”Volontärer till kongresserna sökes” är rubriken på en efterlysning från Älvsborgsdistriktet som arrangerar sommarens kongresser för IOGT-NTO-rörelsen.
Även om det i sig är en ganska liten grej så är det ett exempel på en allt tydligare glidning i språkbruket som jag tycker är olycklig. Det handlar om hur vi i IOGT-NTO-rörelsen använder ordet ”volontär”.
Begreppet kommer från den anglosaxiska världen där den ideella sektorn oftast är helt annorlunda organiserad än föreningslivet i de nordiska länderna. Inte sällan handlar det om stiftelser eller andra typer av organisationer med en liten elit som styr och där de som ställer upp och gör insatser inte är medlemmar eller har medlemsinflytande.
En volontär har små möjligheter att påverka en organisations inriktning. En volontär har aldrig rösträtt.
Jag säger inte att det anglosaxiska sättet att organisera sig på nödvändigtvis är fel – det verkar bli allt vanligare även i Sverige – men jag tror mer på folkrörelsemodellen och medlemskapet. Det finns en enorm kraft i att organisera människor på lika villkor.
Det kan vara värt att hålla fast vid – även i vårt sätt att prata om saker.