Det svider i hjärtat
Foto: Thomas Rousing/Flickr-CC By 2.0

Det svider i hjärtat

Av: Ulrica Ambjörn

Att arbeta med jämställdhet är som att skala lök; för varje nytt lager som skalas av så finns där ett nytt. Dessutom svider det ibland rejält, och tårarna kan börja rinna. Av sorg eller ilska – för att det ser ut som det gör, för att jämställdhet fortfarande inte är en självklarhet – och för att det tar så lång tid att förändra.  Och då ligger Sverige ändå i täten internationellt.

 

I IOGT-NTO är det si och så med jämställdheten. Även om det i det stora hela ser ut att vara en hygglig balans mellan män och kvinnor när antalet ledamöter räknas, så visar en närmare granskning som Accent gjort något annat – både i distrikts- och i föreningsstyrelser har jämställdheten gått bakåt sedan den undersökning som gjordes 2012. Detta trots kongressbeslut om att arbeta för en jämn könsfördelning – det vill säga balans mellan kvinnor och män. En majoritet kvinnor i styrelsen är inte heller att betrakta som jämställt.

 

En majoritet kvinnor i styrelsen är inte heller att betrakta som jämställt.

 

Det handlar ju inte heller enbart om att räkna huvuden, utan om vilka som gör vad, vilka som tar störst utrymme – och om vilka som har tolkningsföreträdet och den faktiska makten. I arbetet för jämställdhet hänger ord och handling samman. I föreningen Stockholm straight edge jobbar medlemmarna målmedvetet med frågan, och har bland annat infört den fasta punkten SEP på dagordningen. SEP står för separatism-punkt, och den innebär att under den punkten står kvinnor och transpersoner i centrum. Avsikten är att bryta strukturella normer säger de till Accent; och här är ordvalet viktigt, de kan inkludera eller exkludera.

 

För utan medvetna regler tar männen lätt över tal- och handlingsutrymmet. Det visar tydligt den mätning av taltid som gjordes vid IOGT-NTO:s senaste kongress. Männen pratade mer och oftare än kvinnorna, men publiken uppfattade att talartiden var mer jämnt fördelad än den i verkligheten var. Vår verklighetsbild är skev eftersom vi är fostrade i en kultur där mannen är norm.

 

Vår verklighetsbild är skev eftersom vi är fostrade i en kultur där mannen är norm.

 

Även Jönköpings distrikt har haft jämställdheten för ögonen, och har i dag en jämställd styrelse. Att en av ledamötena i valberedningen tidigare jobbat med jämställdhetsfrågor har säkert bidragit. Det handlar om orden, om medvetenheten, om att tydliggöra fakta om hur verkligheten ser ut, att diskutera, ifrågasätta och formulera mål och handlingsplan. Och att sedan gå till handling, våga testa, våga göra annorlunda.

 

I hög grad handlar det om viljan att förändra – trots alla möjliga och omöjliga hinder och ursäkter som naturligtvis dyker upp på vägen, i vardagen.

 

Mitt uppe i pressläggningen av Accent räknar jag hur många kvinnor respektive män som är på bild i tidningen. Resultatet för nummer 2 är 43 kvinnor och 28 män (då har en och samma person räknats för varje gång hen är på bild – så är det en kvinna som djupintervjuas så blir det många kvinnobilder, etcetera). I nr 1 var det 23 kvinnor och 26 män, och i nr 9–10 i fjol 55 kvinnor och 50 män. Är det bra eller dåligt?

 

Hur framställs kvinnor respektive män, vilka uttalar sig som experter, vilka har maktpositioner – och vilka har det inte?

Vid en snabb anblick låter det rätt okej med tanke på att 55 procent av medlemmarna i IOGT-NTO är kvinnor, och Accent är en medlemstidning. Men följdfrågan är som sagt: Hur framställs kvinnor respektive män, vilka uttalar sig som experter, vilka har maktpositioner – och vilka har det inte? Det måste vi fortsätta att analysera, diskutera och dra slutsatser av. Tills löken är skalad. Det får helt enkelt svida lite tills det är klart.

Dela artikeln:
0
Netflix satsar på cannabis
Kathy Baker i Netflix-serien Disjointed.

Netflix satsar på cannabis

Av: Ulrica Ambjörn

I slutet av augusti hade Disjointed premiär på Netflix. Serien spelas in inför publik och huvudkaraktären – drogaktivisten Ruth Whitefeather Feldman, som slagits för legalisering av cannabis hela sitt flummiga liv och som nu öppnat cannabisapotek – uppmuntrar ” sina trogna patienter att chilla och njuta av ruset”.

Det är uselt på alla sätt och vis.

 

Uselt 1. Det är usel underhållning – typ: ”Jag minns ingenting för jag har rökt på, hö, hö”, ”Min påtända brorsa kom hem till thanksgiving och stal både kalkonen och min bil, hö, hö”. Den kreativa ambitionen i Disjointed ligger på nivån att det är jättekul att folk använder cannabis i bild, att de säger ordet stup i kvarten, och att de tappar minnet. Det är på kiss- och bajshumornivå, typ sketchen där Gösta Ekman frossar i att säga ”pitt”. Tittarkommentarer på seriens hemsida förstärker intrycket av att det är en fördel att den intellektuella skärpan inte är på topp: ”Det är jättekul att titta på programmet när jag är hög.”

 

Kathy Baker i Netflix-serien Disjointed.

Uselt 2. Disjointed bygger målmedvetet och cyniskt cannabisnormen genom att erbjuda identifiering för etablerade cannabisbrukare: kolla, här har du en egen tv-serie som bankar in budskapet att det är chill, coolt och kul att röka på. Med skådespelare och studiopublik som bekräftar din hobby.

 

Uselt 3. Netflix bidrar till normalisering av cannabis i världen, och satsar på att bygga en cannabisnorm i klass med alkoholnormen i det västerländska samhället. Jag undrar så över hur snacket gick inför den här satsningen, och hur finansieringen ser ut.

 

Disjointed trampar för övrigt på i väl beprövade fotspår. På 1980-talet gick sitcomen Cheers (Skål), som utspelades i en bar och där det ständigt dracks ur skummande ölglas. Även det en uppvisning i hur man etablerar och stärker normer. Normer som får ödesdigra konsekvenser för många – och som många andra tjänar väldigt mycket pengar på.

Dela artikeln:
0
0
Alkoholindustrin består av människor
Illustration: Sissela Jenssen

Alkoholindustrin består av människor

Av: Ulrica Ambjörn

Jag har börjat gå ut med hunden. Visserligen har jag ingen hund, men jag låter inte den lilla detaljen hindra mig. Att börja dagen med en promenad är inte så dumt. Kroppen och knoppen väcks till liv, och hjärnan rastas inför arbetsdagen. Jag går i min egen takt och låter tankarna vandra fritt. (Dessutom slipper jag, till skillnad från de riktiga hundägarna, de svarta plastpåsarna.)

 

Den senaste tiden är det allt oftare alkoholindustrin som tagit plats i mitt medvetande. Den globala jätteindustri som årligen säljer alkohol för 1 200 000 000 000 amerikanska dollar (enligt P&S Market Researchs beräkning) – jajamän, du läser rätt – ofattbara 1 200 000 000 000 amerikanska dollar!

 

De sex största alkoholproducenterna på den globala arenan hade förra året intäkter på 960 miljarder svenska kronor.

 

De sex största alkoholproducenterna på den globala arenan hade förra året intäkter på 960 miljarder svenska kronor. Det allra största företaget, ABInBev hade 2016 intäkter på 414 miljarder kronor. Som jämförelse var klädkedjan H&M:s intäkter samma år 192,3 miljarder kronor, och Volvos 302 miljarder kronor.

 

”Alkoholindustrin” låter anonymt, men den består av människor som du och jag, individer som bygger sina förmögenheter på att sälja en vara som orsakar ofattbart mycket sjukdom, död och lidande. Och de sex giganterna är ständigt på jakt efter nya marknader, efter att växa och dra in ännu mer pengar till sina ägare.

 

Vi har kartlagt alkoholindustrins sex största företag. Vi kommer att fortsätta granska alkoholindustrin och deras metoder under hösten.

Dela artikeln:
0
0
Demokratiarbete på alla fronter – från Karlstad till Almedalen
Foto: Nathalie C. Andersson

Demokratiarbete på alla fronter – från Karlstad till Almedalen

Av: Ulrica Ambjörn

Först på väg från IOGT-NTO-rörelsens kongresser i Karlstad – efter fyra dygn i den hektiska kongressbubblan, en alldeles egen värld som riskerar att bli ganska introvert – får jag tid att smälta vad jag upplevt. Nämligen demokratins infrastruktur:

 

Motioner, föredragningslistor, talarlistor, debatter, stadgar, försöksvoteringar, ajourneringar, förslagsrätt, acklamation, jämkningar, kontrapropositionsvoteringar, fyllnadsval, repliker, protokoll, och ordningsfrågor. Ja, så håller det på, hela dagarna, och vid behov med kvällsöverläggningar och nattmanglingar.

 

Motioner, föredragningslistor, talarlistor, debatter, stadgar, försöksvoteringar, ajourneringar – många föreningsmänniskor älskar detta, och kastar sig in med liv och lust. Det gör inte jag.

 

Många föreningsmänniskor älskar detta, och kastar sig in med liv och lust. Det gör inte jag. Men jag imponeras av, och är tacksam för, att det finns andra som gör det. För på deras axlar vilar demokratin, den solida grund av formalia (ibland tålamodsprövande om man hör till dem som snabbt vill gå till handling) vars strävan är beslut som bygger på delaktighet, eftertanke, rättvisa, och möjlighet till både ansvarstagande och ansvarsutkrävande.

 

Det är också imponerande att se deltagare som talar för sin övertygelse så långt vägen bär. Men efter att ha sett sitt förslag nedröstat accepterar faktum och tar sikte på att förverkliga det beslut kongressen tog. Som omfamnar demokratins spelregler och förmår sätta eventuell prestige och besvikelse åt sidan.

 

En kongress är en mötesplats, i förhandlingssalen, men allra mest i mellanrummen; vid fikat och middagarna, kring utställningar och på kongresscaféet, på utflykter och kulturarrangemang. En nyhet på årets kongress var Kongressbollen, en fotbollsturnering som öppnade för nya möten, och gjorde det möjligt för människor som både är nya i nykterhetsrörelsen och i Sverige, att delta på kongressen.

 

Det finns en rad skäl att vara skeptisk till den politikens Kiviks marknad som arrangemanget utvecklats till. Men, det kan inte hjälpas, väl på plats så låter jag mig förföras.

 

Nu är jag på väg från den ena mötesplatsen till den andra; politikerveckan i Almedalen. Det finns en rad skäl att vara skeptisk till den politikens Kiviks marknad som arrangemanget utvecklats till. Men, det kan inte hjälpas, väl på plats så låter jag mig – i alla fall delvis –förföras. Träffar gamla vänner jag inte sett på långa tider, gör nya bekantskaper, lyssnar på föreläsare, diskuterar och lär nytt.

 

Att organiserade nazister kommer att delta i år är förstås helt galet, vilket många har påpekat före mig. Och att deras närvaro tvingat andra organisationer att dra tillbaka sitt deltagande – eftersom deras medlemmar inte känner sig trygga – är inget annat än en skandal. Just nu önskar jag därför att fredagens mångfaldsparad blir en kraftfull och värdig manifestation för demokrati och mänskliga rättigheter, och mot våldsbejakande extremism i alla former.

 

Efter den här veckan gör accentmagasin.se ett uppehåll, för att komma tillbaka den 14 augusti. Till dess önskar jag er en riktigt skön sommar!

Accents rapportering från Mångfaldsparaden i Visby hittar du här!

Dela artikeln:
0
0
Jag hoppas få fira Accents nedläggning
Collage: Danielle Dahlström

Jag hoppas få fira Accents nedläggning

Av: Ulrica Ambjörn

Det kan ju låta märkligt, men är faktiskt sant. För när nykterhetsnormen vuxit sig så stark att vi lever i en värld där alkohol och andra droger inte längre hindrar människor från att leva ett fritt och rikt liv (IOGT-NTO:s vision) – då behövs ju inte Accent längre. Men det är tyvärr en bit kvar dit – även om fler medier börjat uppmärksamma frågan, nyligen publicerade till exempel SvD en serie om nykterhetstrenden bland unga.

Journalister dricker mer än medelsvensson. En relevant fråga är hur det påverkar innehållet i medierna.

Journalister dricker mer än medelsvensson enligt svensk forskning. Det orsakar problem både för den enskilda journalisten och hens omgivning. Men en annan relevant fråga är hur innehållet i medierna påverkas.

Låt mig ge tre exempel:

  1. Public service vintips i SvT:s Gomorron Sverige och alkoholpimplandet i Mästarnas mästare – extra pinsamt då programmet handlar om idrott.
  2. Aftonbladets löpsedel måndagen den 27 mars – som av en händelse i anslutning till löningshelgen – om hur nyttigt det är att dricka alkohol dagligen: ”Så bra är öl för kärlen och ditt hjärta. Grafik: Så ska du dricka för bästa effekten.” Artikeln lutar sig mot forskning där sambanden (återigen) tolkas felaktigt.
  3. Svenska Dagbladets livsstilsmagasin Perfect guide, där läsaren under vinjetten Min helg varje vecka kan ta del av ”en intressant stockholmares” alkoholvanor. Bland annat lyckas en musiker i ingressen och på de 15 första raderna nämna alkohol i olika former fyra gånger och så här skriver han om sitt liv som pappa till en liten bebis: ”Vi tar en whiskey sour../.. För att få krogvibben som förälder till en åtta månaders bebis gäller det att vara ute tidigt.” Sedan fortsätter kvällen och natten ”som ett klyschigt rödvinsmöte på 70-talet”.

Det redaktionella innehållet är helt enkelt dränkt i alkoholförhärligande. Av de här medieproducenterna väntar jag mig mer, mycket mer, av källkritik och kritiskt förhållningssätt.

För att få krogvibben som förälder till en åtta månaders bebis gäller det att vara ute tidigt.

Det dyker för övrigt upp allt fler artiklar, oftast i kultur-, nöjes- och personporträtts-sammanhang, där den intervjuande reportern beskriver hur hen tillsammans med den som intervjuas sitter och sippar på ett glas rödvin eller tar en öl. Senast i dagens DN finns följande citat – som ju i sig är ett undantag, då den andas en ton av insikt: ”Mellan oss på bordet finns min öl, som ser dum ut efter att han beställer alkoholfritt, och våra telefoner.” (Ur Matilda Gustavssons intervju med Johar Bendjelloul den 19 maj).

Mellan oss på bordet finns min öl, som ser dum ut eftersom han beställer alkoholfritt.

22 maj inleds Folknykterhetens vecka, i år med alkoholreklamen i fokus. Ett tips är att titta närmare på hur redaktionellt innehåll, sponsring och reklam går hand i hand – och att utkräva en ansvarig hållning av mediebranschen.

Ulrica Ambjörn, chefredaktör Accent, som själv bidragit till alkoholnormen och skålat i alkohol på arbetstid tidigare i yrkeslivet, men som tänkt om och bestämt sig för ett nyktert liv. 

Dela artikeln:
0
0
Dagen efter dådet som skakade Sverige
Stockholm. Foto: Hector Melo A./Flickr-CC By 2.0

Dagen efter dådet som skakade Sverige

Av: Ulrica Ambjörn

Samma soliga vårdag som en man i en stulen lastbil mejade ner människor längs Drottninggatan i Stockholm, klev min vän Anne-Lie Vainik ut från Linnéuniversitetet i Växjö som nybakad doktor i socialt arbete. Glädjen efter att efter flera års hårt arbete ha klarat disputationen med glans, förbyttes i ett slag i sorg och oro när nyheten om terrordådet som kostade fyra människor livet nådde fram.

 

Kvällen därpå var det förberett för doktorsfest – i en lokal på just Drottninggatan. Den första tanken var att det var omöjligt att bjuda till fest denna sorgens dag. Men efter ett tag växte sig i stället förvissningen stark att terrorister inte ska styra hur vi lever våra liv; det är ju precis det de vill. Och deras metod är våld och skräck. Så det blev fest – en hejdundrande fest, där vi tillsammans gjorde vårt bästa för att återerövra Drottninggatan. Med samtal, skratt, allvar, musik och dans. Gemenskapen och värmen kändes värdefullare än någonsin.

 

Två av gästerna var Staffan Hübinette och Olle Rockström från IOGT-NTO:s folkhögskola Tollare. Under middagen höll de tillsammans ett tal till festföremålet. Det var nämligen hos dem på Tollare som Anne-Lie utbildade sig till socialpedagog. Talarna öste lovord över sin forna elev, och hennes respons till dem berörde mig extra starkt just den här dagen:

”Jag började min karriär med att skolka mig igenom högstadiet, men så kom jag till Olle och Staffan på Tollare folkhögskola. Ni fick mig att tro på att jag kunde skriva, att jag hade något att säga. Det var fantastiskt. Det ÄR fantastiskt.”

 

För min övertygelse är att det är just ett sådant samhället vi vill ha, ett samhälle som vi tillsammans ska göra allt för att förbättra och värna. Där människor kan lära, växa och utvecklas – i frihet, öppenhet och gemenskap.

Dela artikeln:
0
0
Sinnesro har sin tid – och ”sinnesoro” har sin
Något beskuren. Foto: Renate Dodell/Flickr/CC BY 2.0

Sinnesro har sin tid – och ”sinnesoro” har sin

Av: Ulrica Ambjörn

 Du har troligtvis hört den förr:

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, 

mod att förändra det jag kan, 

och förstånd att inse skillnaden.

 

Sinnesrobönen är en riktig överlevare. Den dyker upp i alla möjliga sammanhang, på anslagstavlor på behandlingshem och i väntrum, på arbetsplatser och fäst med kylskåpsmagnet i människors hem.

De enkla och livskloka orden pekar vänligt men bestämt på det uppenbara, och verkar ha förmåga att samtidigt ge såväl självinsikt, som styrka och just sinnesro. Den erbjuder det som brukar kallas en cooping-strategi, och det är väl förklaringen till att sinnesrobönen överlever generation efter generation.

 

Jag uppskattar sinnesrobönen och använder den själv som en påminnelse om livets realiteter i stunder då det annars varit lätt att fastna i frustration och i värsta fall bitterhet.

Men i vissa lägen har jag tänkt att den kanske är lite väl passiv. Det sker ju faktiskt en hel del saker i världen som inte står i min makt att förändra, men som jag har svårt att acceptera och förlikas med. Men det var innan jag upptäckt att bönen har en fortsättning – dock betydligt mindre känd och citerad. Den lyder:

 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. 

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. 

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. 

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

 

Det finns en tid för sinnesro och en för uppror, eller ska jag kalla det sinnesoro? Saker som det är rätt att bli upprörd över och protestera mot, även då utsikterna att förändra är små. Det kan handla om det lilla; en vän eller arbetskamrat som blir illa behandlad, eller det stora; människor som flyr för sina liv. Det kan handla om barns rätt till en drogfri uppväxt och nyktra vuxna – i Sverige såväl som i Kambodja och Kenya.

 

Det handlar om vanligt hyfs, medmänsklighet och anständighet, och samtidigt om de stora orden – rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om att bryta mot traditioner och normer som begränsar och försämrar människors liv.

Vissa saker bara ska man protestera och göra uppror mot. Eller som den mycket mänskliga författaren Astrid Lindgren formulerade saken i boken Bröderna Lejonhjärta:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

 

Fotnot: Sinnesrobönen är en kristen bön som skrevs av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926.

 

Dela artikeln:
0
0
Ett löfte värt att fira
Foto: Eric McGregor/flickr-CC By 2.0.

Ett löfte värt att fira

Av: Ulrica Ambjörn

Medlemslöftet i IOGT-NTO är en viktig del av identiteten i medlemskapet och stödet för medlemslöftet är starkt. Som medlem lovar man arbeta för ett bättre samhälle utifrån IOGT-NTO-rörelsens grundsatser. Det innebär bland annat att leva helnyktert och inte använda narkotika eller andra gifter med berusande effekt, eller drycker med högre alkoholhalt än 2,25 volymprocent.

 

Nu är medlemslöftet under utredning, efter ett kongressbeslut 2015. I fokus står procentsatsen som ifrågasattes i två motioner till kongressen, och där motionärerna vill se en sänkning. Enligt en undersökning som Accent låtit göra tycker 25 procent av medlemmarna att det ska vara nolltolerans, 17 procent tycker att procentsatsen ska vara lägre än dagens 2,25 procent, medan 43 procent tycker att dagens nivå ska behållas. 5 procent tycker att medlemslöftet ska tas bort helt och 9 procent har valt svarsalternativet ”vet ej.”

 

I argumentation för de olika alternativen är det lätt hänt att tappa bort sig i frågorna kring teknikaliteter och praktiska konsekvenser. De måste förstås utredas, värderas och diskuteras grundligt, men för egen del påminns jag först och främst om hur viktigt – och högtidligt – det kändes att avlägga nykterhetslöftet.

 

Hur glad jag är över det viktiga vägvalet och den påverkan det har i mitt liv. Ett beslut värt att fira.  Och ändå var det jag rent formellt gjorde att klicka i en box på IOGT-NTO:s hemsida. Men bakom det tangenttrycket fanns många erfarenheter, tankar och känslor. Det slutgiltiga löftet till mig själv var produkten av en längre process. Vägen in i medlemskapet ser förstås olika ut för olika människor, några har aldrig smakat alkohol och ser ingen anledning till att någonsin göra det. Några har tagit sig ur ett beroende eller har nära anhöriga eller vänner som kämpar för att hålla sig drogfria en dag i taget och vill visa sin solidaritet. Medan andra valt IOGT-NTO för att ge legitimitet och kraft bakom nykterhetsrörelsens politiska krav. Ja, vägarna ser olika ut och var och en har sin bevekelsegrund.

 

Tidigare i nykterhetsrörelsens historia har avläggandet av medlemslöftet haft en mer framträdande roll – och vem minns inte när Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga och hans Grisekno avlade löftet i Godtemplarorden efter att ha druckit sig berusade på restprodukterna av fru Petrells fruktvin? Jag funderar på om det kanske är dags att lyfta fram löftet ännu mer, och göra formerna mer högtidliga? Jag talar inte om en återgång till forna tiders ritualer, utan snarare om en högtid i samma anda som de namngivnings-ceremonier som förekommer i stället för kyrkodop; några personliga ord i en mindre krets, något gott att äta och dricka, kanske lite musik. Det skulle kunna bli kul.

Dela artikeln:
0
0
Fördelen med att bryta mot alkoholnormen
Sommarkväll i Visby. Foto: Ulrica Ambjörn.

Fördelen med att bryta mot alkoholnormen

Av: Ulrica Ambjörn

Det finns förstås flera fördelar, men en ser du här på bilden. Den är tagen en alldeles underbar ljummen sommarkväll i Visby, vid tiotiden på kvällen.

 

Mitt sällskap vandrade Visby runt efter ytterligare en dag fylld av seminarier och mingel, på jakt efter någon trevlig uteservering där vi kunde vila våra trötta fötter. Överallt var det knökfullt, inte en chans att klämma sig in. Nära att ge upp nådde vi Stora torget, och plötsligt låg den där framför oss – serveringen med gott om plats och utsikt från första parkett över torget, och med inbjudande ljuslyktor på borden.

 

Vad var ”felet”? Jo, de serverade inte alkohol.  Där satt vi kvar till framåt midnatt, samtalade om livet (dessutom utan att behöva skrika för att försöka överrösta andra gäster – som du säkert vet försämrar alkohol hörseln, vilket höjer talvolymen). Det finns förstås många andra skäl att avstå från alkohol och bryta mot den alkoholnorm som har ett så starkt grepp i vår kultur – detta var ytterligare ett i raden.

 

Nu tar Accents redaktion semester några veckor, och jag vill därför passa på att  önska alla läsare en skön sommar!

 

PS. Ett tack också till LO med flera som bjöd på alkoholfria mingel under Almedalsveckan!

Dela artikeln:
0
0