Sinnesro har sin tid – och ”sinnesoro” har sin

 Du har troligtvis hört den förr:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, 

mod att förändra det jag kan, 

och förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen är en riktig överlevare. Den dyker upp i alla möjliga sammanhang, på anslagstavlor på behandlingshem och i väntrum, på arbetsplatser och fäst med kylskåpsmagnet i människors hem.

De enkla och livskloka orden pekar vänligt men bestämt på det uppenbara, och verkar ha förmåga att samtidigt ge såväl självinsikt, som styrka och just sinnesro. Den erbjuder det som brukar kallas en cooping-strategi, och det är väl förklaringen till att sinnesrobönen överlever generation efter generation.

Jag uppskattar sinnesrobönen och använder den själv som en påminnelse om livets realiteter i stunder då det annars varit lätt att fastna i frustration och i värsta fall bitterhet.

Men i vissa lägen har jag tänkt att den kanske är lite väl passiv. Det sker ju faktiskt en hel del saker i världen som inte står i min makt att förändra, men som jag har svårt att acceptera och förlikas med. Men det var innan jag upptäckt att bönen har en fortsättning – dock betydligt mindre känd och citerad. Den lyder:

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. 

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. 

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. 

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Det finns en tid för sinnesro och en för uppror, eller ska jag kalla det sinnesoro? Saker som det är rätt att bli upprörd över och protestera mot, även då utsikterna att förändra är små. Det kan handla om det lilla; en vän eller arbetskamrat som blir illa behandlad, eller det stora; människor som flyr för sina liv. Det kan handla om barns rätt till en drogfri uppväxt och nyktra vuxna – i Sverige såväl som i Kambodja och Kenya.

Det handlar om vanligt hyfs, medmänsklighet och anständighet, och samtidigt om de stora orden – rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om att bryta mot traditioner och normer som begränsar och försämrar människors liv.

Vissa saker bara ska man protestera och göra uppror mot. Eller som den mycket mänskliga författaren Astrid Lindgren formulerade saken i boken Bröderna Lejonhjärta:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Fotnot: Sinnesrobönen är en kristen bön som skrevs av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926.

Mer från Accent