Cannabis ingen mirakelmedicin mot cancer
Foto: Chuck Grimmett/Flickr/Istock

Cannabis ingen mirakelmedicin mot cancer

Hittills har inte studierna på cannabis visat något som rättfärdigar ”den närmast evangeliska tron” på drogens läkande effekter för cancerpatienter, skriver Victoria Forster, cancerforskare på universitetet i Newcastle, i en forskningsgenomgång.
Av: Victoria Forster, cancerforskare på Newcastle University i Storbritannien

Att de kemiska komponenter som finns i cannabis skulle kunna vara verksamma som cancermedicin är en tanke som länge försökts säljas in. I en nyligen genomförd studie prövades om två beståndsdelar i cannabis, CBD och THC, skulle kunna verka på en aggressiv form av hjärntumör kallad gliom, där endast tio procent av patienterna lever fem år efter diagnosen. Resultatet blev att THC och CBD i kombination med strålbehandling kunde minska tumören – men inte fullt avlägsna gliom som inplanterats i möss.

Resultatet ger användbar vetenskaplig information och kan så småningom komma att förbättra behandlingen av cancerpatienter. Detta efter kliniska tester och andra hinder som måste klaras av innan behandlingen kan användas på patienter. Men trots stort intresse från allmänheten har forskningen ännu inte kommit så långt att det går att att visa att cannabinoider är ett effektivt behandlingsalternativ för cancer hos människor.

Dessvärre är strålbehandling ofta onkologernas bästa verktyg mot hjärncancer för tillfället. Som många andra behandlingar ger strålning av hjärnan ofta långvariga funktionsnedsättande biverkningar. Något som såväl patienter som forskare och onkologer önskar att framtida behandlingsformer ger mindre av. Om cannabisstudien kan replikeras på människor med gliom kan det tänkas att stråldoserna kan minskas med samma terapeutiska effekt. I så fall ett mycket välkommet framsteg, men fortfarande långt ifrån säkert.

 

THC, en av cannabinoiderna som använts i studien, har faktiskt testats på gliompatienter tidigare: för åtta år sedan, i ett kliniskt försök med nio patienter. Studien uppnådde sitt syfte att visa att THC inte gav några allvarliga biverkningar – men alla patienterna i studien avled inom samma tidsspann som läkarna förväntat sig om de inte fått någon behandling. Trots det har studien citerats under rubriken ”Botar hjärntumör” på en av de många webbsidor som listar medicinska studier som bevisar att ”cannabis botar cancer”.

Forskning på cannabinoider pågår runt hela världen, men som Emma Smith, vetenskapsinformatör på Cancer Research UK, sa till mig: ” Cannabinoider kan ha en rad olika effekter på cancerceller som odlas i laboratorier och på djurtumörer, men för närvarande finns ingen evidens från kliniska försök som bevisar att de säkert och effektivt kan bota cancer hos patienter.”

 

Det finns många andra lovande ­– och möjligen mer effektiva – metoder som forskare undersöker för att bota gliom. Till exempel visade ett arbete publicerat i oktober att gliom som behandlades med en hämmande drog kallad Alisertib, som riktar in sig på proteinet Aurora-A, förlänger överlevnaden hos möss med konstgjorda hjärntumörer lika mycket som i cannabinoidstudien.

Alisterib testas redan i kliniska försök på människor mot en rad olika cancerformer. Den forskningen är utan tvekan närmare att faktiskt kunna hjälpa patienter med gliom eftersom hindren är färre än för behandlingsformer som ännu inte är testade. Det skulle vara trevligt att få höra mer om potentiella behandlingar som kommit längre som denna, men det skulle sannolikt inte resultera i de tusentals följare och gillanden på Facebook som cannabisstudierna ger.

 

Så varför är vi inte lika entusiastiska över alla andra liknande, lovande preliminära experiment? Det är inte så enkelt som att vi bara inte hört talas om dem – cannabis uppfattas som speciellt och orsakar uppståndelse varje gång ett preliminärt resultat kommer ut. Och varför attackeras stora välgörenhetsorganisationer som Cancer Research UK och tvingas lägga massor av resurser på att avslöja myter om cannabis och varför anklagas de för att ”blockera” cannabisforskning trots att de delfinansierar en fas 1-studie med kliniska tester med en cannabinoid kallad dexanabinol?

Även detta måste behandlas med viss försiktighet. Ruth Plummer, professor i experimentell cancermedicin vid Newcastle University och klinisk koordinator för försöket, säger att försöken är i ett tidigt skede med säkra doser och där biverkningarna fortfarande undersöks. ”Även om vissa patienter verkar ha nytta av behandlingen är det fortfarande lång väg kvar innan de här preparaten är etablerade som standardbehandlingar för patienter.”

 

Många som stöder tanken på cannabis som cancermedicin hävdar att kemikalierna är säkrare och mindre giftiga än konventionell cellgiftsbehandling eftersom de kommer från växtriket. Det väl etablerade cellgiftet doxorubicin (kommer ursprungligen från jordbakterier) och vincristine (ursprungligen från Rosensköna) har dock båda biverkningar, så det antagandet har inget vetenskapligt stöd. De fungerar också bara i renad form och i kontrollerade doser – och här finns ett arbete kvar att göra för forskarna om cannabinoider ska blir en användbar del av vår arsenal mot cancer.

En snabb genomgång av sociala medier visar att de ivrigaste anhängarna av tron på cannabis som cannabismedicin ofta är personer som själva använder cannabis och som tänker att om cannabis kan visa sig användbart som cancermedicin så kommer det att stärka deras argument för legalisering. Det är dock sannerligen inget som hittills hänt med de starka smärtstillande och lugnande medel som är vanligt förekommande i vården men som är illegala utan medicinsk förskrivning – morfin och temazepam är två exempel. Det är osannolikt att cannabisderivat skulle hanteras på något annat sätt.

 

Om cannabinoider kan spela en roll i behandlingen av cancer kommer forskare och läkare att välkomna framstegen. Hittills har dock inga av de många studierna på cannabis visat på någonting som rättfärdigar uppmärksamheten och den närmast evangeliska tron på att cannabis skulle vara det slutliga ”Botemedlet” som stöds av många anhängare.

Texten är ursprungligen publicerad här.
The Conversation

Dela artikeln:
0