En mors vånda

Åh, denna ljuva sommartid. Klockan är tio på kvällen när tonårssonen bestämmer sig för att gå ut med sina kompisar.

– Du är väl försiktig? Ta en taxi om det blir sent. Och drick inte för mycket, ropar jag ängsligt i dörren innan jag kommer på att jag kanske ska önska honom en kul kväll också.

Så småningom går jag och lägger mig, men ligger nervöst och vrider mig. Sover gott gör jag bara när alla ligger trygga i sina sängar. Efter en stund slumrar jag till, men vaknar med ett ryck klockan två. Fåglarna har redan börjat kvittra. Inser besviket att han ännu inte har kommit hem. Avvakta eller kolla var han är?

Jag skickar ett sms. Minuterna går. Inget svar. Varför i helvete svarar han inte? Pulsen får spel och jag blir i ett nafs klarvaken. Svetten lackar. Avvakta eller ringa? Jag bestäm- mer mig för att ringa, fast jag vet att jag är jobbig. Signalerna går fram. Inget svar. Paniken tar strypgrepp och jag får svårt att andas. Jag stirrar stint på telefonen och väntar med bultande hjärta.

MEN SVARA Då!!! Skrämmande scenarion flimrar förbi. Jag ser hur han ligger i utslagen eller nedslagen på en nerspydd gräsmatta, hur han slås blodig av en påtänd huligan, hur han snubblar framför en buss och blir överkörd och hur ett hånskrattande gäng står och sparkar mot hans arma skalle medan mobilsignalerna ekar ut i oändligheten. Jag börjar nästan grina för jag är bomsäker på att något allvarligt har hänt. Hur snart kan man larma polisen?

Så ringer han. Jag lyfter telefonen med darrig hand och försöker låta avslappnat normal på rösten. Jo, han är på väg hem och ska dela en taxi med två kompisar. Frid sänker sig över sovrummet. Pulsen stillas. När jag en stund senare hör nyckeln i låset blir jag skönt tung och lealös.

Mer från Accent