Programmet, som i original heter RESCUR och på svenska heter Jag vill, jag kan, jag törs, har tagits fram av sex europeiska universitet i samverkan. Ett av universiteten är Örebro universitet. Därifrån har Birgitta Kimber, som har lång erfarenhet av att förebyggandeverksamhet, deltagit i arbetet.
– Olika länder har ansvarat för att skriva olika delar av programmet. Jag har skrivit en del av materialet och bearbetat de övriga delarna till svenska förhållanden, säger hon till Accent.
Materialet är avsett att användas för åldrarna 4–12 år och innehåller flera teman som i sin tur innehåller aktiviteter på olika nivåer.
– Det är upp till varje lärare eller ledare att avgöra hur mycket man ska göra. Om man vill kan man använda det hela tiden. Det finns också en del för föräldrar om de också vill jobba med materialet, säger hon.
Även om syftet är att stärka utsatta barn är inte tanken att materialet bara ska användas för dem.
– Nej, ingen ska pekas ut. Det är meningen att alla i gruppen ska delta. Metoden går ut på att bygga sina styrkor. Man kan till exempel få till uppgift att fundera över vad som är bra i min familj. Alla familjer har något som är bra. Tanken är att utsatta barn ska få verktyg för att hantera sin situation eller styrka att ta sig därifrån, säger hon.
Alla barn har nytta av det man tränar på.
– En del handlar om konflikthantering. Det har alla nytta av, även om vissa har mer nytta av det än andra, säger hon.
Materialet är pilottestat för att se om det fungerar.
– Nu ska vi göra en vetenskaplig utvärdering för att se om materialet har någon effekt. I den vill vi få med så många som möjligt och jag är jätteglad att Junis är den organisation som ska hjälpa oss att få ut metoden, säger Birgitta Kimber.
Ann-Britt Andersson Hagel, generalsekreterare på Junis, är glad att Junis fått förtroendet att härbärgera metoden.
– Vi får ju möjlighet att samarbeta med ett toppteam av forskare och pedagoger, samtidigt som vi kan bidra med den idéburna rörelsens resurs. Det vidgar våra vyer samtidigt som vi kan bidra. Vi är vana att arbeta med struktur och projektledning, säger hon.
Det är inte bara Junisgrupper som ska arbeta med materialet.
– Vi kommer att erbjuda Junisgrupperna att köra programmet, men vi kommer också att sprida det till stödgrupper och till andra grupper inom socialtjänsten, som vi har kontakt med via arbetet med vår årliga rapport om vilka resurser som finns för barn som lever i familjer med missbruk. Det här är ju ett fantastiskt erbjudande. De som vill vara med erbjuds gratis utbildning och handledning. Vi vet att många kommuner vill göra mer, men inte har resurser själva, säger Ann-Britt Andersson Hagel.
För Junis passar metoden som hand i handske anser hon.
– Om utvärderingen visar att metoden fungerar så är det precis det här vi ska jobba med. I Junis arbetsplan står att vi ska stärka barnens självkänsla och lära dem att stå pall för motgångar, och kanske till och med gå stärkta ur dem, säger hon.
Ett första möte har hållits för att dra upp riktlinjerna för projektet.
Med på mötet var Charli Eriksson, seniorprofessor vid Örebro universitet och ansvarig för utvärderingen, Therése Skoog, docent på Örebro universitet som också ska arbeta med utvärderingen, Birgitta Kimber som varit med och tagit fram det europeiska materialet och som nu anpassar det för svenska förhållanden, även hon från Örebro universitet, Barbro Henriksson, som har lång erfarenhet av arbete med barn som lever i familjer med missbruk och av att handleda andra som jobbar med barnen, som ska marknadsföra programmet och när det kommit igång ansvara för utbildning och handledning av ledare, Gunborg Brännström, tidigare ansvarig för projektet Från kunskap till praktik på Sveriges kommuner och landsting, som uppmärksammade barn till föräldrar i missbruksvård, som har engagerats för att marknadsföra och informera om projektet, samt Ann-Britt Hagel, generalsekreterare och Mona Örjes, ordförande på Junis.
Kontakta Ann-Britt Andersson Hagel om du har en klass eller barngrupp som vill vara med i projektet: ann-britt.hagel
junis.org.