Hans-Einar Green fastnade i missbruk och greps för narkotikainnehav som 17-åring. Tack vare det norska medlingsprogrammet fick han en andra chans.
– Jag fick en chans till och jag tog den, säger Hans-Einar Green.
Idag jobbar han med att ta hand om miljöfarligt avfall på ett återvinningsföretag strax utanför Oslo. Han är drogfri sedan nästan ett år tillbaka.
– Jobbet har varit viktigt för att komma tillbaka. Just nu är jag lärling. Men de är nöjda med mig på jobbet och snart kommer jag kunna gå över till en vanlig anställning och få min första löneförhöjning, säger Hans-Einar som har bra arbetskamrater. Han tycker också att det känns bra att få göra en insats för miljön.
– Jag vet inte riktigt hur jag hamnade i missbruk. I Drammen är det både sådana som kommer från familjer där man har det jättebra och andra som kommer från familjer där man inte har det så bra som röker hasch. Men jag har egentligen alltid umgåtts i de kretsarna. I alla fall sedan jag var 13. Först tyckte jag inte att det var någonting för mig. Men sen när jag var 15 provade jag att feströka och det blev mer och mer. Till slut rökte jag varje dag.
Hans-Einar bor hos sin farmor och farfar. Hans mamma gick bort när han var åtta år och hans pappa bor på en annan ort. Hans-Einar gick på ett tekniskt byggprogram och skulle bli formbyggare. Men orkade inte med skolan och hoppade av.
– Man märker det inte själv först. Men haschrökning gör att man blir slöare. Man tänker inte lika klart. Först var det lite upp och ner i humöret när jag slutade. Men nu känns det bra. Och jag vet att jag inte kan hålla mig till att feströka. Då skulle det braka ihop. Och det skulle inte fungera på jobbet. Men jag har bestämt mig; jag har definitivt slutat.
Hans-Einar fick möjlighet att välja mellan fängelsestraff, institutionsplacering eller att skriva ett avtal med konfliktrådet i Drammen om att delta i ett uppföljningsteam med gruppmedling och ett åtgärdsprogram för att ta sig ur missbruket.
– Fängelser och behandlingshem är inte något ”happy place”. Jag känner mig själv. Jag gör saker fullt ut. Om jag hamnat där tror jag att det varit stor risk att det istället kraschat ordentligt så att jag hade hamnat i ett ännu värre kaos, säger Hans-Einar som valde att försöka ta tag i situationen tillsammans med konfliktrådet i Drammen och uppföljningsteamet med deltagare från bland annat polisen, socialtjänsten, familj och anhöriga.
– I uppföljningsteamet kom allt upp på bordet. Ett av villkoren var nolltolerans mot narkotika och att jag ska lämna urinprov varje vecka. Vi har skrivit kontrakt om tider och jobb bland annat. Det har snart gått ett år nu och jag tycker att det har fungerat bra. Både med kraven man ställt och det stöd jag fått. För att det ska fungera kräver det självklart också att man tar sitt eget ansvar. Och idag har jag mer livserfarenhet, säger Hans-Einar.
Uppföljningsteamen koordineras av konfliktrådet som lyder under justitiedepartementet. Teamen ska sättas ihop tillsammans med ungdomarna och ungdomarnas anhöriga som också har inflytande över åtgärdsplanerna.
– Det är viktigt att det är ett långsiktigt engagemang och att ungdomarna själva är med och utformar avtalen. Och att det är en bra kombination av krav och stöd med en fri kommunikation där vi slipper byråkrati och onödig sekretess som begränsar samarbetsmöjligheterna, säger Cecilie Eldrup Evju som arbetar med att koordinera uppföljningsteamens arbete i Drammen och Buskeruds polisdistrikt. Man arbetar också ganska tätt samman med ungdomarna i personliga kontakter.
– Till en början kan det ibland vara en del misstro. Men efter en tid märker man att vi har samma mål och att förtroendet hos ungdomarna ökar. Vi kommer ofta in i mycket sårbara perioder i ungdomarnas liv. Det är viktigt att få en bra och förtroendefull relation, där också vi håller vad vi lovar. Och att komma in så tidigt som möjligt möjligt i processen om det börjar gå utför. Då kan man komma på rätt köl igen med relativt enkla insatser. Hinner det gå för långt kan det också vara sämre förutsättningar att lyckas.
Uppföljningsteamen träffas minst en gång i månaden och håller däremellan kontakt individuellt och genom koordinatorn. Man får ofta de bästa resultaten om det går att arbeta med egen motivation och öppna och frivilliga åtgärder utanför institutionerna.
– Genom våra uppföljningsmöten och avtalen vi skriver med ungdomarna känner också ofta föräldrar eller andra anhöriga att de har stöd som gör det enklare att sätta ner foten i vissa frågor, säger Cecilie Eldrup Evju.
– Men mest av allt drivs arbetet fram av ungdomarnas egen strävan mot en bra framtid.