Netflix satsar på cannabis

I slutet av augusti hade Disjointed premiär på Netflix. Serien spelas in inför publik och huvudkaraktären – drogaktivisten Ruth Whitefeather Feldman, som slagits för legalisering av cannabis hela sitt flummiga liv och som nu öppnat cannabisapotek – uppmuntrar ” sina trogna patienter att chilla och njuta av ruset”.

Det är uselt på alla sätt och vis.

Uselt 1. Det är usel underhållning – typ: ”Jag minns ingenting för jag har rökt på, hö, hö”, ”Min påtända brorsa kom hem till thanksgiving och stal både kalkonen och min bil, hö, hö”. Den kreativa ambitionen i Disjointed ligger på nivån att det är jättekul att folk använder cannabis i bild, att de säger ordet stup i kvarten, och att de tappar minnet. Det är på kiss- och bajshumornivå, typ sketchen där Gösta Ekman frossar i att säga ”pitt”. Tittarkommentarer på seriens hemsida förstärker intrycket av att det är en fördel att den intellektuella skärpan inte är på topp: ”Det är jättekul att titta på programmet när jag är hög.”

Kathy Baker i Netflix-serien Disjointed.

Uselt 2. Disjointed bygger målmedvetet och cyniskt cannabisnormen genom att erbjuda identifiering för etablerade cannabisbrukare: kolla, här har du en egen tv-serie som bankar in budskapet att det är chill, coolt och kul att röka på. Med skådespelare och studiopublik som bekräftar din hobby.

Uselt 3. Netflix bidrar till normalisering av cannabis i världen, och satsar på att bygga en cannabisnorm i klass med alkoholnormen i det västerländska samhället. Jag undrar så över hur snacket gick inför den här satsningen, och hur finansieringen ser ut.

Disjointed trampar för övrigt på i väl beprövade fotspår. På 1980-talet gick sitcomen Cheers (Skål), som utspelades i en bar och där det ständigt dracks ur skummande ölglas. Även det en uppvisning i hur man etablerar och stärker normer. Normer som får ödesdigra konsekvenser för många – och som många andra tjänar väldigt mycket pengar på.

Mer från Accent