Kultur eller norm? Innehåll eller form?
Alkoholfri drink. Foto: Nathalie C. Andersson

Kultur eller norm? Innehåll eller form?

Av: Jens Wingren

Någon gång när jag var i 20-årsåldern bodde jag ihop med en kompis som precis som jag var nykterist. Men vid något tillfälle så fick han idén att vi skulle lära oss dricka öl. Vi köpte hem en fem-tio flaskor av de få sorter alkoholfritt öl som fanns att tillgå – och tyckte att det smakade fruktansvärt. Ingen av oss hade någonsin varit några stordrickare innan vi blev nyktra. Åtminstone första flaskan smakade fruktansvärt bittert. Men vi fortsatte, för ölen var ju redan inköpt och när vi väl tvingat i oss de där flaskorna så hade vi lärt oss uppskatta smaken. Vi kände oss lite stolta att vi kunde uppskatta en vuxen smak. Som när man lär sig tycka om oliver eller kaffe.

 

Men var det vi gjorde ett uttryck för att vi också ville kunna dricka något gott även om vi inte drack alkohol, eller befäste vi bara normen att alla ska dricka öl och vin? Med andra ord: befäster eller utmanar vi alkoholnormen genom att dricka alkoholfria öler och viner?

 

Meningarna går isär om de alkoholfria alternativen. När jag intervjuat personer om frågan märker jag en skillnad, inte bara i bakgrund, utan i vilka begrepp man väljer att använda. För de som tänker kring alkoholnorm och vill ändra på samhällets normer om vad vuxna ska förväntas dricka när de umgås så framstår alkoholfria alternativ som en utmaning mot normerna. Vi nykterister ska också kunna unna oss goda drycker att avnjuta tillsammans. Bara för att du dricker öl eller vin ska ingen ta för givet att det är alkohol i drycken. Innehållet spelar roll snarare än formen.

 

Men den som i stället främst tänker i termer av alkoholkultur ser från sin utgångspunkt nykterister som springer på krogen och beter sig på ett sätt som liknar den kultur som man länge velat ta avstånd ifrån. Alkoholkulturen har sårat och dödat människor runt oss och att anamma dess former i stället för att bygga nytt kan framstå som absurt. Varför skulle vi vilja efterlikna en kultur som orsakat så mycket lidande? Formen som vårt motstånd tar sig är relevant, eftersom det säger något om vår övertygelse.

 

Så diskussionen om det är formen eller innehållet i drickan som spelar roll sträcker sig bortom det uppenbara. Det handlar om en fundamental skillnad i vårt synsätt på hur ett nyktert samhälle ska skapas. Vill vi utmana alkoholnormen tills nykterhet ses som något som inte är värt att höja på ögonbrynen över, eller vill vi bygga något nytt och kasta alkoholkulturen på skräphögen? Vilken infallsvinkel vi gör till vår egen påverkas såklart av vår bakgrund och våra erfarenheter.

 

Sanningen ligger antagligen som vanligt någonstans mellan två hårda ståndpunkter.

 

Om den här frågan intresserar dig, läs gärna mitt reportage om de delade åsikterna inom rörelsen och lyssna på sjätte avsnittet av Accentpodden.

Dela artikeln:
0
Dags att slakta bocken inom oss
Foto: Pixabay

Dags att slakta bocken inom oss

Av: Jens Wingren

När #metoo briserade fann jag mig själv märkligt påverkad. Jag trodde att jag var för cynisk för att något skulle nå mig på det sättet. Jag kände mig redan övertygad om att varenda kvinna jag känner fått möta vårt sexistiska samhälles fula ansikte på ett sätt som jag aldrig behövt. Jag visste att de alla hade kunnat nämna flera förövare. Men för varje post som trillade in i Facebookflödet sjönk hjärtat ytterligare, tills jag inte kunde med längre.

Sedan dess har uppropen och vittnesmålen från kvinnor rullat in. Ett efter ett tills vi i dag får läsa om #nykterfrizon. De här uppropen bör ses för vad de är: inte avslöjanden om missförhållanden inom ett visst samhällsområde, utan ytterligare bevis på att det här är ett problem som finns överallt. Över allt.

På rak arm kan jag komma på en handfull saker jag önskar att jag kunde göra ogjorda. Jag är övertygad om att varje man som inte känner likadant behöver rannsaka sig själv. Vi har som män alla en del i detta. Kvinnorna i nykterhetsrörelsen har gjort sitt för att lyfta frågan. Nu är det upp till män, inom nykterhetsrörelsen, och överallt, att ta ansvar för sitt beteende och aktivt jobba med att förändra de attityder och strukturer som låter detta fortgå.

Den manliga motsvarigheten till #metoo blev kortlivad och spretig. Var det ens #ihave eller #itwasme som gällde? Män var uppenbarligen mindre benägna att berätta om vad de utsatt kvinnor för än tvärt om. Att synliggöra hur vem som helst kan vara en del det här problemet är så klart viktigt som ett led i att inse att vi måste agera. Förövaren är inte (bara) snuskgubben i trenchcoat som hoppar på folk i skogen. Det kan till och med vara kända feminster eller komiker med feministisk inriktning.

Men det som verkligen behövs är inte att peka ut syndabockar. Det är att hitta bocken i oss själva och slakta den. Det är ett långsiktigt arbete där IOGT-NTO och folkbildning kan spela en stor roll. Män överallt behöver sitta ner och fundera kring och prata om sitt eget beteende, sin egen roll (hur subtil den än är) i att hålla kvinnor nere. Hur agerar vi när någon kring oss anklagas för övergrepp? Hur bemöter vi den som berättar om ett övergrepp? Orkar vi lyssna eller letar vi ursäkter att blicka bort?

Kanske är det ett jobb som behöver göras genom facebookgrupper på samma sätt som #nykterfrizon organiserats, eller som studiecirklar med stöd av NBV. Vi är en folkrörelse och detta är vad vi gör, vad vi alltid gjort. Om vi nu är så rörande överens om att något behöver förändras så är det dags att ta tag i problemet. Greppa en bok. Greppa en polare som beter sig illa. Greppa din egen roll.

Läs mer om uppropet #nykterfrizon här och här.


 Louis CK är en av de män som beskylls för övergrepp i dyningarna efter #metoo

 

Fotnot: Jens vill så klart inte att du dödar några bokstavliga bockar, getter, lamm, får eller några andra djur och uppmanar alla att fira jul veganskt i år.

Dela artikeln:
0
0
Som en störig snubbe i fickan
Foto: Gerald Geronimo/Flickr CC-By 2.0

Som en störig snubbe i fickan

Av: Jens Wingren

IQ lanserade förra veckan en chatbot som riktar sig till studenter. Bottler, som den heter, ska hjälpa studenter att maxa sitt festande. Det tråkiga är att festande i det här fallet betyder drickande. Den som berättar för boten att den inte tänker dricka får höra att det kommer behövas ”lite extra arbete” för att ha en kul fest.

Men visst, alla initiativ för att få unga att dricka smartare är väl bra?

– Att dricka smartare är att själv bestämma om du ska dricka alkohol eller inte, att inte dricka så mycket att det påverkar dig själv eller någon annan negativt och att ifrågasätta alkoholkulturen, skriver Anna Kervall som är tillförordnad VD på IQ i ett pressmeddelande.

Kanske begär jag för mycket här när jag tycker att alkoholkulturen bland studenter borde ifrågasättas på ett mer grundläggande plan, eller att festtipsen för nyktra borde gå längre än att köpa med sig alkoholfritt och kunna göra en enkel drink utan sprit. Det krävs mer än dricka för att festa nykter. Det krävs att kunna sätta sig emot grupptryck, att hålla fast vid principer. När jag säger till Bottler att jag är på fest och känner mig osäker får jag kort tipset att fråga om jag får DJ:a. Sen försvinner boten snabbt.

Kollegorna på UNF verkar inte heller imponerade. Över en lunch skrattar de åt Bottlers försök till ungdomligt språk med hjälp av emojis och giffar.

– Det är som att chatta med en störig snubbe, säger Angelica Ogland, redaktör för UNF:s tidning Motdrag.

Och just giffarna får mig att fundera. Bottler verkar ha en fixering vid Nicholas Cage som känns en smula ironisk. Inom internetkultur har Nicholas Cage fått en särskild ställning för sitt ojämna skådespel och lyfts fram som en symbol för mediokritet och dåliga val.

Och hur beundransvärda IQ:s avsikter än är så blev det inte mer än så den här gången: mediokert. När jag en lördagmorgon uppger för Bottler att jag drack mer än jag planerat kvällen innan och mår dåligt får jag någon kort varning om att hålla koll på mitt drickande till nästa gång innan boten försvinner igen. Jag kan hålla med om att Bottler känns som en störig snubbe, en dålig kompis.

 

Dela artikeln:
0
0
En pinne till på nykterheten
Foto: John Voo/Flickr-CC by 2.0

En pinne till på nykterheten

Av: Jens Wingren

I dag slutar jag mitt vikariat som digitalredaktör för Accent. Tiden här har gått snabbt. Ett år har krympt ner till ett långvarigt ögonblick. Jag kan bocka av ett till år som nykter.

Under våren firade jag att 15 år har gått sen jag beslöt mig för att leva som nykterist. Det börjar kännas som en respektabel tidsrymd. Att tänka på allt som hade kunnat vara annorlunda blir smått svindlande. Men samtidigt har de människoöden jag fått ta del av genom Accent gjort att jag ser annorlunda på min egen nykterhet. Eller kanske snarare annorlunda på tid.

 

15 år är inte mycket för den som aldrig varit fast i missbruk. När jag valde att bli nykter som 16-åring var det en lätt sak. Jag hade aldrig sett tjusningen med alkohol och det fanns en gemenskap som välkomnade mig som nykter.

Men de storslagna tidsrymderna är inte de lätta åren. Det är de olidliga dagarna, de svåra månaderna. Jag tänker på de som fått möta sin nykterhet ensamma. Som förlorat sina vänner när de gjort slut med alkoholen i stället för att finna gemenskap. De som behövt definiera om sig själva när alkoholen försvann. Styrkan att ta sig igenom de dagarna och månaderna är vad jag verkligen avundas.

 

Med de orden lämnar jag er för denna gång. Men jag kommer tillbaka. Om ni vill bekanta er med vad jag gjort på Accent under denna tid som vikarierande digitalredaktör så rekommenderar jag att ni kollar upp Accentpodden som jag lagt en del energi på!

Dela artikeln:
0
0
Dags att välja strategi i cannabisdebatten

Dags att välja strategi i cannabisdebatten

Av: Jens Wingren

Jag sitter på en föreläsning om cannabis arrangerad av Nykterhetsrörelsens samorganisation, NSO, ett nätverk där ett antal IOGT-NTO-föreningar och UNF-avdelningar ingår. Föreläsaren visar bilder på människor som han pekar ut som ”typiska flummare”. De ser ut ungefär som mina vänner gör. Sedan visar han skivomslag från några av mina favoritband och menar att de är inspirerade av snedtrippar.

 

Föreläsningens budskap är att cannabis orsakar personlighetsförändringar som kan ta sig våldsamma uttryck. Uttryck som går att koppla inte bara till väletablerade subkulturer (som till exempel hårdrock, punkrock och meditationsutövande), utan också till vansinnesdåd och terrorism. Det är en kontroversiell idé, och än så länge saknar den vetenskapligt stöd. För mig, som är utsänd av IOGT-NTO:s medlemstidning, är det svårt att svälja dessa idéer. Inte minst då subkulturella uttryck som jag känner mig väl bevandrad med – musik, klädsel och en samhällskritisk agenda – här omtolkas till uttryck för en permanent snedtripp med våldsdåd som naturlig följd.

 

Man kan invända att detta är en marginell fråga, men med en växande liberaliseringsvåg när det gäller cannabis är frågan vilka fakta man stödjer sin argumentation på viktig. Cannabisdebatten har potential att segla upp i var mans mediaflöde inom kort. Ytterligare sju amerikanska delstater röstade för några veckor sedan igenom liberalare cannabislagar. Omröstningen i Maine ledde till en legalisering av rekreationellt bruk med minsta tänkbara marginal efter noggrann rösträkning. (Rekreationellt bruk innebär att det huvudsakliga syftet är att berusa sig).  Och i vårt grannland Danmark har man nyligen beslutat att göra försök med medicinsk cannabis – trots protester från läkare och forskare.

 

De som driver på denna utveckling ser knappast ut som typiska flummare. I USA finns enorma ekonomiska intressen som verkar för liberalare cannabislagar. Cannabis är en miljardindustri som förväntas växa rejält nu när Kalifornien legaliserat rekreationellt bruk av cannabis. Här i Sverige är cannabislobbyn mindre och bland de etablerade partierna är det ingen som argumenterar för liberalare cannabispolitik.

 

Men som IOGT-NTO:s programsekreterare för alkohol och utveckling Pierre Andersson sa i fjärde avsnittet av Accentpodden så är det fullt möjligt att cannabisfrågan vaknar till liv inför nästa val. Piratpartiet kommer att driva frågan och vissa partiers ungdomsförbund har också cannabis på dagordningen. Den som vill behålla den rådande svenska politiken kring cannabis gör därför klokt i att se över sina argument och sin kunskap om ämnet.

 

IOGT-NTO jobbar just nu med att utforma organisationens narkotikapolitik inför framtiden. Här gäller det att slå vakt om sin trovärdighet som en seriös aktör på den politiska arenan. Argumentationen måste byggas på solid evidensbaserad grund, på fakta och forskning – inte på stigmatisering av subgrupper och skrämselpropaganda.

Dela artikeln:
0
4
Genom sprickan i Göteborgs fasad
Foto: Metro Centric/Flickr-CC By 2.0. Bilden har redigerats

Genom sprickan i Göteborgs fasad

Av: Jens Wingren

Göteborgsposten har kartlagt narkotikahandeln i Göteborgs innerstad. Kokain och tjack säljs öppet av ungdomar från förorterna på Hisingen och i Nordost, och handeln spär på det pågående gängkriget i stan. Det känns som att lägga ett dystopiskt raster över de gator som jag rör mig på till vardags. Min mamma brukar säga att geocaching är som en värld gömd i världen med små burkar undangömda bakom elskåp och i stuprör. Göteborgsposten visar en liknande värld där ett hekto kokain kan gömmas i ett stuprör på Tredje långgatan.

 

Bilden vi får är mörk, men väcker också frågor. Jag undrar vad som kom först; gängen eller knarket? Eller var det fattigdomen? Utanförskapet?

P1 återsänder just nu dokumentärserien Skotten i Göteborg, som målar upp en bild av gängkriget som sträcker sig tillbaka till den fruktansvärda diskoteksbranden på Backaplan för 18 år sedan. Här får vi fler nyanser och röster från de inblandade än i Göteborgspostens reportage. Liv som gått till spillo och drömmar som krossats.

I Göteborgspostens reportage får vi möta en schablonartad vänstertjej som inte vill något hellre än att bidra till en bättre värld, samtidigt som hon gillar att festa loss på knark som säljs av Göteborgs kriminella gäng.

 

Hon blir en tacksam karaktär att förakta i slutet av en gripande text. Vi kan dra en rak vit linje mellan hennes näsa och den åttaåring som sprängdes till döds i en lägenhet i Biskopsgården för några månader sen. Men är hon den slutgiltigt skyldiga?

 

Visst måste folk sluta köpa knark av gängen. Men minst lika mycket måste Göteborg också ta tag i de grundläggande problem som staden lider av i frågor om segregation och utanförskap. I stället för att bygga nya dyra bostadsområden för medelklassen kanske man borde se till att rusta upp de sociala skyddsnäten i de fattigare områdena i stan? Jag vet inte. Men det får inte vara för sent att förebygga så att vi inte förlorar ytterligare en generation ungdomar till gängen.

Dela artikeln:
0
0

Att komma ut som nykterist på jobbet

Av: Jens Wingren

Redan efter jobbintervjun på Accent känner jag att något är annorlunda. När jag är på väg därifrån kommer jag på att jag antagligen för första gången i mitt liv kommit ut som nykterist för en främmande människa utan att bemötas av ett batteri av frågor.

Det har blivit en så integrerad del av mitt liv att bristen på misstänkliggörande och utfrågning nästan lämnar ett hål.

 

På varje arbetsplats som jag jobbat på har jag behövt komma ut i två steg – dels som vegan och dels som nykterist. I båda fallen tvingas jag som normbrytare stå till svars för mitt val. Att avvika från gruppens beteende i avgörande livsstilsfrågor gör att obekvämlighet uppstår. Varför vill han inte äta och dricka som oss? Tycker han att det är något fel på oss?

Kollegorna intar genast olika roller för att förhålla sig till det avvikande beteendet. Det finns den som ifrågasätter, den som behöver få skämta om det, och den som på något sätt försöker skapa en brygga genom att påstå att ”jag dricker själv nästan aldrig nuförtiden”.

Men i slutändan är en avvikare fortfarande en avvikare. Även om jag aldrig ens nämner ordet ”alkoholnorm” är min blotta närvaro en utmaning mot något som andra sett som en fundamental och självklar del av sina liv.

 

När jag flyttar in på Accents kontor och tar upp min roll som digital redaktör för de kommande månaderna slår det mig allteftersom jag träffar mina nya kollegor att så inte är fallet här. Jag kommer aldrig bjudas med på en after work där jag obekvämt skruvar på mig med en läsk medan kollegorna blir fullare och fullare. Jag kommer aldrig berätta om vad jag gjort i helgen och mötas av oförstående blickar när alkohol inte ingår i narrativet.

Det är tråkigt att det skulle krävas ett jobb på IOGT-NTO:s medlemstidning för att jag skulle få uppleva detta. Samtidigt kan det också kännas tråkigt att jag inte längre utmanar vissa normer med min blotta existens. Så tur då att jag fortfarande har min veganism.

Läs mer om alkoholnormer i senaste numret av Accent eller på vår webb.

Dela artikeln:
0
0