Göteborgsposten har kartlagt narkotikahandeln i Göteborgs innerstad. Kokain och tjack säljs öppet av ungdomar från förorterna på Hisingen och i Nordost, och handeln spär på det pågående gängkriget i stan. Det känns som att lägga ett dystopiskt raster över de gator som jag rör mig på till vardags. Min mamma brukar säga att geocaching är som en värld gömd i världen med små burkar undangömda bakom elskåp och i stuprör. Göteborgsposten visar en liknande värld där ett hekto kokain kan gömmas i ett stuprör på Tredje långgatan.
Bilden vi får är mörk, men väcker också frågor. Jag undrar vad som kom först; gängen eller knarket? Eller var det fattigdomen? Utanförskapet?
P1 återsänder just nu dokumentärserien Skotten i Göteborg, som målar upp en bild av gängkriget som sträcker sig tillbaka till den fruktansvärda diskoteksbranden på Backaplan för 18 år sedan. Här får vi fler nyanser och röster från de inblandade än i Göteborgspostens reportage. Liv som gått till spillo och drömmar som krossats.
I Göteborgspostens reportage får vi möta en schablonartad vänstertjej som inte vill något hellre än att bidra till en bättre värld, samtidigt som hon gillar att festa loss på knark som säljs av Göteborgs kriminella gäng.
Hon blir en tacksam karaktär att förakta i slutet av en gripande text. Vi kan dra en rak vit linje mellan hennes näsa och den åttaåring som sprängdes till döds i en lägenhet i Biskopsgården för några månader sen. Men är hon den slutgiltigt skyldiga?
Visst måste folk sluta köpa knark av gängen. Men minst lika mycket måste Göteborg också ta tag i de grundläggande problem som staden lider av i frågor om segregation och utanförskap. I stället för att bygga nya dyra bostadsområden för medelklassen kanske man borde se till att rusta upp de sociala skyddsnäten i de fattigare områdena i stan? Jag vet inte. Men det får inte vara för sent att förebygga så att vi inte förlorar ytterligare en generation ungdomar till gängen.