demokratiskt. Det är bara de rika företagen och organisationerna som har råd att bjuda på middagar och luncher. Det blir en obalans i påverkanskraften.

Champagne och fattigdom
Richard Alvin som praktiserar som Carl Schlyters assistent i Bryssel har sparat de senaste veckornas inbjudningar.

Några exempel är: Världstuberkulosdagen som anordnas av en parlamentariker – avslutas med cocktailparty, kemiföretaget Lanxess paneldiskussion – avslutas med middag. Samt Malariadagen med bland annat Röda Korset och UNICEF som avsändare – serveras arbetslunch och middag på kvällen.

– Jag var på en grej som handlade om fattigdomen i världen, där serverades det champagne och snittar. Det är absurt att man kan tala om fattigdom samtidigt som man dricker champagne, säger Richard Alvin.

Parlamentariker har ölklubb
I Bryssel finns det en ölklubb, the European Parliament Beer Club, där ett sjuttiotal parlamentariker är medlemmar, dock inga svenskar. På hemsidan skriver de att klubben tror på öl som en del av Europas arv och tradition och att deras syfte är att stödja den framtida tillväxten och stabiliteten för bryggerisektorn inom EU.

Klubben har sina möten i The Brewers of Europes hus som ligger i kvarteren runt parlamentet. The Brewers of Europe är en intresseorganisation för Europas nationella bryggeriföreningar. Sveriges Bryggerier är en av medlemmarna.

– Ölföreningen är ett exempel där parlamentarikerna sitter i knäet på industrin. Vi har en oerhört stark alkohollobby och de är väldigt aktiva, säger Vänsterpartiets parlamentariker Eva-Britt Svensson och berättar att det även finns en intern vinförening i parlamentet.

– Man ser inte alkohol som en drog. Det ger en mycket tillåtande attityd som återspeglas i den politiska synen på alkoholen, säger hon.

Utvecklar missbruk
Eva-Britt Svensson har sett flera exempel på parlamentariker som utvecklat ett alkoholmissbruk:

– Väldigt många som jobbar här har sitt hem och sin familj i andra länder och är ensamma på kvällarna. Det är inte ovanligt att anställda och ledamöter blir alkoholmissbrukare. Det är alltid så att ju högre tillgång desto högre konsumtion.

Till skillnad från de andra svenska parlamentarikerna kritiserar hon det faktum att politikerna dricker alkohol under arbetstid.

– Om en kassörska dricker vin på lunchen förlorar hon sitt jobb. Det är klart att man inte ska dricka på arbetstid.
Enligt folkpartisten Cecilia Wikström är det när parlamentarikerna packar sina pärmar och reser till Strasbourg som alkoholkulturen blir som synligast. Då bor samtliga på hotell och ingen har tillgång till spis och kan laga egen mat.

– I Strasbourg är det mycket sprit och där har jag sett folk berusade. Alla går ut för att äta middag när de är där, säger hon.

Få besökare utan alkohol
Socialdemokraten Anna Hedh vittnar också om en alkoholkultur där vin, öl och champagne serveras dagligen. Även om hon, precis som alla svenska parlamentariker som Accent har pratat med, själv aldrig går på den typen av tillställningar.

– Bjuder man inte på alkohol är det ingen som kommer. Det är den kultur som man har här.

Joanna Wågström

Nu har verksamheten formligen exploderat och i maj blev det klart att föreningen får 5,3 miljoner kronor av EU-medel till ett socialt projekt, som totalt kommer att omsätta hela 14,5 miljoner. Projektet ska under två år ge 130 människor möjlighet till olika sysselsättningar, stöd och en aktiv fritid inom föreningslivet.

Den nygamla styrelse som valdes satte fart på verksamheten och arbetade bland annat fram visionsdokumentet Vårblomman 2005–2010. De viktigaste punkterna där handlade om att skapa verksamheter och möjligheter för barn, ungdom och vuxna som står en bit från samhället och därmed ge dem en möjlighet att leva ett rikt och fritt liv.

– En vision var att vi skulle ha tio anställda i föreningen, berättar avdelningens ordförande Birgitha Landfors. Nu har vi 50 anställda även om de flesta avlönas med samhällsmedel. Arbetet har inneburit att vi idag har ett stort förtroende inom kommunens olika instanser liksom inom arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Det senaste halvåret har det arbetats hårt med att formulera den ansökan som nu beviljats.

– IOGT-NTO centralt har spelat den viktigaste rollen i arbetet, berättar Birgitha Landfors. De har lagt ner mycket arbete för att hjälpa oss och de har också gett oss ett lån under uppstarten av projektet.

– IOGT-NTO Vårblomman är projektägare, men verksamheten skall drivas tillsammans med hela föreningslivet inom kommunen och det övriga delarna i samhället, fortsätter Birgitha Landfors och erkänner att hon är lite stolt över att som IOGT-NTOmedlem få möjlighet att driva ett så pass stort och  betydelsefullt projekt.

Vad går då arbetet ut på mera i detalj? Birgitha Landfors berättar:

– Vårblomman har under många år arbetat med verksamheter för människor som haft det kämpigt och vi driver redan idag ett socialt företag med boende, byggverksamhet, hushållsnära tjänster, recycling  m.m. på programmet. Nu ska en kraftig utökning ske och ca 130 personer kommer under två år att få jobb, praktik och utbildning, allt för att åstadkomma kompetensutveckling och skapa möjligheter för dem att finna en väg ut i arbetslivet. Bland annat ska vi starta ett eko- och hantverkscafé, där allt bröd ska bakas på stället.

Ove Andersson

Lennart Andreasson och Per-Olof Forsman driver Bodarne Restaurang i Laxås. Där serveras det endast alkoholfria drycker till maten. Foto: KG Matsson.

Bodarne Restaurang i Laxå bevisar att det går att driva ett matställe utan att servera alkohol – här serveras inte ens lättöl. Accent har pratat med Lennart Andreasson och Per-Olof Forsman som driver stället.

Går det verkligen att driva en restaurang utan att servera alkohol?
LENNART: Ja, tydligen så går det. Vi har en alkoholfri profil som vi vill följa.

Hur började det här?
L: Eftersom vi båda har en bakgrund som missbrukare hade vi i början den här serveringen för att serva Erik Edinstiftelsen i Laxå. Men så började vi fundera på om vi inte skulle vända oss till företagen i stan och erbjuda matservering.

Nu kommer det folk från alla håll?
L: Ja faktiskt. Från både kommunen, stora och små företag, organisationer och annat folk. Laxå Fiskeakademi har förlagt sina återkommande sammankomster hos oss, och de äter sin sill och sin surströmming utan att dricka snaps.

Men vad säger folk när de inte kan få en lättöl till maten?
L: På de två och ett halvt år som vi har drivit den här restaurangen så är det kanske fem gäster som frågat mig. Och när vi säger nej, så accepterar man det. Det skulle vara värre om vi vore en kvällskrog, då skulle folk nog klaga.

P-O: Ingen tar illa upp, de är så nöjda med sitt vatten och sin Loka.

Vad erbjuder ni istället?
P-O: Saft, mjölk, dricka och vatten.

KG Matsson

– Barn märker när vuxna har druckit alkohol. Därför att det viktigt att ha måttliga alkoholvanor och att fundera över i vilket sällskap man berusar sig som förälder, säger Ann-Therese Enarsson, vd för IQ.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Nyktra föräldrar – barn som dricker
Conny och Lena: ”Man kan ha roligt utan alkohol”

Nyktra föräldrar – nyktra barn
Jan-Ove och Gunilla: ”Vi har visat oss själva som exempel”

Nyktra föräldrar barn som dricker
Kenneth: ”Jag har aldrig moraliserat över alkohol”

 Sven Bremberg, expert vid Statens Folkhälsoinstitut:
”Barn som får dricka med sina föräldrar dricker mer alkohol själva”

Winnie Jörgensen har drömt om en den här typen av klinik i många år. Efter ett långvarigt heroinmissbruk är det skönt att få det lagligt, anser hon. Foto: Kent Klich

Danmark har öppnat sina första kliniker för läkarordinerat heroin. Med två kostnadsfria sprutor om dagen är tanken att miss­brukarna ska slippa ägna all vaken tid åt att jaga pengar till sin drog. Kravet är att de klarar att ta sig till heroinkliniken varje dag.

”Valmuen – special­institution för heroinbehandling” står det på en oansenlig skylt i Köpenhamns nordvästkvarter. Valmue är danska för vallmo. Här har behandling av ett tjugo­tal heroinister inletts. Medicinen är heroin, ibland i kombination med metadon.

Utvändigt ser huset ut som en sliten fabriksbyggnad. Valmuens lokaler visar sig dock vara tipptopp med påkostat möblemang, generöst ljusinsläpp, högt i tak och vackra ekgolv. Första intrycket är att man hamnat på ett hippt IT-företag eller på ett försäkringsbolag som strukit sin personal medhårs. Men detta är Danmarks största heroinklinik som det stormat kring i femton år. I slutet av mars tog den emot de första patienterna.

Tar en fix två gånger om dagen
Valmuens verksamhet kretsar kring injiceringsrummet. Längs väggarna sitter tio avskärmade bås vart och ett med stol, fast bänk, frostat fönster eller en spegel och en vas med en blomma. För dem som injicerar i ljumsken eller andra kroppsdelar som kräver avklädning finns även mobila skärmar att sitta bakom. Någon vill ha en spegel i stället för fönster i båset och det alternativet finns också. Här tar patienterna en fix två gånger om dagen, rummet har öppet klockan 9–11 och 15–17 under hela veckan.

–Många brukare vill ha samma bås varje gång, berättar sjuksköterskan Tina Leth Hansen.

På Valmuen kallas missbrukarna för brukare eller patienter. Precis som i Sverige heter deras danska intresseorganisation brukarförening.

Heroinet doseras individuellt
När dörren låses upp för utdelning av heroin arbetar Tina tillsammans med två andra sjuksköterskor här inne. Heroinet vägs upp och doseras individuellt efter läkarens ordination. Varje patient får en engångsskål med en fylld spruta och ett par torklappar.

–Mycket av tiden här inne går till vägledning. Jag tycker att du ska sticka där, kan jag säga. Vi föreslår och visar hur och var de kan sticka, fortsätter hon.

Tina Leth Hansen är sjuksköterska på heroinkliniken.

Mångas armar och händer är sönderstuckna efter år av missbruk. När det inte går att hitta en ven att sätta nålen i så återstår att sticka den i någon muskel. Somliga blir besvikna eftersom effekten då blir långsammare jämfört med det rus som väller fram efter injicering direkt i blodet.

Sjuksköterskor får aldrig sticka
Rutinerna i injiceringsrummet är strikt reglerade. Sjuksköterskorna får visa var patienterna kan sticka men de får aldrig sticka åt dem. Efter tre misslyckade nålstick får patienten metadon med sig hem och ett nytt försök att hitta ett fungerande ställe på kroppen görs dagen därpå. Inget heroin får lämna rummet.

–Det blir väldigt intimt här i injiceringsrummet. Vi kommer nära inpå dem, säger Tina Leth Hansen.

Till en början kändes det svårt för flera av patienterna att bli iakttagna när de injicerar. Några grät, andra blev arga de första gångerna. Att injicera medan en sjuksköterska observerar upplevdes som ovant och rentav obehagligt. Tidigare har sprutorna oftast tagits på till exempel en offentlig toalett tillsammans med en annan missbrukare.

Övervakas efter att de injicerat
När patienten fått i sig sitt heroin ska de sitta ner i ett annat rum i 20–30 minuter. Där övervakas de av en sjuksköterska. När en och samma dos getts under en veckas tid anses övervakningen inte längre vara nödvändig.

Heroinet förvaras i ett kassaskåp i ett kameraövervakat utrymme. När det börjar sina görs en beställning från ett centrallager på hemlig plats någonstans på Själland. Personalen vet aldrig vilken dag det kommer utan meddelas strax innan att det är på väg. Leveranserna följer samma procedurer som stora penningtransporter. Vallmon odlas legalt i Australien och därefter sker raffineringen i Schweiz.

Hundratals heroinpatienter ska kunna få behandling
Antalet patienter på Valmuen ökar efter hand och passerar snart tjugo. Till hösten beräknas de vara omkring 60. Köpenhamnsklinikens maxkapacitet är 120 patienter. Heroinkliniker har även öppnats i Odense och Glostrup. Senare i år tillkommer kliniker i Esbjerg och Århus. Antalet heroinpatienter ska vara 300–400 när utbyggnaden är klar.

Winnie Jörgensen sitter i klinikens servering. Hon dricker kaffe och äter en ostmacka efter dagens första fix medan vårsolen gassar in genom terrassfönstren. Frukosten är framsatt på ett sidobord. I en del av lokalen står tre för tillfället oanvända datorer. En man och en kvinna spelar tärning. I ett rum intill surrar en tvättmaskin. Verkstaden för bland annat sömnad, måleri och läderarbeten i ett annat rum har inte hunnit färdigställas ännu.

–Jag är en rätt otraditionell brukare. Tidningarna visar bara upp de som är mest nergångna, säger Winnie Jörgensen och tänder en cigarrett när vi gått ut på terrassen.

En klinik som det här är en kanonseger
En klinik av det här slaget har hon drömt om i många år. Det innebär en kanonseger att det äntligen finns en sådan i Köpenhamn, anser hon. Dessutom är det ”ett fantastiskt ställe med fantastisk personal”.

–Nu sover jag bättre på nätterna, känner mig lugnare. Och jag har mycket bättre ekonomi nu än vad jag haft under de senaste 30 åren, säger hon med ett leende.

Winnie blir snart 52 år. Hon ser påfallande bra ut och har en stolt hållning, men hennes tunna kropp har fått mycket stryk. Hon berättar om svårläkta sår och om fingrarna på vänsterhanden som inte kan rätas ut. En operation ska förhoppningsvis göra fingrarna mer rörliga.

Vet att heroinet är rent
Om några månader hoppas hon att de sista knarkskulderna är betalda. Langaren har varit juste eftersom hon alltid hållit sina löften att betala efter att ha handlat kredit. Lugnet hon känner nu beror också på att hon vet att heroinet hon får här är rent. På gatan vet man aldrig vad man får.

Efter tio års heroinmissbruk började hon i metadonbehandling, men hon blev deprimerad av metadonet. Euforin uteblev. Därför sålde hon sitt metadon och fortsatte injicera heroin. Försäljningen räckte till knappt hälften av heroinet. Metadon fick hon på recept för en månad i taget.

Hon har aldrig varit hemlös utan prioriterat sin lägenhet högt. När hon varit sen med hyran har hon alltid betalat månaden efter.

–Jag är för gammal för att sluta med heroinet. Jag orkar inte nu. Om det hade varit för tjugo år sedan så kanske jag kunnat bli clean. Men det känns bra att få det helt legalt nu. Jag drömmer om att kunna hämta det på apoteket en dag, men det kommer nog inte att ske under min livstid.

Brukarföreningen är som en familj
Brukarföreningen, där Winnie tillbringar en stor del av sin tid, har länge kämpat för heroinbehandling. Hon talar om föreningen som sin familj och sitt liv. Sedan Valmuen öppnades är hon en stor del av dagen här. Hon vill vara med och prägla Valmuen, som hon uttrycker saken. På onsdagarna måste hon dock skynda till brukarföreningen efter morgonfixen för att låsa upp för besökarna.

–Jag tycker att jag lever ett innehållsrikt liv nu, men det bästa hade varit om jag aldrig hade blivit brukare.
Winnies tvåa ligger på gångavstånd från Valmuen. De patienter som bor i andra delar av staden får busskort gratis. Några är sambor och ett par saknar bostad.

De flesta stannar på kliniken från morgonheroinet tills de fått dagens andra dos klockan tre på eftermiddagen. För 400 danska kronor i månaden kan de äta dagens alla mål här, inklusive kaffe och fika.

–Alla gör en social handlingsplan. Där ska det framgå vad brukarna vill med sitt liv, säger Torben Ballegaard, platschef på Valmuen.

Stabilitet och lugn i tillvaron
Jakten efter heroin är slut vilket betyder att brukarna nu får massor med tid för annat. Någon vill kanske börja träffa sina barn igen, någon vill börja motionera, spela ett instrument, sy eller måla. Några vill bli drogfria på sikt. Andra siktar helt enkelt på att få stabilitet och lugn i tillvaron. En har ett heltidsarbete nattetid.

Helle Petersen, avdelningsföreståndare på Danska Socialstyrelsen.

Handlingsplanen gör patienterna upp under samtal med en socialpedagog. Fem sådana arbetar på Valmuen, varav två mestadels i köket och serveringen. Socialpedagoger kan sägas vara ett mellanting mellan socionom och arbetsterapeut. Kliniken har dessutom en läkare på heltid kompletterad med en grupp jourläkare och sju sjuksköterskor. Personalen består av 15 personer sammanlagt.

–Alla brukare läkarundersöks här. De har stora hälsoproblem, fortsätter Torben Ballegaard som berättar att en allvarlig blodförgiftning upptäckts i en brukares fot.

Den sista utvägen
Heroinbehandling ska ses som den sista utvägen, förklarar Helle Petersen, avdelningsföreståndare på danska Socialstyrelsen. Det handlar främst om harm-reduction, en skadereducerande insats, även om effekterna på ekonomin övervägts. Hon hänvisar också till goda erfarenheter av heroinbehandling i Storbritannien och Holland.

Behandlingen kan passa för dem som missbrukat i många år och som inte blivit hjälpta av metadon som substitutionsmedel. De kan inte leva alltför kaotiskt och måste klara att passa klinikens tider.

–En lagändring krävdes. Nu står det i lagen att heroin kan användas i behandling.

De fem heroinklinikerna kostar staten 60 miljoner danska kronor om året (nästan 80 miljoner svenska kronor). Antalet patienter blir maximalt 400. Kostnaderna för rättsväsendet, kriminalvården, polisen, sjukvården och socialtjänsten minskar.

–Om behandlingen betalar sig vet vi inte. Den uträkningen är allt för svår att göra, säger Helle Petersen.

Sven Rosell Foto Kent Klich

Läs mer: Heroinbehandling inte aktuell i Sverige

Men när tull, kustbevakning och polis låg i beredskap den 2 juli kring Helsingborgs hamn och övervaktade operationen, så flyttades inte containern över till lastbil som man trott. Utan två medelålders hamnanställda tog hand om lasten. Övervakningsfilm visar hur en 46-årig hamnarbetare hämtade containern med truck och körde den till en avskild del i hamnen. Sen kom hans 45-årige förman och tog prover på innehållet och körde iväg de nio plast dunkarna på sin pickup-bil till en annan plats i hamnen.

Tull och polis fortsatte att spana och avlyssnade männens telefonsamtal en längre tid och grep dem först under hösten. Båda har förnekat inblandning i brott, men 46-åringen har uppgett att han skulle hämta 100 kilo ”anabola steroider” för vilket han skulle få 100 000 kronor. En summa rätten anser mer realistisk gällande för kokainpartiet.

Förmannen har inte erkänt någon inblandning, men i inspelade samtal säger han att affären ”sketet sig” och om en annan smuggling att ”nästa är på 500,8”. Senare under vintern gjordes ett beslag i Baltikum av kokain med exakt den vikten.

Helsingborgs tingsrätt anser att båda männen varit delaktiga i försök till grovt narkotikabrott och döms till maxstraffet tio års fängelse. Det kvarhålls i häkte i vänta på att domen vinner laga kraft, rapporterar Helsingborgs Dagblad.

• Kokainbeslaget på 106,5 kilo – troligen avsedd för Sverige och av extremt hög kvalitet – är ett av de största någonsin. Största beslaget gjordes kring årsskiftet 2006-2007 då över ett ton kokain hittades i en container i Göteborgs hamn, lasten var dock på väg till Polen. Ifjol beslagtog svensk tull drygt 45 kilo och polisen 30 kilo kokain.

Drugnews/SL

Beslutet fattades på föreningens stämma. Flera regionkontor och förbundsstyrelsen har gått före och slutat erbjuda alkohol i samband med representation och andra aktiviteter. Vilket också lett fram till att hela organisationen nu valt bort alkohol.

Ett av motiven till att Hyresgästföreningen inte vill servera alkohol är att deras pengar till stor del kommer från medlemsavgifter och att medlemmarnas pengar inte borde gå till öl och vin.

Joanna Wågström