Mycket har skrivits om de avslöjanden som gjorts kring den interna kulturen i Kommunalarbetareförbundets högsta ledning. Många frågar sig hur det kunde ske, hur det kunnat fortgå, och varför ingen slagit larm tidigare. På tidningens Arbetets webb hittar jag en intressant intervju med Lena Lid Falkman, doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, som forskar kring ledning och organisationer. Hennes analys är att den innersta kretsen hamnat i ett grupptänkande: ”Man förlitar sig på att alla andra tänker kritiskt, och tänker att går de med på detta så är det nog inte så illa.” Hon tillägger i slutet av intervjun att hon kan tänka sig att en liknande skandal i det privata näringslivet riskerat att sopas under mattan. I Kommunals fall kom historien fram i dagsljuset – eftersom där fanns människor som reagerade.
På en tågresa i helgen överhörde jag ett samtal mellan två personer som diskuterar det som hänt i Kommunal: ”Det är förstås någon i förbundet som skvallrat, något som blivit trampad på tårna och gått till pressen”, säger den ena. Så kan det vara, någon kan ha känt sig förfördelad och hämnats genom att läcka. En maktkamp, helt enkelt. Men det kan också vara så att någon, eller flera, anställda eller förtroendevalda, varit bekymrade över kulturen och över hur medlemmarnas pengar används. Hen kanske inte vågat ingripa, eller försökt men inte fått något gehör för en intern debatt. Att avvika från den rådande normen i en grupp är svårt för de flesta – att accepteras och få höra till är evolutionärt en fråga om liv och död för oss människor (Det vet alla som brutit eller kämpar med att bryta normer – inte minst alkoholnormen). Poängen är att att den som befinner sig i ett sådant dilemma har möjligheten att använda sig av meddelarfriheten och vända sig till media – personen som tipsat omfattas då av källskyddet och hens identitet får inte röjas om hen vill vara anonym. Att använda sig av meddelarfriheten är inte att ”skvallra”. Det är att ta sin uppgift inför dem vars uppdrag man har på allvar.
Det fina med att vara engagerad i en demokratiskt styrd organisation är att det är många som bidrar till utvecklingen. Styrkan är att många tillsammans kan sätta kraft bakom orden och åstadkomma vad få har resurser och makt att ensamma klara av. Det är också, eller borde i alla fall betraktas, som en stor tillgång att där också finns många som kan tänka självständigt och ifrågasätta tveksamma beslut och osunda kulturer. Men då gäller det att vara medveten om risken för grupptänk och inte låta sig förblindas av det.