Träffade en handfull gamla klasskompisar från grundskolan på en hipp restaurang centrala Stockholm. Vi hade fått kontakt via Facebook och någon tyckte att vi skulle träffas. Sex disparata individer som i skolan knappast var bästisar men ändå accepterade varandra på det där okonstlade sättet som barn ofta gör. Vi var en ganska fin klass vad jag vill minnas. Ingen som direkt var mobbad, även om det fanns en handfull personer som ansågs vara lite – udda. A var klassens okrönta snygging. Och K var han som alla tjejer var kära i. Och några brudar tänjde på gränserna och rökte och drack i smyg och hängde med de balla killarna, som så klart inte gick i vår klass utan som fanns någon annanstans. Vi andra var någonstans mitt emellan de coola och de töntiga. Lagom ambitiösa, bussiga, pinsamma, busiga ibland. Det har gått bra för oss alla. Åtminstone för oss sex som träffades, i runda slängar trettiofem år sedan sist. Alla har jobb, utbildning och familjer. Det blev många igenkännande skratt och en noggrann genomgång av alla de gamla klasskompisar som inte var närvarande, men som någon kanske visste någonting om. Hur gick det för A? Visste någon hur det gick för M och V? Pusselbit lades till pusselbit och till sist kom vi på att i vår klass på 30 elever hade fem personer hamnat i missbruk. Fem personer. Var sjätte elev. Och då gick vi ändå i en ansedd skola i stan, där många hade pappor som var lärare, professorer och läkare och som bodde i flotta våningar och stora villor. Några av dem som råkade illa ut var förvisso struliga och jobbiga i skolan och därmed borde jag kanske inte vara förvånad. Men att de var så pass många? En av dem mötte jag för ett antal år sedan. Då hade hen tagit sig ur sitt missbruk. Hen var skör och förväntansfull inför sitt nya, drogfria liv. Jag önskar att hen varit med oss på den där hippa restaurangen och att hen mår bra i dag. Så olika falla ödets lotter.