Engagemang handlar mycket om drömmar, och drömmarna kan vara både stora och små. De kan handla om en värld utan droger, en fantastisk verksamhet i föreningslokalen eller en utopisk stad byggd i godis …
Men i många fall stannar drömmarna där – vid en tanke om något som skulle kunna vara, men som oftast inte blir. Varför är det så? Varför säger vi att vi har drömmar, men gör så lite för att förverkliga dem?
Kanske beror det på att drömmarna blir för stora. Vi fantiserar oss bort till något så stort och fantastiskt att det blir ouppnåeligt. Vi tänker att om vi drömmer stort så måste vi göra stort. Vi måste börja med det rätta steget, vi måste skapa det perfekta för att nå dit vi vill.
Men det är inte sant. Det finns inga rätta steg, för de rätta stegen skapas när vi börjar gå – och det finns inget som är perfekt, för det perfekta är inte ett tillstånd som kan uppnås, utan ett görande; en resa där gränserna för målet hela tiden flyttas.
Vi behöver drömmar och visioner för att komma framåt, men om vi fastnar i dem så kommer vi ingenstans. Så låt oss drömma stort men göra litet. I stället för att undra när IOGT-NTO ska ha 50 000 medlemmar kan vi bjuda in arbetskollegan till ett föreningsmöte nästa vecka. I stället för att vänta på inspiration kan vi skriva några rader på den där boken nu. I stället för att hoppas att vi en dag ska vakna och vara i vårt livs form kan vi gå till gymmet i kväll.
Det spelar ingen roll var vi börjar så länge vi börjar. Livet handlar om resan – och det är först när vi rör oss som vi ser vilken väg vi ska gå.