Svensk socialtjänst är vanligen strikt uppdelad i olika problemområden – det finns samtalsgrupper för vuxna med missbruk och andra grupper för deras barn och partners. Systemet kan liknas vid stuprör där informationen sällan förmedlas mellan de olika insatserna. I missbruksvården har det också saknats ett familjeperspektiv där barnen involveras.
Men ett nytt öppenvårdsprogram som just nu testas i tio svenska kommuner syftar till att förändra det. I ett treårigt forskningsprojekt som stöds av Folkhälsomyndigheten utvärderas programmet – ett program där hela familjen samlas för att på ett avdramatiserat sätt samtala om missbruket och problemen i familjen.
– Det är avlastande för barnen att prata om det som sker i familjen, och en lättnad att tala utan att det blir bråk. Det är vanligt att barn tror att de är orsaken till familjens problem och att det är deras ansvar att se till att föräldern inte dricker. Att höra att det inte är barnens fel är skönt för dem – och föräldrarna kanske inte ens har en aning om hur ”Lisa” känner, säger Ann Lyrberg, projektledare och initiativtagare till det familjebaserade öppenvårdsprogrammet Jag och min familj.
Förutom att förbättra kommunikationsförmågan och det känslomässiga klimatet i familjen, är målet att barn ska få en bättre psykisk hälsa genom att de avlastas från skuld, skam och ansvar. Förhoppningen är också att de vuxna ska stärka sin motivation för att förändra sina alkohol- och drogvanor.
Barnen deltar från sexårsåldern. Även vuxna barn får närvara, men fokus ligger på de som är minderåriga.
Hela familjen ses under åtta träffar och två uppföljningsträffar, och de diskuterar kring fem olika teman, som exempelvis: hur samvaron i familjen kan förbättras, eller vad man ska göra om en förälder får ett återfall.
I forskningsprojektet undersöks om barnets psykiska hälsa och om familjeklimatet blir bättre samt om förälderns motivation till förändrade alkohol- och drogvanor stärks av att gå programmet. Detta sker genom tester och skattningsformulär strax före och efter programmet, samt tre månader, ett halvår och ett år senare.
Hittills deltar ett 15-tal familjer i forskningsprojektet. Enligt Ann Lyrberg har inte alla grupper kommit igång ännu och några kommuner har haft svårt att nå ut med information och rekrytera familjer som vill medverka. Men programmet är uppskattat av de som deltar – så pass att samtalsledarna rapporterat att vissa knappt vill gå hem.
– De gillar det här. Tonen understödjer ett respektfullt bemötande där de kan berätta ”så här känns det för mig”. De lyssnar på varandra och spänningen lättar lite under träffarna. När man kommer igång och pratar med varandra vill ingen gå hem, de vill fortsätta samtalet och vara kvar i den tillåtande samtalstonen.
Samtidigt säger hon att det självklart inte är några lätta pratstunder.
– Det är väldigt känslosamt. De här barnen och föräldrarna är väldigt modiga. Att de vågar prata på det viset är väldigt fint och bra gjort, säger Ann Lyrberg.