Jag har börjat spelat banjo. Inte i något seriöst försök att bli countrymusiker eller så, utan mest för att det är kul. Det är något väldigt speciellt med just banjospel. Jag tror det handlar om hur det låter, det är liksom svårt att ta banjo seriöst. Den låter ostämd även fast den är stämd, och allting man spelar på den blir glatt. Och det är just det som är så fantastiskt. ”A banjo a day keeps the doctor away”, som en vän sa.
Häromdagen så lirade jag med två kompisar. Vi skulle lära in lite dixiejazzlåtar till ett ideellt projekt, och när jag satt där och slog på banjosträngarna allt vad jag hade så insåg jag hur otroligt löjligt allt var; hela instrumentet, hela 1920-talsmusiken om att bara vara glad och spana in snygga personer och jazza loss. Och något väldigt skönt hände – jag började le. Och jag bara fortsatte le, och vrålsjunga, för att det var så kul och så löjligt på samma gång.
Det är så mycket som ska vara allvarligt nu för tiden. Vi ska tänka på allt vi säger, tycka rätt saker, rösta på rätt partier och komma ihåg att demonstrera vår positiva inställning till feminism och demokrati och allt möjligt. Men hur ofta är det någon som säger att vi måste ha mer roligt? Att vi borde satsa på att skämta mer? Att vi ska införa fler lekar på våra årsmöten?
Det finns något otroligt befriande i att göra något bara för att det är roligt. När vi har kul tillsammans så spelar allt annat ingen roll. Vi blir de vuxna barnen igen. Vi lyser upp, vi lever, och vi connectar med varandra. Och det är sådana stunder som för oss samman.
Så i det strömmande vardagslivet – kom ihåg att ha kul också. För din egen skull, och för att världen blir bättre av det.