Skrämmande övertro på självreglering

Antingen är svenska politiker mer än lovligt naiva eller så tycker de inte att det är särskilt viktigt med spelpolitik. Men om samhället ska ta hand om dem som fastnar i spelberoende borde politikerna ha intresse av att hålla de värsta avarterna borta och marknadsföringen nere. Det ansvaret verkar man dock beredd att överlåta på marknaden.

I Sverige har vi monopol på spel. Endast staten och ideella organisationer har rätt att bedriva spel. Privata vinstintressen är uteslutna. Överskottet ska tillfalla allmännyttiga eller ideella intressen.

Att det ändå inte är så spelmarknaden ser ut längre har knappast undgått någon. Alla möjliga vadslagnings-, poker- och casinospel bjuds ut av utländska bolag via internet. Här erbjuds spelaren bonusar på tusentals kronor och gratisspel. Aktörerna gör allt för att locka kunderna till just deras sida. Och här handlar det inte om att vinsten går till allmännytta eller ideella organisationer. I stället går den rätt ner i fickorna på ägarna till företag registrerade på exempelvis Malta där de betalar sex procent i skatt.

För att få en möjlighet att återta kontrollen över marknaden, och kanske få in en eller annan skattekrona till Sverige, har regeringen beslutat utreda möjligheten att licensiera spelföretag som då skulle betala en avgift för sin licens och följa de regler som riksdagen sätter upp.

I fredags anordnade Dagens industri en utfrågning av politiker och intressenter, bland andra IOGT-NTO, om hur de ser på saken.

Det var en intressant tillställning av flera skäl. Dels var församlingen nästan enkönad. Förutom politikerna, som fördelade sig helt jämt mellan könen (fyra–fyra), så bestod övriga församlingen nästan uteslutande av män.

Men det var inte det som upprörde mig. Det gjorde däremot den naiva tilltron på självreglering som politikerna gav uttryck för. Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas representanter var emot hela tanken på ett licensieringssystem och ville hellre försöka stoppa de utländska bolagen. Övriga partirepresentanter var överens om att ett licenssystem nog skulle vara en god idé. Och det kanske det är, men det som är en mindre god idé är att företagen genom självreglering ansågs kunna hålla diverse avarter av både spelformer och marknadsföring borta, så att folk inte ska lockas att spela mer än de vill och har råd med.

Av företag som drivs med vinstintresse kan man inte begära att de ska hålla sina bästa kunder borta. Det måste vara statens skyldighet att se till att det finns regler som alla ska hålla sig till, och beivra dem som inte följer reglerna. Ska reglerna följas frivilligt finns det alltid företag som struntar i det och andra som tänjer på gränserna så mycket de kan. Det ger orättvisa konkurrensfördelar gentemot de skötsamma företagen och uppmuntrar inte andra att göra detsamma.

Ska spelmarknaden släppas fri måste staten ta sitt ansvar och sätta tydliga regler med konsekvenser för dem som inte följer reglerna. Allt annat är oansvarigt.

Mer från Accent