Ett löfte värt att fira

Medlemslöftet i IOGT-NTO är en viktig del av identiteten i medlemskapet och stödet för medlemslöftet är starkt. Som medlem lovar man arbeta för ett bättre samhälle utifrån IOGT-NTO-rörelsens grundsatser. Det innebär bland annat att leva helnyktert och inte använda narkotika eller andra gifter med berusande effekt, eller drycker med högre alkoholhalt än 2,25 volymprocent.

Nu är medlemslöftet under utredning, efter ett kongressbeslut 2015. I fokus står procentsatsen som ifrågasattes i två motioner till kongressen, och där motionärerna vill se en sänkning. Enligt en undersökning som Accent låtit göra tycker 25 procent av medlemmarna att det ska vara nolltolerans, 17 procent tycker att procentsatsen ska vara lägre än dagens 2,25 procent, medan 43 procent tycker att dagens nivå ska behållas. 5 procent tycker att medlemslöftet ska tas bort helt och 9 procent har valt svarsalternativet ”vet ej.”

I argumentation för de olika alternativen är det lätt hänt att tappa bort sig i frågorna kring teknikaliteter och praktiska konsekvenser. De måste förstås utredas, värderas och diskuteras grundligt, men för egen del påminns jag först och främst om hur viktigt – och högtidligt – det kändes att avlägga nykterhetslöftet.

Hur glad jag är över det viktiga vägvalet och den påverkan det har i mitt liv. Ett beslut värt att fira.  Och ändå var det jag rent formellt gjorde att klicka i en box på IOGT-NTO:s hemsida. Men bakom det tangenttrycket fanns många erfarenheter, tankar och känslor. Det slutgiltiga löftet till mig själv var produkten av en längre process. Vägen in i medlemskapet ser förstås olika ut för olika människor, några har aldrig smakat alkohol och ser ingen anledning till att någonsin göra det. Några har tagit sig ur ett beroende eller har nära anhöriga eller vänner som kämpar för att hålla sig drogfria en dag i taget och vill visa sin solidaritet. Medan andra valt IOGT-NTO för att ge legitimitet och kraft bakom nykterhetsrörelsens politiska krav. Ja, vägarna ser olika ut och var och en har sin bevekelsegrund.

Tidigare i nykterhetsrörelsens historia har avläggandet av medlemslöftet haft en mer framträdande roll – och vem minns inte när Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga och hans Grisekno avlade löftet i Godtemplarorden efter att ha druckit sig berusade på restprodukterna av fru Petrells fruktvin? Jag funderar på om det kanske är dags att lyfta fram löftet ännu mer, och göra formerna mer högtidliga? Jag talar inte om en återgång till forna tiders ritualer, utan snarare om en högtid i samma anda som de namngivnings-ceremonier som förekommer i stället för kyrkodop; några personliga ord i en mindre krets, något gott att äta och dricka, kanske lite musik. Det skulle kunna bli kul.

Mer från Accent