-Puh, man blir helt matt, det luktar ju nästan bränt från skallen. Rysk grammatik är grymt svår. Nu blir det raka vägen hem och ta en dry martini framför teven, pustar Janne, som går på samma ryskkurs som jag.
-Jo, grammatiken är grym, verkligen svår, instämmer jag och tänker att själv nöjer jag mig med teven när jag kommer hem. Skönt sätt att koppla av och bort.
-Förresten, säger Janne, medan vi traskar nerför alla trappor och ut på den regnvåta, kvällsmörka gatan. Ska vi inte gå ut och ta en öl allihop efter sista lektionen i december?
-Jomenvisst, säger jag glatt och tänker att det är ju ett jättebra initiativ. Att gå ut. Och ta en öl. Jag har det på tungan. Att säga: men jag dricker inte öl. Gillar inte öl.
Men jag säger inte det. För ibland pallar man inte. Det blir så krångligt. Jaha, och varför dricker inte du då? Vad ska du dricka då?
Den här jäkla alkoholnormen. Överallt poppar den upp. Det är så självklart att man går och tar en öl efter jobbet/kursen att ingen ens reagerar eller ifrågasätter. Egentligen behöver det ju inte innebära att man dricker öl, det kan ju faktiskt vara ett sätt att beskriva en viss typ av umgänge. Att ta en öl är kvällsvarianten av att ta en fika. Ungefär. Man måste inte beställa öl, likväl som man inte måste dricka kaffe och ta en mazarin. Men ändå. När man sedan sitter där tvingas man antagligen motivera varför man inte beställer en stor stark utan en liten svag. Man är liksom lite annorlunda, udda, off. Får undrande ögonkast. Det suger. Jag lär nog ta bilen när det är dags. Då kan jag säga att jag kör.