Att SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, inte hittar några bevis för att prisinstrumentet fungerar i sin systematiska litteraturgenomgång är sensationellt. Prisinstrumentet brukar anses vara den mest effektiva av alla förebyggande åtgärder. Det hävdar också tunga instanser som EMCDDA, WHO och OECD. Det europeiska narkotikacentrumet EMCDDA, skriver till exempel i sin rapport ”Prevention of substance abuse”, som publicerades i september i år och även den är en genomgång av tidigare gjord forskning, att priset kan ha effekt på unga i åldern 16–20 år.
I rapporten skriver SBU: ”Det finns en omfattande litteratur om till exempel skatters effekter på alkoholkonsumtionen för hela populationer men det börjar ifrågasättas hur överförbara dessa resultat är till barn, ungdomar och unga vuxna.”
Underlaget i SBU:s rapport är inte så stort, fyra studier och två systematiska översikter, men enligt Agneta Petterson, projektledare för utvärderingen, var det inte fler studier som uppfyllde SBU:s kriterier.
– Det finns förvånansvärt få studier som håller måttet, säger Agneta Pettersson till Accent.
En av anledningarna till ifrågasättandet av prisinstrumentet är att unga i Sverige dricker allt mindre, trots att priset på alkohol sjunkit.
– Det måste faktiskt gå åt båda hållen för att vara ett samband, konstaterar Kent Nilsson, professor vid Uppsala universitet som varit ordförande i den grupp som gjort genomgången för SBU:s räkning.
Inte heller åldersgränser, ett annat av de alkoholpolitiska instrument som brukar räknas som verkningsfullt, faller i god jord i SBU-rapporten:
”Det vetenskapliga stödet för åtgärder som prisreglering, åldersgränser, informationskampanjer och rökfria miljöer är otillräckligt. Det är inte klarlagt om det finns samband mellan till exempel höjda skatter och minskad konsumtion, eftersom flera studier inte kan se något sådant samband.”
När de alkoholpolitiska åtgärderna dömts ut står hoppet till det klassiska förebyggande arbetet som riktar sig till ungdomar, främst via skolan. Inte heller där finner SBU särskilt mycket att hämta.
De fann inget stöd för att generellt förebyggande program skulle ha någon effekt. Inte heller finner de någon effekt av program som riktar in sig på att minska efterfrågan.
– Lika bra att gå hem och stänga in sig någonstans där man inte kan göra någon skada, hörs en av deltagarna uppgivet säga i pausen när SBU presenterade sin rapport på konferensen Förebygg.nu i Göteborg.
Men allt är inte nattsvart. Projekt som riktar in sig på tillgångsbegränsning och involverar flera aktörer i lokalsamhället kan ha effekt. Främst syftar SBU då på åtgärder som tillsyn av utskänkningsställen, sanktioner för dem som bryter mot reglerna, och utbildning av personalen.
SBU:s utvärdering visar också att några program kan ha viss effekt på enskilda preparat eller beteenden. Till exempel visade Good Behavior Game effekt på tobak, Life Skills Training på berusningsdrickande, Unplugged på konsumtion av cannabis och Schinkes med flera webbaserade mor-dotterprogram på konsumtion av alkohol, tobak, narkotika och läkemedel.
De såg också tecken på att kortvariga insatser i form av motiverande samtal eller personanpassad normativ återkoppling kan minska alkoholkonsumtionen hos unga som dricker riskabelt mycket.
Generellt gäller att effekterna är små, 1–5 procent. Resultaten överensstämmer med andras slutsatser, till exempel EMCDDA:s.
– Misströsta inte! Även om effekten inte är stor så ligger de bästa programmen i nivå med resultaten för behandling naltrexon [mot alkoholmissbruk], eller för den delen behandling av astma, säger Kent Nilsson uppmuntrande till de nedslagna åhörarna.
Det är svårt att förebygga. Det fungerar inte alltid som man tänkt och dessutom är det många krafter som drar åt olika håll. Implementering är också ett problem. Ju bättre man implementerar metoden man tänker sig att jobba efter, desto bättre blir effekten, visar SBU:s genomgång.
– Vi satsar hundratals miljoner på preventionsinsatser, men slarvar med implementeringen. Det behövs strukturer för att underlätta och stödja implementeringen. Det kanske inte är programmen som är dåliga utan hur de används, säger Nils Stenström, forskare på Socialstyrelsen som ingått i utredningsgruppen.
Någon i publiken undrar om det är dags att skippa primärpreventionen och satsa på sekundärprevention.
– Nej, då riskerar vi att komma för sent. Vi ska fortsätta att förebygga. Tillgångsbegränsande åtgärder är trots allt det som har bäst förutsättningar att ge resultat, säger Fredrik Spak, docent vid Göteborgs universitet, som också ingått i utredningsgruppen.
Projektledaren Agneta Pettersson instämmer.
– Ålderskontroller och ökad risk för upptäckt om man bryter mot reglerna är det vi förespråkar, säger hon till Accent.
Länssamordnaren Kaisa Snidare från Länsstyrelsen i Stockholm är orolig för hur rapporten ska tas emot.
– Det var bra att seminariet slutade som det gjorde. I början kändes det inte så hoppfullt. Men jag oroar mig för hur beslutsfattare kommer att läsa rapporten, om de bara läser att inget fungerar så finns det inget anledning att satsa pengar på förebyggande arbete.
Vad tar du med dig härifrån?
– Att vi måste satsa på implementering och fokusering, säger Kaisa Snidare.