Köandets framsida

Skulle göra ett bankärende. Såg redan innan jag klev in att banken var proppfull med väntande. Många stod upp, några lyckostar satt nerklämda på hårda bänkar. Stämningen tillknäppt irriterad. Det pustades i värmen som uppstår när många befinner sig samtidigt i ett litet utrymme. Det kändes lite Sydeuropa för tjugo år sedan. Inarbetad ineffektivitet och blanka pokeransikten bakom disken, suckande kunder som uppgivet rycker på axlarna åt det som ingen ändå kan göra något åt.  Då händer det. Vi börjar prata med varandra, vi som väntar. Muttrar över att det ska behöva ta sådan tid för enkla kassaärenden.

En cykelkille med hjälm ger upp och ger mig sin nummerlapp. Jag avancerar två steg i kön. Det får mig att vilja skicka min egen lapp vidare till lämplig kandidat. Fastnar för en stormagad karl på en armlängds avstånd. Noterar i ögonvrån att min kölapp kommer att avancera honom hela tio steg närmare kassan. Våra blickar möts. Vi suckar unisont och himlar med ögonen. Han får min kölapp och lyser upp. Tackar. ”De jobbar som sniglar, det händer ju ingenting”, säger en sydamerikansk man på kryckor och stönar över att tvingas stå och vänta i över trettiofem minuter. ”Be någon att resa på sig”, föreslår jag.

Då ler han och jag ser att han har väldigt små tänder varav en i guld. Han berättar en historia från sitt hemland Panamá: en gammal dam kom in på en buss. Ingen reste sig upp för henne. Då ropade hon ilsket: ”Finns det inga gentlemän längre?” Det blev mol tyst i bussen tills någon längst bak räckte upp en hand och sa: ”Jodå, det finns många gentlemän, men tyvärr finns det inga lediga platser”.

Mer från Accent