En pinne till på nykterheten

I dag slutar jag mitt vikariat som digitalredaktör för Accent. Tiden här har gått snabbt. Ett år har krympt ner till ett långvarigt ögonblick. Jag kan bocka av ett till år som nykter.

Under våren firade jag att 15 år har gått sen jag beslöt mig för att leva som nykterist. Det börjar kännas som en respektabel tidsrymd. Att tänka på allt som hade kunnat vara annorlunda blir smått svindlande. Men samtidigt har de människoöden jag fått ta del av genom Accent gjort att jag ser annorlunda på min egen nykterhet. Eller kanske snarare annorlunda på tid.

15 år är inte mycket för den som aldrig varit fast i missbruk. När jag valde att bli nykter som 16-åring var det en lätt sak. Jag hade aldrig sett tjusningen med alkohol och det fanns en gemenskap som välkomnade mig som nykter.

Men de storslagna tidsrymderna är inte de lätta åren. Det är de olidliga dagarna, de svåra månaderna. Jag tänker på de som fått möta sin nykterhet ensamma. Som förlorat sina vänner när de gjort slut med alkoholen i stället för att finna gemenskap. De som behövt definiera om sig själva när alkoholen försvann. Styrkan att ta sig igenom de dagarna och månaderna är vad jag verkligen avundas.

Med de orden lämnar jag er för denna gång. Men jag kommer tillbaka. Om ni vill bekanta er med vad jag gjort på Accent under denna tid som vikarierande digitalredaktör så rekommenderar jag att ni kollar upp Accentpodden som jag lagt en del energi på!

Mer från Accent