En pinne till på nykterheten
Foto: John Voo/Flickr-CC by 2.0

En pinne till på nykterheten

Av: Jens Wingren

I dag slutar jag mitt vikariat som digitalredaktör för Accent. Tiden här har gått snabbt. Ett år har krympt ner till ett långvarigt ögonblick. Jag kan bocka av ett till år som nykter.

Under våren firade jag att 15 år har gått sen jag beslöt mig för att leva som nykterist. Det börjar kännas som en respektabel tidsrymd. Att tänka på allt som hade kunnat vara annorlunda blir smått svindlande. Men samtidigt har de människoöden jag fått ta del av genom Accent gjort att jag ser annorlunda på min egen nykterhet. Eller kanske snarare annorlunda på tid.

 

15 år är inte mycket för den som aldrig varit fast i missbruk. När jag valde att bli nykter som 16-åring var det en lätt sak. Jag hade aldrig sett tjusningen med alkohol och det fanns en gemenskap som välkomnade mig som nykter.

Men de storslagna tidsrymderna är inte de lätta åren. Det är de olidliga dagarna, de svåra månaderna. Jag tänker på de som fått möta sin nykterhet ensamma. Som förlorat sina vänner när de gjort slut med alkoholen i stället för att finna gemenskap. De som behövt definiera om sig själva när alkoholen försvann. Styrkan att ta sig igenom de dagarna och månaderna är vad jag verkligen avundas.

 

Med de orden lämnar jag er för denna gång. Men jag kommer tillbaka. Om ni vill bekanta er med vad jag gjort på Accent under denna tid som vikarierande digitalredaktör så rekommenderar jag att ni kollar upp Accentpodden som jag lagt en del energi på!

Dela artikeln:
0
Vi behöver all kunskap vi kan få
Foto: freeimage4life/Flickr-CC by 2.0

Vi behöver all kunskap vi kan få

Av: Jens Wingren

Den senaste tiden har jag haft mycket fokus på cannabis. Jag har åkt till Köpenhamn, gått på möten, kollat facebookgrupper och läst vad jag kommit över, från nya forskningsrapporter till snaskig kvällstidningsjournalistik.

Nyligen lyssnade jag på en tre timmar lång debatt om hälsoriskerna med cannabis mellan en cannabisläkare och journalisten Alex Berenson. Det som slog mig är hur de två parterna, trots en påstådd vilja att föra en saklig och sansad debatt, inte ens kan samsas om vad forskningen säger om rätt grundläggande frågor kring cannabis. Det är som att de lever i två olika världar; i den ena är cannabis en lovande medicin och i den andra en farlig drog.

Man ska akta sig för enkla sanningar. Verkligheten är ofta komplex och svår att förutse. Men faktum är att flera metastudier visar att cannabis inte är en vidare effektiv medicin mot smärta, och att drogen riskerar att utlösa psykiska problem och psykoser hos vissa. Men det finns också studier, om än preliminära, som pekar på olika medicinska användningsområden. Som med alla narkotiska preparat handlar det om att balansera eventuell nytta mot riskerna.

Det är också faktum att cannabis är en växande legal industri på andra sidan Atlanten, och att det finns starka ekonomiska intressen för legalisering även i Europa. Det är intressen som vill framställa sanningen som enklare än vad den egentligen är. Vi behöver rusta oss med all kunskap och källkritik vi kan komma över.

Dela artikeln:
0
0
Gårdsförsäljning – tredje gången gillt!
Bilden är redigerad. Foto: Jacob Munk-Stander/Flickr/CC BY 2.0

Gårdsförsäljning – tredje gången gillt!

Av: Jens Wingren

Jag ska avstå från kommentarer om regeringsuppgörelsen som vi just nu ser framträda. Det finns  andra mer lämpade för den typen av analyser. En sak behöver dock påpekas i sammanhanget. I den överenskommelse som förhandlats fram mellan Socialdemokraterna och Centern står att läsa på sidan fem:

 

”En utredning om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska genomföras. En förutsättning är att Systembolagets monopol säkras (Tillsätts 2020).”

 

På riktigt? Igen? Både Centerpartiet och Socialdemokraterna vet mycket väl att gårdsförsäljning redan har utretts vid två tillfällen och fortfarande inte blivit verklighet. Ändå blir inte slutsatsen att gårdsförsäljning är oförenligt med det svenska alkoholmonopolet. Dessutom klubbades ett beslut igenom redan i våras om en tredje utredning. Det är ett cyniskt och populistiskt spel från Centerpartiets sida att fortsätta sparka på denna döda häst, och att ge sken av att verka för landsbygden genom att fortsätta driva en redan förlorad fråga.

 

Lär dig mer om gårdsförsäljning med Accentpodden!

Dela artikeln:
0
0
Synliggör konflikten
Illustration: Nathalie Ruejas Jonson

Synliggör konflikten

Av: Jens Wingren

Ett år efter att Accent publicerade uppropet #nykterfrizon publicerar vi nu en uppföljning där vi försöker få ett grepp om vart IOGT-NTO tagit arbetet med bemötande och jämlikhet i organisationen. Det är glädjande att i stort sett alla vi pratar med säger att arbetet med de här frågorna är viktiga och något som inte får glömmas bort.

Tråkigare är dock att höra att Tollares #metoo-utbildning, som funnits på plats i snart ett år, bara har genomförts en gång. Detta trots att många distrikt säger sig vara intresserade av mer utbildning och stöd på området. Sofia Zackrisson som håller i kursen misstänker att många tror att en metod-utbildning innebär att man ska sitta och dela med sig av jobbiga saker man varit med om. Men poängen med att jobba med bemötande och jämlikhet efter #metoo är inte att vi ska älta våra trauman.

Problemen togs upp till ytan. Vi fick en handfull väldigt jobbiga berättelser att handskas med förra hösten. Som jag skrev då är den delen av arbetet nu utfört – av kvinnor och ickebinära som vi böra hålla högt för deras mod att berätta. Nu borde ansvar falla på män att få till en förändring.

 

Männen tog ansvar. Med en egen diskussionsgrupp och killmiddagar verkade det lovande. Men tyvärr dog diskussionsgruppen ut framåt våren och när jag nu går tillbaka och läser hur många män i rörelsen tänkt kring #metoo och #nykterfrizon känner jag att vi fortfarande inte lyckats prata med varandra. Jag upplever att det finns en stark polarisering, i samhället i stort, men som även avspeglar sig i rörelsen.

På ena sidan har vi män som känner att #metoo blev ”hysteriskt”, en ”häxjakt” och som anser att ifall några fel begåtts så är det en fråga för rättsväsendet. På andra sidan har vi främst yngre feminister och queers som känner att det inte är deras ansvar att hålla god ton och vara pedagogiska mot de som de ser som sina egna förtryckare.

Och aldrig ska de två mötas.

 

Jag vill betona att jag inte vill jämställa de här två grupperna. I mina ögon är det tydligt att kvinnor och icke-binära kämpar från ett underläge i den här frågan. Men jag är övertygad om att många män inte ser det på samma sätt. De ser snarare hur deras traditionella ställning i samhället riskerar att rinna dem ur händerna.

Att feminismen kritiserar mäns strukturella makt må vara en sak, men att ifrågasätta den informella makt som män sitter på är en annan femma. Då måste vi börja tänka på högst personliga beteenden och kommer plötsligt väldigt nära. Det här handlar inte (alltid) om överträdelser som kan avgöras i en rättssal. Det kan handla om väldigt subjektiva upplevelser och vi män måste lära oss lite mer fingertoppskänsla än att bara ropa ”men polisanmäl mig då!” till någon som vi gjort obekväm med vårt agerande.

Kanske är många män är ovana att tänka i de här banorna. De kanske inte ens vill eller förstår varför de borde. Samtidigt finns det de som tvingats tänka i de här banorna eftersom de har upplevt den andra sidan av vår informella könsmaktsordning. De har tvingats tänka på det till leda.

Just därför har Tollares #metoo-kurs också två upplägg, där den ena är en väldigt grundläggande genomgång av den här typen av frågor och den andra mer fördjupande kring hur vi ska kunna bygga upp en organisation där fler känner sig bekväma och välkomna.

 

Jag vill inte mana till lugn och ordnat samtal. Det finns en konflikt här och under några veckor förra året var den konflikten tydlig. Social fred mellan grupper som egentligen står i konflikt med varandra är en grundtanke i fascismen. Tyvärr ledde konflikten till en diskussion som var alldeles för inriktad på att hitta syndabockar istället för att rikta blicken inåt och sträva efter att bli bättre på att bemöta våra medmänniskor. Män över hela världen reagerade defensivt istället för ödmjukt.

Det finns fortfarande mycket arbete kvar att göra.

Lyssningstips

Avslutningsvis vill jag tipsa om en podcast som jag nyligen hörde och som berörde mig. I avsnitten ”In the no” av Radiolab pratar Kaitlin Prest om alla gånger hon velat eller försökt säga nej i en sexuell situation och upplevelsen av att inte bli hörd. Det är smärtsamt och väldigt, väldigt viktig lyssning.

Dela artikeln:
0
0
En marknadsplats för åsikter
Liveinspelning av Ölpodden. Foto: Jens Wingren.

En marknadsplats för åsikter

Av: Jens Wingren

Hur står det till med ungas drickande? Det är rubriken på ett av arrangemangen i Carlsbergs tält, som de delar med Dagens Media under Almedalen 2018. Carlsberg Sveriges kommunikationschef Henric Byström pratar alkohol med Grön ungdoms Axel Hallberg framför företagets alkoholfria bar. Samtalet, som spelas in till Ölpodden, håller sig på ytan av problemen med ungas alkoholkonsumtion, och som förväntas berörs det ansvarstagande i att ta fram alkoholfria alternativ till öl och problemen med smugglad alkohol.

Budskapet är enkelt: branschen är en viktig partner för politiker som vill komma tillrätta med alkoholproblemen. Att Carlsberg tjänar pengar på svenskarnas alkoholskador och sättet de marknadsför sina produkter i tredje världen nämns såklart inte. Att förvänta sig något sådant vore naivt.

 

Almedalen kryllar av företag som vill föra fram ett eller annat intresse, förpackat som en åsikt på en marknadsplats för åsikter. Det är inget konstigt att bilföretag pratar ekologisk hållbarhet, att de för fram åsikter i frågor där de har ett tydligt ekonomiskt intresse.

Totalt arrangerades 4 217 evenemang under årets Almedalsvecka. Enligt en kartläggning av Dagens samhälle har företagens och medias satsningar på Almedalen exploderat sen 2015. I år genomfördes 1 627 arrangemang av företag och näringsliv. Företagen står nästan för en fjärdedel av alla arrangemang under veckan. Främst handlar det om opinionsinstitut och konsultbolag.

 

Det är därför kanske inte överraskande att de enda som driver frågan om legalisering av cannabis under Almedalsveckan verkar vara advokatfirman De Basso och det cannabisföretag som de företräder. CW Hemp är ett amerikanskt företag som tillverkar CBD-olja, en produkt som numera inte kan säljas i Sverige utan godkännande från Läkemedelsverket.

Under ett seminarium om legalisering av cannabis arrangerat av Uppsala universitet är den enda som förespråkar en legalisering av cannabis en representant från CUF. Han verkar lägga fram ungdomsförbundets åsikt mer eller mindre pliktskyldigt. Seminariet avslutas med frågan om panelens deltagare tror att cannabis kommer vara legaliserat i Sverige om tio år. Inte ens representanten från CUF säger ja.

Cannabisfrågan är fortsatt död i svensk politik.

Dela artikeln:
0
0
Katastrofens potential
Nordiska motståndsrörelsen, NMR, på plats i Almedalen. Foto: Jens Wingren.

Katastrofens potential

Av: Jens Wingren

”Nu är det allvar” sa Annie Lööf under sitt tal i Almedalen medan ett 30-tal aktivister från Nordiska motståndsrörelsen gjorde sitt bästa för att störa. Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med någon som har Margaret Thatcher och Ayn Rand som förebilder, men nu är det faktiskt allvar.

Inte främst på grund av 30 uniformt klädda nazister, utan för vad de är ett symtom på. Att rasism och högerextremism i allt större grad tar plats i offentligheten, begränsar minoriteters handlingsutrymme och skrämmer till tystnad. Från näthatet mot fotbollsspelaren Durmaz till Sifos väljarundersökningar kan vi se att rasismen har klivit in i den svenska offentligheten med ett stort steg. Det är den utvecklingen som göder Nordiska motståndsrörelsen och ger dem modet att visa sig offentligt.

 

Men även på den parlamentariska arenan kan vi se hur rasismen skapar problem. Inget av de politiska blocken kan längre samla en egen majoritet på grund av Sverigedemokraternas framfart. Det betyder att oavsett vem som blir största parti och får uppdrag att bilda regering så kommer regeringsbildningen röstas ner om man följer partiernas rådande allianser.

 

Man kan till och med tänka i termer av katastrof. Att en semi-militär våldssekt patrullerar Visbys gator och slår ner meningsmotståndare är en katastrof. Att var femte svensk röstar för rädsla och inskränkthet är en katastrof.

På väg till Almedalen läser jag A Paradise Built in Hell av Rebecca Solnit. Hon skriver om hur den populära bilden av katastrofer som något som tar fram det sämsta i människor är felaktig. Istället ger hon ett flertal historiska exempel på hur katastrofer fört människor närmare varandra. Hur altruism spirar efter en jordbävning eller under en bombräd. Katastrofen har potential att locka fram det allra bästa i oss.

 

Kan vi se det som nu sker som en katastrof – något som upphäver den rutin som delar upp oss? Och vilken roll spelar i så fall IOGT-NTO och det övriga civilsamhället i denna process? Om jag kan känna att jag har något gemensamt med Annie Lööf så borde vi kunna överbrygga de flesta meningsskiljaktigheter.

Dela artikeln:
0
0
Nej – ny studie visar inte att alkohol är hälsosamt
Foto: freeimage4life/Flickr-CC by 2.0

Nej – ny studie visar inte att alkohol är hälsosamt

Av: Jens Wingren

Ibland hamnar jag och min mamma i diskussioner om måttlighet. Något som hon är en stark förespråkare av. Själv är jag mer av en allt-eller-inget-person, eller vill i alla fall tro mig vara. Att min mamma jobbat hela sitt liv som epidemiolog* brukar jag inte låta avskräcka mig. När jag förra veckan läste om en finsk studie som verkat hitta ett samband mellan nykterism och att ha en högre sjukfrånvaro på arbetet kände jag mig därför tvingad att gå på offensiven.

 

Studien har sammanställt svar om alkoholvanor från 47 520 deltagare från Finland, Storbritannien och Frankrike mellan 1985 och 2004. Studiens resultat visar på en U-formad kurva när det gäller sjukfrånvaro från jobbet. De med en hög alkoholkonsumtion har en högre frånvaro, de med en måttlig konsumtion en lägre sjukfrånvaro. Det överraskande är att personer som inte dricker alls också har en högre sjukfrånvaro. För de som inte dricker är det främst psykisk ohälsa, luftvägssjukdomar, matsmältningsproblem, samt muskel- och skelettsjukdomar som spökar. De med en hög alkoholkonsumtion är oftare borta från jobbet till följd av förgiftningar och skador.

 

Slutsatsen som lätt dras av detta är att vi mår bättre av en måttlig alkoholkonsumtion än att helt avstå från alkohol. Men att det finns en korrelation mellan att vara helnykterist och att ha en högre sjukfrånvaro behöver inte betyda att nykterism orsakar psykisk ohälsa, luftvägssjukdomar, matsmältningsproblem och muskel- och skelettsjukdomar.

Forbes skriver att den här typen av studie inte kan kartlägga vad som är orsak och verkan. Det är mycket troligt att personer med den här typen av sjukdomar undviker alkohol eftersom de är sjuka.
– Vissa sjukdomar eller deras mediciner förhindrar människor från att dricka alkohol. Det skulle kunna förklara de större riskerna bland de som avstår alkohol, säger studiens huvudförfattare Jenni Ervasti till The Independent.

 

Hon spekulerar också kring att de med ett tungt alkoholberoende antagligen oftare hamnar utanför arbetsmarknaden, vilket gör att deras sjukfrånvaro inte registreras i studien.

Studien fann även att de som avstod från alkohol oftare var fattigare, vilket kan vara en mellanliggande faktor som orsakar ohälsa. Forskarna har heller inte tagit hänsyn till risken för tidigare död eller sjukdomar, som till exempel cancer, som kommer med alkohol.

 

Konceptet med en U-formad kurva har funnits länge inom forskning kring alkohol. Ofta används dessa resultat av kvällstidningar för att påstå att ett måttligt intag av alkohol skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar (främst hos äldre). Men när man tittar närmare återfinns ofta samma problem som i den finska studien ovan. Samtidigt visar andra studier på riskerna med måttlighetsdrickande, och att det inte verkar finnas några tröskelvärden för alkoholens skadeverkan vad gäller leverskador och cancerrisk.

 

Så tillsvidare tillåter jag mig själv att vara lite extrem i min övertygelse att det är hälsosammare att inte dricka lösningsmedel än att dricka det i små mängder. Och om du inte tror mig så kan du titta på den här härligt ungdomliga videon med epidemiologen Emma Frans.

 

*Ett ord jag tvingades lära mig uttala lagom till att jag började första klass. Men vid det laget hade min pappa redan lärt mig ord som acetylsalicylsyra så det var ingen större utmaning. 

Dela artikeln:
0
0
Ingenmanslandet mellan här och där
Foto: Cristian Bortes/Flickr-CC by 2.0

Ingenmanslandet mellan här och där

Av: Jens Wingren

Under min semester i somras fick jag nöjet att besöka fyra olika flygplatser på två olika kontinenter. Flygplatser är märkliga platser på så vis att de ser i stort sett likadana ut vart du än kommer. Framför allt har taxfreebutikerna ett slående homogent utbud över hela världen. Det är parfym, lite godis och sen alkohol. Mängder av alkohol.

 

Det är inte som att jag vill skryta med att jag flugit mycket. Varje gång jag bokar en resa känner jag ett sting av skuldkänsla och tänker på en text av Nina Björk som jag läste för en massa år sedan.

I texten beskriver hon den typiska flygresenären, en affärsman som genom sina pengar lyckas frikoppla sig från världens regler om förflyttning så som de fungerade för människor under större delen av vår existens. Flygresenären frigör sig från naturens begränsningar men måste även sätta moraliska betänkligheter åt sidan. Det blir allt mer uppenbart att våra flygvanor är ohållbara och måste förändras. Sara Skyttedal (KD) har påpekat att vi borde flyga mer för miljöns skull och om jag har en moralisk kompass i mitt liv så är det att alltid göra tvärt emot vad Sara Skyttedal säger.

 

Det slår mig på en flygplats i New Jersey hur väl den här frikopplingen från vardagliga sammanhang och vardaglig moral gifter sig med flygplatsens alkoholkultur. Som resenärer är vi inte längre bundna till våra vanliga rutiner. Det känns fullt naturligt att våra beteenden kring alkohol då också blir mer utsvävande. En förmiddagssup  är väl inget konstigt när man befinner sig på resande fot?

 

Detta är såklart något alkoholindustrin tagit fasta på. I resandets ingenmansland finns pengar att tjäna. Inte bara för flygbolagen.

Dela artikeln:
0
0
Att rapportera om kön
Foto: HEZKIDETZAN ESKU HARTZEN talde-bloga CC by 4.0

Att rapportera om kön

Av: Jens Wingren

Förra året genomförde Accent en granskning av den statistiska jämställdheten i IOGT-NTO-rörelsens styrelser. Resultatet pekar på att vi i vår rörelse fortfarande har en hel del jobb kvar innan vi uppnått något som på pappret liknar jämställdhet. I arbetet använde vi oss av IOGT-NTO:s medlemsregister, där vi enkelt kunde få uppdrag och könstillhörighet svart på vitt.

Men något gnagde redan då. Det kändes givet att det i vårt stora material av individer skulle finnas de som inte känner sig bekväma i den könstillhörighet som tillskrivits dem. Kön kan vara något så oerhört flytande att man kan ställa sig frågan om det ens går att kvantifiera? Går det att rapportera om kön i siffror?

 

Siffror kan berätta för oss om strukturer. Vi behöver kunna peka på att det finns vissa människor som är mer representerade på maktpositioner, fråga oss varför, och hur det kan åtgärdas.

 

I vissa fall behöver vi det. Siffror kan berätta för oss om strukturer. Vi behöver kunna peka på att det finns vissa människor som är mer representerade på maktpositioner, fråga oss varför, och hur det kan åtgärdas. Men att göra en liknande undersökning utifrån etnicitet hade varit omöjligt. Vi kan inte anta en persons etnicitet utifrån namn, och att registrera etnicitet i medlemsregistret vore otänkbart.

Trots det tror jag ingen skulle påstå att det är oviktigt att titta på hur personer med utländsk bakgrund är representerade i rörelsen. Så vad är skillnaden mellan kön och etnicitet?

I USA ses det inte som något konstigt att prata om och registrera ras. Därmed kan man ta fram statistik över representation av olika etniska grupper i olika sammanhang. Men för oss i Sverige framstår detta som märkligt och kanske till och med obehagligt. Däremot skulle de flesta svenskar antagligen se det som oproblematiskt att anta någons kön utifrån förnamn eller personnummer. I denna tysta överenskommelse ligger den huvudsakliga skillnaden. Men där kan vi komma att behöva tänka om de närmaste åren. Frågan då är hur vi fortsätter att rapportera kring könsfördelning och representation när kön erkänns som något flytande och mer komplicerat än två statiska kategorier.

 

I rapporteringen kring #nykterfrizon har Accent använt begreppet icke-binära för att benämna de som inte identifierar sig utifrån eller på andra sätt faller (enbart) inom kategorierna man och kvinna. Men vi har aldrig behövt ta ställning till, eller rapportera, kring vem som har en icke-binär könstillhörighet. En sådan fråga kan vara känslig, speciellt för en person som kanske inte kommit ut som transperson i alla livets olika sfärer. Det som är öppet i föreningen kanske inte familjen som läser Accent ännu vet.

 

Sedan några år tillbaka är det möjligt att ändra sin könstillhörighet i IOGT-NTO:s medlemsregister. Inte bara mellan man och kvinna utan också till kategorin ‘annat’.

 

Sedan några år tillbaka är det möjligt att ändra sin könstillhörighet i IOGT-NTO:s medlemsregister. Inte bara mellan man och kvinna utan också till kategorin ”annat”. I nuläget finns det 13 personer i den kategorin. Alternativet finns inte på talongen för nya medlemmar, utan medlemmen måste själv höra av sig till Medlemsservice.

En av de som nu ingår i kategorin ”annat” i IOGT-NTO:s är James Hedwig Ziegler (kanske känd från Motdrags nummer 4, 2017). Hen tycker att det är jättebra att möjligheten finns, men att begreppet ”annat” kanske känns lite märkligt, med tanke på hur många olika könstillhörigheter som faller under kategorin.

När institutioner ändrar sin inställning till icke-binära könsidentiteter ökar också journalisters möjlighet att rapportera statistik kring gruppens representation.

Att som organisation se till att det finns strukturer på plats som tillåter icke-binära att vara aktiva är oerhört viktigt om man inte vill utesluta dessa grupper, säger en annan transperson som jag pratar med. Det handlar till exempel om möjligheten att byta namn och kön i organisationens register, men också hur man bemöter och pratar om icke-binära. En person som avviker från könsnormen kan även behöva komma ut till omgivningen i sin egen takt. Utan strukturer som ser till detta kommer transpersoner hindras från att delta i lika hög grad som andra.

 

Icke-binära könsidentiteter är en ny utmaning för oss journalister i vår rapportering. Vi behöver utarbeta ny praxis kring hur vi rapporterar om kön.

 

För att sammanfatta så utgör icke-binära könsidentiteter en ny utmaning för oss journalister i vår rapportering. Vårt jobb är att samla information om verkligheten, sortera den och presentera den på ett kortfattat och begripligt sätt. För att göra det stödjer vi oss ofta på väletablerade kategorier som ibland förenklar det som inte vill förenklas. Ofta är vårt arbetstempo högt och vi gör vårt bästa för att ge en så korrekt beskrivning som möjligt av verkligheten. Vi behöver utarbeta ny praxis kring hur vi rapporterar om kön. Kanske tycker de transaktivister som jobbat med dessa frågor i många år att vi är för långsamma. Men samtidigt som vi tar in nya perspektiv från sociala rörelser förväntas vi också formulera lättbegripliga texter som alla våra läsare begriper.

James Hedwig Zeigler tipsar om Transformering.se’s ordlista för den som är osäker på ordval i rapporteringen kring kön.

Dela artikeln:
0
0