Uppskattningsvis växer nära var femte svenskt barn, 17 procent, upp i en familj med allvarliga problem. Folkhälsomyndigheten har under åren 2011–2015 fördelat drygt 40 miljoner kronor till 18 lokala och regionala utvecklingsprojekt som har tagit fram och utvecklat sätt att arbeta förebyggande med familjer där det finns missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Rapporten Barn i familjer med missbruk, psykisk ohälsa eller våld, presenterades och diskuterades vid ett panelsamtal i Svenska barnläkarföreningens regi i Almedalen.
Ann-Christine Jonsson, utredare på Folkhälsomyndigheten, menar att det behövs ännu mer kunskap för att veta vilka åtgärder som är effektiva och verkligen förbättrar barnets situation.
– Vi ser att till exempel utökade hembesök i familjer med problem inte visar några positiva effekter, medan psykoterapi i grupp för mödrar som får metadonbehandling visar positiva effekter i samspelet mellan dem och deras barn. Men den positiva effekten var inte bestående vid uppföljningen efter sex månader, säger hon, och påpekar att det behövs ytterligare forskning för att ta reda på vad och hur som kan göras annorlunda för att uppnå bättre resultat:
– Vi behöver jobba vidare med de insatser som visat sig positiva, utveckla dem och undersöka vidare.
Elisabeth Näsman, professor i sociologi vid Uppsala universitet, betonar att barnen behöver konkret skydd, inte bara stöd.
– De här barnen är försummade och övergivna, både mentalt och fysiskt. Vi har en tendens att inte se att barnen behöver hjälp här och nu. Även om en av barnets föräldrar är drogfri är det sällan tillräckligt. Många problem kvarstår även om föräldern blir nykter – drogberoendet har ofta kopplingar till psykisk ohälsa, säger hon:
– Det behövs ett familjeperspektiv och en helhetssyn även efter en separation.
Elisabeth Näsman lyfter också upp den problematik som är kopplad till kravet på att insatser ska vara evidensbaserade.
– Det är etiskt problematiskt att få evidens – som att slumpa fram vilka familjer och barn som ska få stöd, vilket innebär att andra inte får det. Där krockar etiken med kravnivån för vetenskaplighet, säger Elisabeth Näsman.
Det hon önskar är en specialutbildning för socionomer om barn och unga.
– Småbarnskompetensen inom den svenska socionomkår behöver stärkas, säger hon.
Folkhälsomyndighetens rapport visar att familjer med beroendeproblematik vill att deras problem uppmärksammas – trots att de ofta försöker dölja att allt inte står rätt till. Den visar också att både barn och föräldrar vill ha bättre information från myndigheterna, bland annat från socialtjänsten. Barnen vill veta vad som händer med en förälder som får behandling. Föräldrarna hade önskat en bättre kontakt med barn som omhändertagits, och bättre information om hur det går för dem. Brist på information kan i sig bidra till ökad oro.
Cecilia Grefve, nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården på socialdepartementet, konstaterar efter besök i 52 kommuner att hälso- och sjukvård och socialtjänst behöver arbeta annorlunda:
– Den sociala barn- och ungdomsvården sorteras in under familj- och individ, men så enkelt är det inte. Frågan måste upp på kommunnivå, skolan med flera måste in. Det krävs bättre samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin. Det finns en hel mängd områden som man bör samarbeta om, väldigt mycket stuprörstänkande. Och – vi måste finnas där barn och unga är, säger hon.
Cecilia Grefve säger att hon mött mycket engagemang i kommunerna, men också en ökande rädsla att göra fel, främst i förhållande till myndighetsinspektioner och media.
– Det leder till att man skriver och dokumenterar mer för att ha ryggen fri. Samtidigt ser vi att endast två procent av arbetstiden går till att arbeta med det enskilda barnet, säger hon.
– Barn och ungas delaktighet och medskapande måste stärkas oerhört mycket! Barn och unga önskar mer tid för att prata med socialsekreteraren. De vill få information, bli lyssnade på, och de vill att det görs något.
Hon tog också upp en observation när det gäller diagnoser som adhd och liknande:
– När det ordnat sig för föräldrarna har barnets diagnoser också försvunnit.
Trots att många kommuner i dag erbjuder stödgrupper till barn som växer upp med missbruk, nås få barn av hjälpen. Det visar Junis, IOGT-NTO:s juniorförbunds, kommunrapport 2016. Junis förbundsordförande Mona Örjes, som satt i publiken vid seminariet, ställde en öppen fråga till panelen:
– Den hjälp som finns i dag når ju inte barnen. Vem ska ta ledartröjan?
Elisabeth Näsman svar lät inte vänta på sig:
– Förskolan och skolan som möter alla barn.
Cecilia Grefve, som tidigare varit inne på frågan, instämmer:
– Skolan är den absolut bästa friskfaktorn att jobba utifrån. Det vore fantastiskt om primärvården och psykiatrin fanns där och gemensamt arbetade kring barnen. Det finns lagmässiga hinder för det, vi behöver se över hur lagstiftningen kan medge ett ökat samarbete, till exempel genom försökslagstiftning.