En pinne till på nykterheten
Foto: John Voo/Flickr-CC by 2.0

En pinne till på nykterheten

Av: Jens Wingren

I dag slutar jag mitt vikariat som digitalredaktör för Accent. Tiden här har gått snabbt. Ett år har krympt ner till ett långvarigt ögonblick. Jag kan bocka av ett till år som nykter.

Under våren firade jag att 15 år har gått sen jag beslöt mig för att leva som nykterist. Det börjar kännas som en respektabel tidsrymd. Att tänka på allt som hade kunnat vara annorlunda blir smått svindlande. Men samtidigt har de människoöden jag fått ta del av genom Accent gjort att jag ser annorlunda på min egen nykterhet. Eller kanske snarare annorlunda på tid.

 

15 år är inte mycket för den som aldrig varit fast i missbruk. När jag valde att bli nykter som 16-åring var det en lätt sak. Jag hade aldrig sett tjusningen med alkohol och det fanns en gemenskap som välkomnade mig som nykter.

Men de storslagna tidsrymderna är inte de lätta åren. Det är de olidliga dagarna, de svåra månaderna. Jag tänker på de som fått möta sin nykterhet ensamma. Som förlorat sina vänner när de gjort slut med alkoholen i stället för att finna gemenskap. De som behövt definiera om sig själva när alkoholen försvann. Styrkan att ta sig igenom de dagarna och månaderna är vad jag verkligen avundas.

 

Med de orden lämnar jag er för denna gång. Men jag kommer tillbaka. Om ni vill bekanta er med vad jag gjort på Accent under denna tid som vikarierande digitalredaktör så rekommenderar jag att ni kollar upp Accentpodden som jag lagt en del energi på!

Dela artikeln:
0
En marknadsplats för åsikter
Liveinspelning av Ölpodden. Foto: Jens Wingren.

En marknadsplats för åsikter

Av: Jens Wingren

Hur står det till med ungas drickande? Det är rubriken på ett av arrangemangen i Carlsbergs tält, som de delar med Dagens Media under Almedalen 2018. Carlsberg Sveriges kommunikationschef Henric Byström pratar alkohol med Grön ungdoms Axel Hallberg framför företagets alkoholfria bar. Samtalet, som spelas in till Ölpodden, håller sig på ytan av problemen med ungas alkoholkonsumtion, och som förväntas berörs det ansvarstagande i att ta fram alkoholfria alternativ till öl och problemen med smugglad alkohol.

Budskapet är enkelt: branschen är en viktig partner för politiker som vill komma tillrätta med alkoholproblemen. Att Carlsberg tjänar pengar på svenskarnas alkoholskador och sättet de marknadsför sina produkter i tredje världen nämns såklart inte. Att förvänta sig något sådant vore naivt.

 

Almedalen kryllar av företag som vill föra fram ett eller annat intresse, förpackat som en åsikt på en marknadsplats för åsikter. Det är inget konstigt att bilföretag pratar ekologisk hållbarhet, att de för fram åsikter i frågor där de har ett tydligt ekonomiskt intresse.

Totalt arrangerades 4 217 evenemang under årets Almedalsvecka. Enligt en kartläggning av Dagens samhälle har företagens och medias satsningar på Almedalen exploderat sen 2015. I år genomfördes 1 627 arrangemang av företag och näringsliv. Företagen står nästan för en fjärdedel av alla arrangemang under veckan. Främst handlar det om opinionsinstitut och konsultbolag.

 

Det är därför kanske inte överraskande att de enda som driver frågan om legalisering av cannabis under Almedalsveckan verkar vara advokatfirman De Basso och det cannabisföretag som de företräder. CW Hemp är ett amerikanskt företag som tillverkar CBD-olja, en produkt som numera inte kan säljas i Sverige utan godkännande från Läkemedelsverket.

Under ett seminarium om legalisering av cannabis arrangerat av Uppsala universitet är den enda som förespråkar en legalisering av cannabis en representant från CUF. Han verkar lägga fram ungdomsförbundets åsikt mer eller mindre pliktskyldigt. Seminariet avslutas med frågan om panelens deltagare tror att cannabis kommer vara legaliserat i Sverige om tio år. Inte ens representanten från CUF säger ja.

Cannabisfrågan är fortsatt död i svensk politik.

Dela artikeln:
0
0
Katastrofens potential
Nordiska motståndsrörelsen, NMR, på plats i Almedalen. Foto: Jens Wingren.

Katastrofens potential

Av: Jens Wingren

”Nu är det allvar” sa Annie Lööf under sitt tal i Almedalen medan ett 30-tal aktivister från Nordiska motståndsrörelsen gjorde sitt bästa för att störa. Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med någon som har Margaret Thatcher och Ayn Rand som förebilder, men nu är det faktiskt allvar.

Inte främst på grund av 30 uniformt klädda nazister, utan för vad de är ett symtom på. Att rasism och högerextremism i allt större grad tar plats i offentligheten, begränsar minoriteters handlingsutrymme och skrämmer till tystnad. Från näthatet mot fotbollsspelaren Durmaz till Sifos väljarundersökningar kan vi se att rasismen har klivit in i den svenska offentligheten med ett stort steg. Det är den utvecklingen som göder Nordiska motståndsrörelsen och ger dem modet att visa sig offentligt.

 

Men även på den parlamentariska arenan kan vi se hur rasismen skapar problem. Inget av de politiska blocken kan längre samla en egen majoritet på grund av Sverigedemokraternas framfart. Det betyder att oavsett vem som blir största parti och får uppdrag att bilda regering så kommer regeringsbildningen röstas ner om man följer partiernas rådande allianser.

 

Man kan till och med tänka i termer av katastrof. Att en semi-militär våldssekt patrullerar Visbys gator och slår ner meningsmotståndare är en katastrof. Att var femte svensk röstar för rädsla och inskränkthet är en katastrof.

På väg till Almedalen läser jag A Paradise Built in Hell av Rebecca Solnit. Hon skriver om hur den populära bilden av katastrofer som något som tar fram det sämsta i människor är felaktig. Istället ger hon ett flertal historiska exempel på hur katastrofer fört människor närmare varandra. Hur altruism spirar efter en jordbävning eller under en bombräd. Katastrofen har potential att locka fram det allra bästa i oss.

 

Kan vi se det som nu sker som en katastrof – något som upphäver den rutin som delar upp oss? Och vilken roll spelar i så fall IOGT-NTO och det övriga civilsamhället i denna process? Om jag kan känna att jag har något gemensamt med Annie Lööf så borde vi kunna överbrygga de flesta meningsskiljaktigheter.

Dela artikeln:
0
0
Nej – ny studie visar inte att alkohol är hälsosamt
Foto: freeimage4life/Flickr-CC by 2.0

Nej – ny studie visar inte att alkohol är hälsosamt

Av: Jens Wingren

Ibland hamnar jag och min mamma i diskussioner om måttlighet. Något som hon är en stark förespråkare av. Själv är jag mer av en allt-eller-inget-person, eller vill i alla fall tro mig vara. Att min mamma jobbat hela sitt liv som epidemiolog* brukar jag inte låta avskräcka mig. När jag förra veckan läste om en finsk studie som verkat hitta ett samband mellan nykterism och att ha en högre sjukfrånvaro på arbetet kände jag mig därför tvingad att gå på offensiven.

 

Studien har sammanställt svar om alkoholvanor från 47 520 deltagare från Finland, Storbritannien och Frankrike mellan 1985 och 2004. Studiens resultat visar på en U-formad kurva när det gäller sjukfrånvaro från jobbet. De med en hög alkoholkonsumtion har en högre frånvaro, de med en måttlig konsumtion en lägre sjukfrånvaro. Det överraskande är att personer som inte dricker alls också har en högre sjukfrånvaro. För de som inte dricker är det främst psykisk ohälsa, luftvägssjukdomar, matsmältningsproblem, samt muskel- och skelettsjukdomar som spökar. De med en hög alkoholkonsumtion är oftare borta från jobbet till följd av förgiftningar och skador.

 

Slutsatsen som lätt dras av detta är att vi mår bättre av en måttlig alkoholkonsumtion än att helt avstå från alkohol. Men att det finns en korrelation mellan att vara helnykterist och att ha en högre sjukfrånvaro behöver inte betyda att nykterism orsakar psykisk ohälsa, luftvägssjukdomar, matsmältningsproblem och muskel- och skelettsjukdomar.

Forbes skriver att den här typen av studie inte kan kartlägga vad som är orsak och verkan. Det är mycket troligt att personer med den här typen av sjukdomar undviker alkohol eftersom de är sjuka.
– Vissa sjukdomar eller deras mediciner förhindrar människor från att dricka alkohol. Det skulle kunna förklara de större riskerna bland de som avstår alkohol, säger studiens huvudförfattare Jenni Ervasti till The Independent.

 

Hon spekulerar också kring att de med ett tungt alkoholberoende antagligen oftare hamnar utanför arbetsmarknaden, vilket gör att deras sjukfrånvaro inte registreras i studien.

Studien fann även att de som avstod från alkohol oftare var fattigare, vilket kan vara en mellanliggande faktor som orsakar ohälsa. Forskarna har heller inte tagit hänsyn till risken för tidigare död eller sjukdomar, som till exempel cancer, som kommer med alkohol.

 

Konceptet med en U-formad kurva har funnits länge inom forskning kring alkohol. Ofta används dessa resultat av kvällstidningar för att påstå att ett måttligt intag av alkohol skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar (främst hos äldre). Men när man tittar närmare återfinns ofta samma problem som i den finska studien ovan. Samtidigt visar andra studier på riskerna med måttlighetsdrickande, och att det inte verkar finnas några tröskelvärden för alkoholens skadeverkan vad gäller leverskador och cancerrisk.

 

Så tillsvidare tillåter jag mig själv att vara lite extrem i min övertygelse att det är hälsosammare att inte dricka lösningsmedel än att dricka det i små mängder. Och om du inte tror mig så kan du titta på den här härligt ungdomliga videon med epidemiologen Emma Frans.

 

*Ett ord jag tvingades lära mig uttala lagom till att jag började första klass. Men vid det laget hade min pappa redan lärt mig ord som acetylsalicylsyra så det var ingen större utmaning. 

Dela artikeln:
0
0
Ingenmanslandet mellan här och där
Foto: Cristian Bortes/Flickr-CC by 2.0

Ingenmanslandet mellan här och där

Av: Jens Wingren

Under min semester i somras fick jag nöjet att besöka fyra olika flygplatser på två olika kontinenter. Flygplatser är märkliga platser på så vis att de ser i stort sett likadana ut vart du än kommer. Framför allt har taxfreebutikerna ett slående homogent utbud över hela världen. Det är parfym, lite godis och sen alkohol. Mängder av alkohol.

 

Det är inte som att jag vill skryta med att jag flugit mycket. Varje gång jag bokar en resa känner jag ett sting av skuldkänsla och tänker på en text av Nina Björk som jag läste för en massa år sedan.

I texten beskriver hon den typiska flygresenären, en affärsman som genom sina pengar lyckas frikoppla sig från världens regler om förflyttning så som de fungerade för människor under större delen av vår existens. Flygresenären frigör sig från naturens begränsningar men måste även sätta moraliska betänkligheter åt sidan. Det blir allt mer uppenbart att våra flygvanor är ohållbara och måste förändras. Sara Skyttedal (KD) har påpekat att vi borde flyga mer för miljöns skull och om jag har en moralisk kompass i mitt liv så är det att alltid göra tvärt emot vad Sara Skyttedal säger.

 

Det slår mig på en flygplats i New Jersey hur väl den här frikopplingen från vardagliga sammanhang och vardaglig moral gifter sig med flygplatsens alkoholkultur. Som resenärer är vi inte längre bundna till våra vanliga rutiner. Det känns fullt naturligt att våra beteenden kring alkohol då också blir mer utsvävande. En förmiddagssup  är väl inget konstigt när man befinner sig på resande fot?

 

Detta är såklart något alkoholindustrin tagit fasta på. I resandets ingenmansland finns pengar att tjäna. Inte bara för flygbolagen.

Dela artikeln:
0
0
Att rapportera om kön
Foto: HEZKIDETZAN ESKU HARTZEN talde-bloga CC by 4.0

Att rapportera om kön

Av: Jens Wingren

Förra året genomförde Accent en granskning av den statistiska jämställdheten i IOGT-NTO-rörelsens styrelser. Resultatet pekar på att vi i vår rörelse fortfarande har en hel del jobb kvar innan vi uppnått något som på pappret liknar jämställdhet. I arbetet använde vi oss av IOGT-NTO:s medlemsregister, där vi enkelt kunde få uppdrag och könstillhörighet svart på vitt.

Men något gnagde redan då. Det kändes givet att det i vårt stora material av individer skulle finnas de som inte känner sig bekväma i den könstillhörighet som tillskrivits dem. Kön kan vara något så oerhört flytande att man kan ställa sig frågan om det ens går att kvantifiera? Går det att rapportera om kön i siffror?

 

Siffror kan berätta för oss om strukturer. Vi behöver kunna peka på att det finns vissa människor som är mer representerade på maktpositioner, fråga oss varför, och hur det kan åtgärdas.

 

I vissa fall behöver vi det. Siffror kan berätta för oss om strukturer. Vi behöver kunna peka på att det finns vissa människor som är mer representerade på maktpositioner, fråga oss varför, och hur det kan åtgärdas. Men att göra en liknande undersökning utifrån etnicitet hade varit omöjligt. Vi kan inte anta en persons etnicitet utifrån namn, och att registrera etnicitet i medlemsregistret vore otänkbart.

Trots det tror jag ingen skulle påstå att det är oviktigt att titta på hur personer med utländsk bakgrund är representerade i rörelsen. Så vad är skillnaden mellan kön och etnicitet?

I USA ses det inte som något konstigt att prata om och registrera ras. Därmed kan man ta fram statistik över representation av olika etniska grupper i olika sammanhang. Men för oss i Sverige framstår detta som märkligt och kanske till och med obehagligt. Däremot skulle de flesta svenskar antagligen se det som oproblematiskt att anta någons kön utifrån förnamn eller personnummer. I denna tysta överenskommelse ligger den huvudsakliga skillnaden. Men där kan vi komma att behöva tänka om de närmaste åren. Frågan då är hur vi fortsätter att rapportera kring könsfördelning och representation när kön erkänns som något flytande och mer komplicerat än två statiska kategorier.

 

I rapporteringen kring #nykterfrizon har Accent använt begreppet icke-binära för att benämna de som inte identifierar sig utifrån eller på andra sätt faller (enbart) inom kategorierna man och kvinna. Men vi har aldrig behövt ta ställning till, eller rapportera, kring vem som har en icke-binär könstillhörighet. En sådan fråga kan vara känslig, speciellt för en person som kanske inte kommit ut som transperson i alla livets olika sfärer. Det som är öppet i föreningen kanske inte familjen som läser Accent ännu vet.

 

Sedan några år tillbaka är det möjligt att ändra sin könstillhörighet i IOGT-NTO:s medlemsregister. Inte bara mellan man och kvinna utan också till kategorin ‘annat’.

 

Sedan några år tillbaka är det möjligt att ändra sin könstillhörighet i IOGT-NTO:s medlemsregister. Inte bara mellan man och kvinna utan också till kategorin ”annat”. I nuläget finns det 13 personer i den kategorin. Alternativet finns inte på talongen för nya medlemmar, utan medlemmen måste själv höra av sig till Medlemsservice.

En av de som nu ingår i kategorin ”annat” i IOGT-NTO:s är James Hedwig Ziegler (kanske känd från Motdrags nummer 4, 2017). Hen tycker att det är jättebra att möjligheten finns, men att begreppet ”annat” kanske känns lite märkligt, med tanke på hur många olika könstillhörigheter som faller under kategorin.

När institutioner ändrar sin inställning till icke-binära könsidentiteter ökar också journalisters möjlighet att rapportera statistik kring gruppens representation.

Att som organisation se till att det finns strukturer på plats som tillåter icke-binära att vara aktiva är oerhört viktigt om man inte vill utesluta dessa grupper, säger en annan transperson som jag pratar med. Det handlar till exempel om möjligheten att byta namn och kön i organisationens register, men också hur man bemöter och pratar om icke-binära. En person som avviker från könsnormen kan även behöva komma ut till omgivningen i sin egen takt. Utan strukturer som ser till detta kommer transpersoner hindras från att delta i lika hög grad som andra.

 

Icke-binära könsidentiteter är en ny utmaning för oss journalister i vår rapportering. Vi behöver utarbeta ny praxis kring hur vi rapporterar om kön.

 

För att sammanfatta så utgör icke-binära könsidentiteter en ny utmaning för oss journalister i vår rapportering. Vårt jobb är att samla information om verkligheten, sortera den och presentera den på ett kortfattat och begripligt sätt. För att göra det stödjer vi oss ofta på väletablerade kategorier som ibland förenklar det som inte vill förenklas. Ofta är vårt arbetstempo högt och vi gör vårt bästa för att ge en så korrekt beskrivning som möjligt av verkligheten. Vi behöver utarbeta ny praxis kring hur vi rapporterar om kön. Kanske tycker de transaktivister som jobbat med dessa frågor i många år att vi är för långsamma. Men samtidigt som vi tar in nya perspektiv från sociala rörelser förväntas vi också formulera lättbegripliga texter som alla våra läsare begriper.

James Hedwig Zeigler tipsar om Transformering.se’s ordlista för den som är osäker på ordval i rapporteringen kring kön.

Dela artikeln:
0
0
Dags att slakta bocken inom oss
Foto: Pixabay

Dags att slakta bocken inom oss

Av: Jens Wingren

När #metoo briserade fann jag mig själv märkligt påverkad. Jag trodde att jag var för cynisk för att något skulle nå mig på det sättet. Jag kände mig redan övertygad om att varenda kvinna jag känner fått möta vårt sexistiska samhälles fula ansikte på ett sätt som jag aldrig behövt. Jag visste att de alla hade kunnat nämna flera förövare. Men för varje post som trillade in i Facebookflödet sjönk hjärtat ytterligare, tills jag inte kunde med längre.

Sedan dess har uppropen och vittnesmålen från kvinnor rullat in. Ett efter ett tills vi i dag får läsa om #nykterfrizon. De här uppropen bör ses för vad de är: inte avslöjanden om missförhållanden inom ett visst samhällsområde, utan ytterligare bevis på att det här är ett problem som finns överallt. Över allt.

På rak arm kan jag komma på en handfull saker jag önskar att jag kunde göra ogjorda. Jag är övertygad om att varje man som inte känner likadant behöver rannsaka sig själv. Vi har som män alla en del i detta. Kvinnorna i nykterhetsrörelsen har gjort sitt för att lyfta frågan. Nu är det upp till män, inom nykterhetsrörelsen, och överallt, att ta ansvar för sitt beteende och aktivt jobba med att förändra de attityder och strukturer som låter detta fortgå.

Den manliga motsvarigheten till #metoo blev kortlivad och spretig. Var det ens #ihave eller #itwasme som gällde? Män var uppenbarligen mindre benägna att berätta om vad de utsatt kvinnor för än tvärt om. Att synliggöra hur vem som helst kan vara en del det här problemet är så klart viktigt som ett led i att inse att vi måste agera. Förövaren är inte (bara) snuskgubben i trenchcoat som hoppar på folk i skogen. Det kan till och med vara kända feminster eller komiker med feministisk inriktning.

Men det som verkligen behövs är inte att peka ut syndabockar. Det är att hitta bocken i oss själva och slakta den. Det är ett långsiktigt arbete där IOGT-NTO och folkbildning kan spela en stor roll. Män överallt behöver sitta ner och fundera kring och prata om sitt eget beteende, sin egen roll (hur subtil den än är) i att hålla kvinnor nere. Hur agerar vi när någon kring oss anklagas för övergrepp? Hur bemöter vi den som berättar om ett övergrepp? Orkar vi lyssna eller letar vi ursäkter att blicka bort?

Kanske är det ett jobb som behöver göras genom facebookgrupper på samma sätt som #nykterfrizon organiserats, eller som studiecirklar med stöd av NBV. Vi är en folkrörelse och detta är vad vi gör, vad vi alltid gjort. Om vi nu är så rörande överens om att något behöver förändras så är det dags att ta tag i problemet. Greppa en bok. Greppa en polare som beter sig illa. Greppa din egen roll.

Läs mer om uppropet #nykterfrizon här och här.


 Louis CK är en av de män som beskylls för övergrepp i dyningarna efter #metoo

 

Fotnot: Jens vill så klart inte att du dödar några bokstavliga bockar, getter, lamm, får eller några andra djur och uppmanar alla att fira jul veganskt i år.

Dela artikeln:
0
0
Som en störig snubbe i fickan
Foto: Gerald Geronimo/Flickr CC-By 2.0

Som en störig snubbe i fickan

Av: Jens Wingren

IQ lanserade förra veckan en chatbot som riktar sig till studenter. Bottler, som den heter, ska hjälpa studenter att maxa sitt festande. Det tråkiga är att festande i det här fallet betyder drickande. Den som berättar för boten att den inte tänker dricka får höra att det kommer behövas ”lite extra arbete” för att ha en kul fest.

Men visst, alla initiativ för att få unga att dricka smartare är väl bra?

– Att dricka smartare är att själv bestämma om du ska dricka alkohol eller inte, att inte dricka så mycket att det påverkar dig själv eller någon annan negativt och att ifrågasätta alkoholkulturen, skriver Anna Kervall som är tillförordnad VD på IQ i ett pressmeddelande.

Kanske begär jag för mycket här när jag tycker att alkoholkulturen bland studenter borde ifrågasättas på ett mer grundläggande plan, eller att festtipsen för nyktra borde gå längre än att köpa med sig alkoholfritt och kunna göra en enkel drink utan sprit. Det krävs mer än dricka för att festa nykter. Det krävs att kunna sätta sig emot grupptryck, att hålla fast vid principer. När jag säger till Bottler att jag är på fest och känner mig osäker får jag kort tipset att fråga om jag får DJ:a. Sen försvinner boten snabbt.

Kollegorna på UNF verkar inte heller imponerade. Över en lunch skrattar de åt Bottlers försök till ungdomligt språk med hjälp av emojis och giffar.

– Det är som att chatta med en störig snubbe, säger Angelica Ogland, redaktör för UNF:s tidning Motdrag.

Och just giffarna får mig att fundera. Bottler verkar ha en fixering vid Nicholas Cage som känns en smula ironisk. Inom internetkultur har Nicholas Cage fått en särskild ställning för sitt ojämna skådespel och lyfts fram som en symbol för mediokritet och dåliga val.

Och hur beundransvärda IQ:s avsikter än är så blev det inte mer än så den här gången: mediokert. När jag en lördagmorgon uppger för Bottler att jag drack mer än jag planerat kvällen innan och mår dåligt får jag någon kort varning om att hålla koll på mitt drickande till nästa gång innan boten försvinner igen. Jag kan hålla med om att Bottler känns som en störig snubbe, en dålig kompis.

 

Dela artikeln:
0
0
Kultur eller norm? Innehåll eller form?
Alkoholfri drink. Foto: Nathalie C. Andersson

Kultur eller norm? Innehåll eller form?

Av: Jens Wingren

Någon gång när jag var i 20-årsåldern bodde jag ihop med en kompis som precis som jag var nykterist. Men vid något tillfälle så fick han idén att vi skulle lära oss dricka öl. Vi köpte hem en fem-tio flaskor av de få sorter alkoholfritt öl som fanns att tillgå – och tyckte att det smakade fruktansvärt. Ingen av oss hade någonsin varit några stordrickare innan vi blev nyktra. Åtminstone första flaskan smakade fruktansvärt bittert. Men vi fortsatte, för ölen var ju redan inköpt och när vi väl tvingat i oss de där flaskorna så hade vi lärt oss uppskatta smaken. Vi kände oss lite stolta att vi kunde uppskatta en vuxen smak. Som när man lär sig tycka om oliver eller kaffe.

 

Men var det vi gjorde ett uttryck för att vi också ville kunna dricka något gott även om vi inte drack alkohol, eller befäste vi bara normen att alla ska dricka öl och vin? Med andra ord: befäster eller utmanar vi alkoholnormen genom att dricka alkoholfria öler och viner?

 

Meningarna går isär om de alkoholfria alternativen. När jag intervjuat personer om frågan märker jag en skillnad, inte bara i bakgrund, utan i vilka begrepp man väljer att använda. För de som tänker kring alkoholnorm och vill ändra på samhällets normer om vad vuxna ska förväntas dricka när de umgås så framstår alkoholfria alternativ som en utmaning mot normerna. Vi nykterister ska också kunna unna oss goda drycker att avnjuta tillsammans. Bara för att du dricker öl eller vin ska ingen ta för givet att det är alkohol i drycken. Innehållet spelar roll snarare än formen.

 

Men den som i stället främst tänker i termer av alkoholkultur ser från sin utgångspunkt nykterister som springer på krogen och beter sig på ett sätt som liknar den kultur som man länge velat ta avstånd ifrån. Alkoholkulturen har sårat och dödat människor runt oss och att anamma dess former i stället för att bygga nytt kan framstå som absurt. Varför skulle vi vilja efterlikna en kultur som orsakat så mycket lidande? Formen som vårt motstånd tar sig är relevant, eftersom det säger något om vår övertygelse.

 

Så diskussionen om det är formen eller innehållet i drickan som spelar roll sträcker sig bortom det uppenbara. Det handlar om en fundamental skillnad i vårt synsätt på hur ett nyktert samhälle ska skapas. Vill vi utmana alkoholnormen tills nykterhet ses som något som inte är värt att höja på ögonbrynen över, eller vill vi bygga något nytt och kasta alkoholkulturen på skräphögen? Vilken infallsvinkel vi gör till vår egen påverkas såklart av vår bakgrund och våra erfarenheter.

 

Sanningen ligger antagligen som vanligt någonstans mellan två hårda ståndpunkter.

 

Om den här frågan intresserar dig, läs gärna mitt reportage om de delade åsikterna inom rörelsen och lyssna på sjätte avsnittet av Accentpodden.

Dela artikeln:
0
0