Deltog i dag i Nocturums framtidsspanande seminarium ”Alkoholen 2022”, främst i form av paneldeltagare i den del av diskussionen som handlade om hur svensk narkotikapolitik ser ut om tio år.
Att sia om framtiden med någon exakthet är förstås omöjligt, men det gör ju också att man kan ta sig vissa friheter. Hann dock inte igenom ens hälften av grejorna jag tänkt ta upp från början, och känner dessutom att jag blev otydlig på någon eller ett par punkter, så här kommer det jag försökte säga i skriven form.
Diskussionen utgick ifrån en tankekarta som Oskar Jalkevik satt ihop inför seminariet där han försöker identifiera faktorer som kommer att dra politiken i mer liberal eller restriktiv riktning. I panelen fyllde vi på med några ytterligare, och det här är mina spaningar.
Faktorer som kan tänkas leda till en mer liberal politik:
• Även om enigheten kring en restriktiv narkotikapolitik är stor bland riksdagspartierna så hörs allt oftare krav på liberalisering i debatten. Här har det svängt mycket de senaste åren och inget tyder på att debatten kommer att tystna.
• En drivande kraft i svängningen är globaliseringen och den globala informationsspridningen via internet. Diskussioner och debatter i andra världsdelar plockas upp även här. Exempel som avkriminaliseringen i Portugal sprids och förs fram som en tänkbar lösning även här.
• Individualiseringen av samhället fortsätter. Vi ser också att nyliberala idéer får ett allt starkare genomslag i debatten. Detta ökar fokus på individuella lösningar snarare än kollektiva.
• En ökad medikalisering av narkotikaproblemen. Narkotikaforskning idag handlar mer om det som händer i hjärnan än om sociala faktorer och lösningarna som förs fram är medicinska. Detta kan ytterligare försvaga stödet för breda satsningar på samhällsnivå.
• Balansen i svensk narkotikapolitik har skiftat. Tidigare vägdes de repressiva inslagen i politiken upp av en god tillgång till vård. 1990-talskrisen slog hårt mot beroendevården och inget talar för att resurserna kommer att öka i framtiden. Eftervården, som i utvärderingar visat sig vara en viktig nyckel till framgång, finns i dag knappast alls. Detta öppnar för kritik.
• Även om svensk narkotikapolitik måste sägas vara framgångsrik på flera sätt (det är få som knarkar här jämfört med i många andra länder) så verkar inte den förda politiken lyckas särskilt väl med att hjälpa de verkligt problematiska missbrukarna. Den gruppen har legat på runt 30 000 individer länge.
• Dödligheten i narkotika är hög i Sverige. Om den är högre än i andra länder är svårt att säga med säkerhet – det är mycket svårt att få fram jämförbara siffror – men i vilket fall måste man se detta som ett misslyckande.
• Ungdomar använder mer cannabis. Om detta följer med upp i vuxenåren är förstås oklart, men det är helt klart en faktor som kan spela roll.
• Liberaliseringsförespråkarna har andra argument än de som hördes mest på 1980- och 1990-talen. Då var Christian Gergils och Frihetsfronten tongivande – utifrån perspektivet att var och en ska få göra vad fan den vill. (Då som nu fanns förstås haschälskarna som helt enkelt inte ville skiljas från sin drog.) Idag handlar debatten mycket mer om att göra livet bättre för missbrukarna – och får därför också bättre fäste.
Faktorer som kan tänkas leda till en fortsatt restriktiv narkotikapolitik:
• Vi lär av erfarenheterna från alkoholpolitiken. Vi vet att en restriktiv politik (skatter, begränsad tillgänglighet) är det som fungerar bäst. Men: Den lagliga, hårt reglerade drogen alkohol orsakar TROTS detta betydligt större skador i Sverige än exempelvis cannabis – just för att den är laglig , accepterad och brukas så mycket mer.
• Det finns helt enkelt ingenting som tyder på att en legalisering – ens om den skulle vara väl reglerad i form av höga skatter och cannabis enbart på systembolagen – skulle göra problemen mindre. Tvärtom skulle den drastiskt ökade tillgängligheten göra problemen mycket större.
• Det finns andra faktorer än den förda politiken som kan förklara de höga dödstal vi har bland svenska narkotikamissbrukare: Gruppen av ”tunga” eller problematiska missbrukare i Sverige är helt enkelt äldre än i många andra länder.
• Individualiseringen kan möjligen svänga tillbaka till förmån för mer kollektiva lösningar. Troligen inte inom tio år dock, här snackar vi snarare cykler på 50-60 år. Minst. Men trenden måste nog sägas ha pågått åtminstone sedan början av 1990-talet, kanske längre.
• Det folkliga stödet för en restriktiv narkotikapolitik är fortsatt stort. När SOM-institutet 2010 frågade svenskarna om man skulle kunna tänka sig att avkriminalisera cannabis svarade 89 procent nej.
• Gruppen som vill legalisera är ännu liten (men lyckas höras ganska bra ändå).
• Erfarenheterna från Portugal kommer troligen att omvärderas. De positiva effekter man sett sedan avkriminaliseringen kan troligen till stor del bero på den massiva satsning på vård man genomförde samtidigt. Nu befinner sig landet sig i en djup ekonomisk kris och vårdsatsningarna får stryka på foten. Mycket talar för att de positiva effekterna förvinner med dem.
Så hur kommer svensk narkotikapolitik och narkotikadebatt se ut om tio år?
Ja, det vet ju ingen. Men om jag gissar:
• Nej, vi har varken legaliserat narkotika eller avkriminaliserat personligt bruk.
• Debatten fortsätter dock, inte minst när det gäller just kriminaliseringen av eget bruk. Möjligen har vi sänkt straffvärdet för just eget bruk, vilket i så fall skulle ta bort polisens möjligheter till vissa tvångsåtgärder mot missbrukare.
• IOGT-NTO och den övriga nykterhetsrörelsen kommer in i matchen. I dag deltar inte IOGT-NTO särskilt mycket i debatten, vilket är olyckligt. Mycket för att man medvetet satt fokus på att verka för en restriktiv alkoholpolitik förstås, men min upplevelse är att vi kommit för långt ifrån frågan och till stora delar saknar både kunskap och självförtroende. Men: Tecken finns på att det håller på att förändras!
Som avslutning kan det vara värt att komma med en eller annan reservation. Jag är MYCKET bättre på alkoholpolitik än på narkotikapolitik. Jag kan ha missförstått saker eller tolkat fel och är öppen för diskussion på många punkter. Kommentera nedan eller på Facebook eller Twitter!
Det är också lite viktigt att komma ihåg att det här är en spaning, inte en önskan. Sakerna som kan påverka i liberal riktning behöver inte nödvändigtvis vara dåliga i sig, och tvärtom. Ni fattar.
Det mest centrala i den här långa texten lär ni dock inte kunna rucka mig ifrån i första taget: Det finns inget som talar för att problemen med narkotikan skulle minska med en legalisering. Inget.