Behandlingshem

Annica Tribergs kärleksfulla uppväxt på behandlingshemmet

Annica Triberg är programledare för P1:s populära matprogram ”Meny”. Hon är uppvuxen på Sveriges troligen första privata behandlingshem för alkoholmissbrukare. För Accent berättar hon om sin kärleksfulla uppväxt med de trettiotalet missbrukare som alla blev hennes extrapappor.

Ingen av Annicas föräldrar hade någon tidigare erfarenhet av beroendesjukdomar när de startade det lilla behandlingshemmet. Folke Triberg drev en bensinmack och mamma Gunvor var sjuksköterska. År 1950 köpte de Paradis Vilohem i just Paradis, för så heter orten belägen på det småländska höglandet mellan Eksjö och Nässjö. De drev Paradis som ett klassiskt pensionat under de första sex åren.

– Men så avskaffades motboken 1955 och ett skriande behov av vårdplatser uppstod. Antalet alkoholmissbrukare sköt i höjden liksom många alkoholrelaterade sjukdomar och det behövdes fler behandlingshem. Mamma och pappa kände båda att de kunde uträtta något mer än att servera snutiga adelsdamer sparrisomelett på sängen, säger Annica Triberg.

– Mamma gick utbildning hos Fattigvårdsstyrelsen som 1956 döptes om till Socialnämnden, samma år som mamma och pappa öppnade Paradis Vilohem som behandlingshem.

Annica Triberg föddes fyra år senare och skulle komma att bli enda barnet.

– Utbildningen var mest till för att mamma skulle få papper på sin behörighet. Minnesotamodellen eller andra modeller hade de inte hört talas om … För mina föräldrar byggde behandlingen uteslutande på viljan till tillfrisknande – den egna inneboende viljan hos den sjuke.

Det var Annicas pappa Folke som tyckte att alkoholister var värda alla chanser i världen – så länge den egna viljan till tillfrisknande fanns. Men han kallade dem aldrig alkoholister. De var heller aldrig patienter utan helt enkelt ”gäster”. De var aldrig inlåsta, behandlingen byggde på respekt. De var där frivilligt även om det frivilliga ibland kunde låta så här från polis eller socialarbetare: ”Antingen låser vi in dig på torken eller så åker du frivilligt till Paradis”.

– Där uträttade mina föräldrar stordåd. De drev sitt behandlingshem i 21 år och resultaten var skyhögt bättre än på de stora statliga anstalterna, det visade statistiken tydligt. Ändå hade mina föräldrar ingen uttalad ideologi, ingen ”metod” de rättade sig efter. I stället var de humanister som såg varje individ och var genuint intresserade av dem som sökte vård. Tre månaders behandling var minimitid. Det tar tre månader att bryta ett beteende. Och gästerna kom från hela Sverige, säger Annica Triberg.

Eftersom behandlingshemmet var privatägt kunde gästerna komma dit helt inkognito och här fanns en salig blandning av högt och lågt, av direktörer och uteliggare.

Många kom tilbaka regelbundet. Några rymde redan första natten, men kom snart tillbaka med orden: ”Jag ska nog ge det en chans i alla fall”. Den som stannat i tre månader och sedan kom tillbaka räknades inte som ett återfall utan som en fortsatt behandling.

Lilla Annica kom tidigt in i gemenskapen på behandlinghemmet. Redan som treåring satt hon och spelade kortspelet Skitgubbe med ”mannarna”, som hennes föräldrar kallade gästerna.

– Som barn tänkte jag inte speciellt mycket på hur jag växte upp. För barn är ju vardagen norm, vare sig du föds i ett flyktingläger i Syrien eller i en åttarummare på Östermalm. Men när jag började skolan förstod jag att kanske levde vi lite annorlunda än bondefamiljerna runt omkring oss, trots allt. När jag började första klass och fröken frågade hur det såg ut hemma hos oss, svarade jag att jag hade en mamma och 30 pappor. Att vi bodde i 21 rum och hade ett kök lika stort som hela klassrummet.

– Det var fel svar, insåg jag snart, skrattar Annica. Men det var ju sant, vartenda ord! För de 30 mannarna var som mina extrapappor, hela högen. I alla fall nästan alla. För på 60-talet, när jag var barn, hade fäder dömda för alkoholrelaterade brott ingen rätt till umgänge med sina barn. Så i många fall blev jag ett substitut för deras egna djupt saknade barn.

Där fanns Farbror E som så ofta satt i sandlådan med Annica.

– Hade jag sagt att han skulle äta upp mina sandkakor hade han säkert gjort det, säger hon.

Ett annat minne har särskilt etsat sig fast. Kanske för att Annica först som vuxen insåg vad som egentligen hände den där gången.

– På lördagarna brukade jag få Non Stop-karameller av snälle Farbror B. Han hade enkelrum och jag var väl en 3–4 år när jag satt på hans sängkant och mumsade på karamellerna. Men en kväll råkade jag se att han gömt karameller under sin kudde. Och jag gick och skvallrade för mamma: ”Man får väl inte gömma karameller och äta efter att man har borstat tänderna?”. Mamma gick direkt in till Farbror B och satt sedan och pratade med honom hela natten. Tabletterna han lagt undan för att ta sitt liv kunde kastas. Och jag fick många Non Stop dagen efter …

Som en del av behandlingen drev Paradis även ett litet lantbruk komplett med grisar, höns, hästar och kor. På fälten odlades potatis och på slåttervallarna frodades rödklöver. I sjön fanns abborre och gädda i överflöd och under augustinätterna var kräftfiske ett måste.

– Lantbruket sköttes av mannarna, även det frivilligt. Men hade du sagt att du ville ansvara för grisarna så litade pappa på att du skötte det. Och denna tillit lönade sig. För vilka demoner du än hade brottats med under sömnlösa nätter – inte skulle väl grisarna behöva lida för det? Alltså hasade du dig upp ur sängen, tog dig till ladugården och möttes av överlyckliga trynen från glada grisar. Du kom tillbaka på gott humör, smutsig och hungrig. En dusch, en stadig frukost och så var dagen i gång.

Mannarna fick lön för arbetet och pengarna sattes in på ett konto. När behandlingsperioden var slut fanns en sparad slant att starta med för den som annars hade behövt börja om på parksoffan igen.

– Jag minns också att alla åkte från Paradis prydligt klädda. Pappa hade varit med var och en i stan och inhandlat kostymer. De var redo att söka jobb eller hälsas välkomna tillbaka av förstående arbetsgivare. Och otaliga var de hyresvärdar som pappa kontaktade för att ordna boende, gärna en bit bort från de gamla kretsarna.

Bland mannarna fanns även kockar och konditorer som när de trasslat sig ur delirium och djupa depressioner kom ut i köket, där de stadiga kokerskorna Svea, Linnea och Vanja härskade, och hjälpte till med matlagningen. Med lönen kunde de skuldsanera sig och betala hyran. Även Annica var ofta i köket som barn och tror själv att hennes intresse för matlagning föddes just runt det stora arbetsbordet med perstorpsskiva. Där brukade hon stå på en pall med god uppsikt över verksamheten bland grytorna.

– Vid jularna bjöds ett 50-tal rätter. Då hade mannarna fått skriva varsin önskelista på julmat. Vi hade gäster även från Ungern, Finland och Tyskland vilket innebar att vi hade utländska delikatesser på julbordet liksom önskerätter från Sveriges alla hörn. Det var gemenskap, värme och mycket gott att äta.

Till gården hörde även ett nätverk av läkare, kuratorer, präster och socialarbetare som stöd i rehabiliteringen. Även dessa personer präglades av en stor portion humanism och många samtal fördes på vandring i skogen eller under långa turer med roddbåten, snarare än på varsin sida ett skrivbord i ett sterilt rum.

Det mörka molnet fanns i form av Jantelagen som var stark i trakterna kring Paradis. Hela verksamheten sågs på med misstro av vissa. Kunde det verkligen vara bra att vara granne med ett behandlingshem? Annica drar paralleller till dagens flyktingförläggningar. Gärna vård och hjälp, men inte för nära vår egen bakgård. Misstänksamheten mot det annorlunda fanns och finns ständigt närvarande.

Själv blev hon varje vardagsmorgon slagen i skolbussen. Från första klass upp till femte. Hårda slag i magen så att hon tappade luften. ”Din jävla lilla alkounge”, sa bröderna från gården en bit bort, de som slog. Hon visste på vilken plats i bussen hon skulle sitta så att inte chauffören skulle se misshandeln. Det hade bröderna visat henne och hon vågade inte annat att lyda.

– Jag saknade syskon och hade inga lekkamrater där hemma. Närmsta barnen bodde en halvmil bort. Men jag trivdes i skolan och var alls ingen hackkyckling när jag väl kommit ut ur bussen. Snarare var jag en ledare. Och en av bröderna bad mig många år senare om förlåtelse.

Gunvor och Folke Tribergs hedervärda arbete på Paradis uppmärksammades av så väl socialarbetare som media från stora delar av landet och pappa Folke satt under en period med i drogpolitiska rådet i riksdagen. Men inför valet 1976 var tongångarna annorlunda. Då utlovade socialdemokraterna att om de vann valet skulle alla privata vårdhem förstatligas.

– Efter alla år utan semester var mina föräldrar hyfsat slitna och detta var inte belöningen de hade förespeglat sig, säger Annica som då var 16 år och skulle börja gymnasiet.

– Jag hade redan jobbat extra under flera år på Paradis och kanske hade mina föräldrar innerst inne önskat att jag tog vid när de inte längre orkade. Men inför hotet om att allt de kämpat för skulle vara borta, sa min pappa: ”Jag vill inte utsätta dig för detta. Vi avvecklar nu, innan du känner kraven att läsa till sjuksköterska. Det skulle du säkert fixa, men jag vet att du hellre vill bli journalist”. Även här visade han sig vara en sann humanist, min pappa som förmodligen var gravt dyslektisk men det ordet kände vi inte till då.

Än i dag får Annica julkort av tacksamma ”mannar” och deras barn och barnbarn. Och kvar efter 21 år av dygnet-runt-arbete finns en radda kortlådor där alla gäster är nogsamt insorterade. Här finns även brev som visar att kontakten hölls långt efter avslutad behandling.

– Till mina föräldrars respektive begravningar 2007 och 2008 kom blommor och hälsningar från gamla gäster och deras familjer. Och fortfarande händer det att jag blir kontaktad av barn som säger att ”utan Paradis och dina föräldrar hade min pappa aldrig överlevt. De gav honom hoppet tillbaka, de litade på honom, de stöttade och ställde krav. Och de fördömde aldrig någonsin”.

Ledorden från paret Triberg var att resan tillbaka till ett nyktert liv måste du göra själv. Ett steg i taget. Annica önskar att fler nu i dag kunde få samma stöd som det hennes föräldrar gav. Där varje alkoholist var värd ännu en chans. Så länge viljan till förändring fanns.

– Som vuxen märker jag att jag allt oftare refererar till mamma och pappa. Jag inser tydligt hur deras livsverk omärkligt har format mig. Hur min människosyn ibland strävar mot konventionen. Hur jag sträcker ut en hand där andra ryggar tillbaka.

Mer från Accent