Synliggör konflikten

Ett år efter att Accent publicerade uppropet #nykterfrizon publicerar vi nu en uppföljning där vi försöker få ett grepp om vart IOGT-NTO tagit arbetet med bemötande och jämlikhet i organisationen. Det är glädjande att i stort sett alla vi pratar med säger att arbetet med de här frågorna är viktiga och något som inte får glömmas bort.

Tråkigare är dock att höra att Tollares #metoo-utbildning, som funnits på plats i snart ett år, bara har genomförts en gång. Detta trots att många distrikt säger sig vara intresserade av mer utbildning och stöd på området. Sofia Zackrisson som håller i kursen misstänker att många tror att en metod-utbildning innebär att man ska sitta och dela med sig av jobbiga saker man varit med om. Men poängen med att jobba med bemötande och jämlikhet efter #metoo är inte att vi ska älta våra trauman.

Problemen togs upp till ytan. Vi fick en handfull väldigt jobbiga berättelser att handskas med förra hösten. Som jag skrev då är den delen av arbetet nu utfört – av kvinnor och ickebinära som vi böra hålla högt för deras mod att berätta. Nu borde ansvar falla på män att få till en förändring.

Männen tog ansvar. Med en egen diskussionsgrupp och killmiddagar verkade det lovande. Men tyvärr dog diskussionsgruppen ut framåt våren och när jag nu går tillbaka och läser hur många män i rörelsen tänkt kring #metoo och #nykterfrizon känner jag att vi fortfarande inte lyckats prata med varandra. Jag upplever att det finns en stark polarisering, i samhället i stort, men som även avspeglar sig i rörelsen.

På ena sidan har vi män som känner att #metoo blev ”hysteriskt”, en ”häxjakt” och som anser att ifall några fel begåtts så är det en fråga för rättsväsendet. På andra sidan har vi främst yngre feminister och queers som känner att det inte är deras ansvar att hålla god ton och vara pedagogiska mot de som de ser som sina egna förtryckare.

Och aldrig ska de två mötas.

Jag vill betona att jag inte vill jämställa de här två grupperna. I mina ögon är det tydligt att kvinnor och icke-binära kämpar från ett underläge i den här frågan. Men jag är övertygad om att många män inte ser det på samma sätt. De ser snarare hur deras traditionella ställning i samhället riskerar att rinna dem ur händerna.

Att feminismen kritiserar mäns strukturella makt må vara en sak, men att ifrågasätta den informella makt som män sitter på är en annan femma. Då måste vi börja tänka på högst personliga beteenden och kommer plötsligt väldigt nära. Det här handlar inte (alltid) om överträdelser som kan avgöras i en rättssal. Det kan handla om väldigt subjektiva upplevelser och vi män måste lära oss lite mer fingertoppskänsla än att bara ropa ”men polisanmäl mig då!” till någon som vi gjort obekväm med vårt agerande.

Kanske är många män är ovana att tänka i de här banorna. De kanske inte ens vill eller förstår varför de borde. Samtidigt finns det de som tvingats tänka i de här banorna eftersom de har upplevt den andra sidan av vår informella könsmaktsordning. De har tvingats tänka på det till leda.

Just därför har Tollares #metoo-kurs också två upplägg, där den ena är en väldigt grundläggande genomgång av den här typen av frågor och den andra mer fördjupande kring hur vi ska kunna bygga upp en organisation där fler känner sig bekväma och välkomna.

Jag vill inte mana till lugn och ordnat samtal. Det finns en konflikt här och under några veckor förra året var den konflikten tydlig. Social fred mellan grupper som egentligen står i konflikt med varandra är en grundtanke i fascismen. Tyvärr ledde konflikten till en diskussion som var alldeles för inriktad på att hitta syndabockar istället för att rikta blicken inåt och sträva efter att bli bättre på att bemöta våra medmänniskor. Män över hela världen reagerade defensivt istället för ödmjukt.

Det finns fortfarande mycket arbete kvar att göra.

Lyssningstips

Avslutningsvis vill jag tipsa om en podcast som jag nyligen hörde och som berörde mig. I avsnitten ”In the no” av Radiolab pratar Kaitlin Prest om alla gånger hon velat eller försökt säga nej i en sexuell situation och upplevelsen av att inte bli hörd. Det är smärtsamt och väldigt, väldigt viktig lyssning.

Mer från Accent