Dags att välja strategi i cannabisdebatten

Dags att välja strategi i cannabisdebatten

Av: Jens Wingren

Jag sitter på en föreläsning om cannabis arrangerad av Nykterhetsrörelsens samorganisation, NSO, ett nätverk där ett antal IOGT-NTO-föreningar och UNF-avdelningar ingår. Föreläsaren visar bilder på människor som han pekar ut som ”typiska flummare”. De ser ut ungefär som mina vänner gör. Sedan visar han skivomslag från några av mina favoritband och menar att de är inspirerade av snedtrippar.

 

Föreläsningens budskap är att cannabis orsakar personlighetsförändringar som kan ta sig våldsamma uttryck. Uttryck som går att koppla inte bara till väletablerade subkulturer (som till exempel hårdrock, punkrock och meditationsutövande), utan också till vansinnesdåd och terrorism. Det är en kontroversiell idé, och än så länge saknar den vetenskapligt stöd. För mig, som är utsänd av IOGT-NTO:s medlemstidning, är det svårt att svälja dessa idéer. Inte minst då subkulturella uttryck som jag känner mig väl bevandrad med – musik, klädsel och en samhällskritisk agenda – här omtolkas till uttryck för en permanent snedtripp med våldsdåd som naturlig följd.

 

Man kan invända att detta är en marginell fråga, men med en växande liberaliseringsvåg när det gäller cannabis är frågan vilka fakta man stödjer sin argumentation på viktig. Cannabisdebatten har potential att segla upp i var mans mediaflöde inom kort. Ytterligare sju amerikanska delstater röstade för några veckor sedan igenom liberalare cannabislagar. Omröstningen i Maine ledde till en legalisering av rekreationellt bruk med minsta tänkbara marginal efter noggrann rösträkning. (Rekreationellt bruk innebär att det huvudsakliga syftet är att berusa sig).  Och i vårt grannland Danmark har man nyligen beslutat att göra försök med medicinsk cannabis – trots protester från läkare och forskare.

 

De som driver på denna utveckling ser knappast ut som typiska flummare. I USA finns enorma ekonomiska intressen som verkar för liberalare cannabislagar. Cannabis är en miljardindustri som förväntas växa rejält nu när Kalifornien legaliserat rekreationellt bruk av cannabis. Här i Sverige är cannabislobbyn mindre och bland de etablerade partierna är det ingen som argumenterar för liberalare cannabispolitik.

 

Men som IOGT-NTO:s programsekreterare för alkohol och utveckling Pierre Andersson sa i fjärde avsnittet av Accentpodden så är det fullt möjligt att cannabisfrågan vaknar till liv inför nästa val. Piratpartiet kommer att driva frågan och vissa partiers ungdomsförbund har också cannabis på dagordningen. Den som vill behålla den rådande svenska politiken kring cannabis gör därför klokt i att se över sina argument och sin kunskap om ämnet.

 

IOGT-NTO jobbar just nu med att utforma organisationens narkotikapolitik inför framtiden. Här gäller det att slå vakt om sin trovärdighet som en seriös aktör på den politiska arenan. Argumentationen måste byggas på solid evidensbaserad grund, på fakta och forskning – inte på stigmatisering av subgrupper och skrämselpropaganda.

Dela artikeln:
0
  • Jakob Nilsson

    Lycka till med det där säger jag bara….

  • erik

    Ni borde ju vara för en legalisering och reglering eftersom det mesta pekar på att fördelarna överväger nackdelarna.

  • virkot

    Nykterhetsrörelsen borde för det första sluta bjuda in lurendrejare som Allan Rubin för att prata om cannabis.

  • ra57

    Finns ingen opposition i det här landet eftersom man blir av med både körkort och arbete om man är för cannabis.

Kultur eller norm? Innehåll eller form?
Alkoholfri drink. Foto: Nathalie C. Andersson

Kultur eller norm? Innehåll eller form?

Av: Jens Wingren

Någon gång när jag var i 20-årsåldern bodde jag ihop med en kompis som precis som jag var nykterist. Men vid något tillfälle så fick han idén att vi skulle lära oss dricka öl. Vi köpte hem en fem-tio flaskor av de få sorter alkoholfritt öl som fanns att tillgå – och tyckte att det smakade fruktansvärt. Ingen av oss hade någonsin varit några stordrickare innan vi blev nyktra. Åtminstone första flaskan smakade fruktansvärt bittert. Men vi fortsatte, för ölen var ju redan inköpt och när vi väl tvingat i oss de där flaskorna så hade vi lärt oss uppskatta smaken. Vi kände oss lite stolta att vi kunde uppskatta en vuxen smak. Som när man lär sig tycka om oliver eller kaffe.

 

Men var det vi gjorde ett uttryck för att vi också ville kunna dricka något gott även om vi inte drack alkohol, eller befäste vi bara normen att alla ska dricka öl och vin? Med andra ord: befäster eller utmanar vi alkoholnormen genom att dricka alkoholfria öler och viner?

 

Meningarna går isär om de alkoholfria alternativen. När jag intervjuat personer om frågan märker jag en skillnad, inte bara i bakgrund, utan i vilka begrepp man väljer att använda. För de som tänker kring alkoholnorm och vill ändra på samhällets normer om vad vuxna ska förväntas dricka när de umgås så framstår alkoholfria alternativ som en utmaning mot normerna. Vi nykterister ska också kunna unna oss goda drycker att avnjuta tillsammans. Bara för att du dricker öl eller vin ska ingen ta för givet att det är alkohol i drycken. Innehållet spelar roll snarare än formen.

 

Men den som i stället främst tänker i termer av alkoholkultur ser från sin utgångspunkt nykterister som springer på krogen och beter sig på ett sätt som liknar den kultur som man länge velat ta avstånd ifrån. Alkoholkulturen har sårat och dödat människor runt oss och att anamma dess former i stället för att bygga nytt kan framstå som absurt. Varför skulle vi vilja efterlikna en kultur som orsakat så mycket lidande? Formen som vårt motstånd tar sig är relevant, eftersom det säger något om vår övertygelse.

 

Så diskussionen om det är formen eller innehållet i drickan som spelar roll sträcker sig bortom det uppenbara. Det handlar om en fundamental skillnad i vårt synsätt på hur ett nyktert samhälle ska skapas. Vill vi utmana alkoholnormen tills nykterhet ses som något som inte är värt att höja på ögonbrynen över, eller vill vi bygga något nytt och kasta alkoholkulturen på skräphögen? Vilken infallsvinkel vi gör till vår egen påverkas såklart av vår bakgrund och våra erfarenheter.

 

Sanningen ligger antagligen som vanligt någonstans mellan två hårda ståndpunkter.

 

Om den här frågan intresserar dig, läs gärna mitt reportage om de delade åsikterna inom rörelsen och lyssna på sjätte avsnittet av Accentpodden.

Dela artikeln:
0
0
Genom sprickan i Göteborgs fasad
Foto: Metro Centric/Flickr-CC By 2.0. Bilden har redigerats

Genom sprickan i Göteborgs fasad

Av: Jens Wingren

Göteborgsposten har kartlagt narkotikahandeln i Göteborgs innerstad. Kokain och tjack säljs öppet av ungdomar från förorterna på Hisingen och i Nordost, och handeln spär på det pågående gängkriget i stan. Det känns som att lägga ett dystopiskt raster över de gator som jag rör mig på till vardags. Min mamma brukar säga att geocaching är som en värld gömd i världen med små burkar undangömda bakom elskåp och i stuprör. Göteborgsposten visar en liknande värld där ett hekto kokain kan gömmas i ett stuprör på Tredje långgatan.

 

Bilden vi får är mörk, men väcker också frågor. Jag undrar vad som kom först; gängen eller knarket? Eller var det fattigdomen? Utanförskapet?

P1 återsänder just nu dokumentärserien Skotten i Göteborg, som målar upp en bild av gängkriget som sträcker sig tillbaka till den fruktansvärda diskoteksbranden på Backaplan för 18 år sedan. Här får vi fler nyanser och röster från de inblandade än i Göteborgspostens reportage. Liv som gått till spillo och drömmar som krossats.

I Göteborgspostens reportage får vi möta en schablonartad vänstertjej som inte vill något hellre än att bidra till en bättre värld, samtidigt som hon gillar att festa loss på knark som säljs av Göteborgs kriminella gäng.

 

Hon blir en tacksam karaktär att förakta i slutet av en gripande text. Vi kan dra en rak vit linje mellan hennes näsa och den åttaåring som sprängdes till döds i en lägenhet i Biskopsgården för några månader sen. Men är hon den slutgiltigt skyldiga?

 

Visst måste folk sluta köpa knark av gängen. Men minst lika mycket måste Göteborg också ta tag i de grundläggande problem som staden lider av i frågor om segregation och utanförskap. I stället för att bygga nya dyra bostadsområden för medelklassen kanske man borde se till att rusta upp de sociala skyddsnäten i de fattigare områdena i stan? Jag vet inte. Men det får inte vara för sent att förebygga så att vi inte förlorar ytterligare en generation ungdomar till gängen.

Dela artikeln:
0
0

Att komma ut som nykterist på jobbet

Av: Jens Wingren

Redan efter jobbintervjun på Accent känner jag att något är annorlunda. När jag är på väg därifrån kommer jag på att jag antagligen för första gången i mitt liv kommit ut som nykterist för en främmande människa utan att bemötas av ett batteri av frågor.

Det har blivit en så integrerad del av mitt liv att bristen på misstänkliggörande och utfrågning nästan lämnar ett hål.

 

På varje arbetsplats som jag jobbat på har jag behövt komma ut i två steg – dels som vegan och dels som nykterist. I båda fallen tvingas jag som normbrytare stå till svars för mitt val. Att avvika från gruppens beteende i avgörande livsstilsfrågor gör att obekvämlighet uppstår. Varför vill han inte äta och dricka som oss? Tycker han att det är något fel på oss?

Kollegorna intar genast olika roller för att förhålla sig till det avvikande beteendet. Det finns den som ifrågasätter, den som behöver få skämta om det, och den som på något sätt försöker skapa en brygga genom att påstå att ”jag dricker själv nästan aldrig nuförtiden”.

Men i slutändan är en avvikare fortfarande en avvikare. Även om jag aldrig ens nämner ordet ”alkoholnorm” är min blotta närvaro en utmaning mot något som andra sett som en fundamental och självklar del av sina liv.

 

När jag flyttar in på Accents kontor och tar upp min roll som digital redaktör för de kommande månaderna slår det mig allteftersom jag träffar mina nya kollegor att så inte är fallet här. Jag kommer aldrig bjudas med på en after work där jag obekvämt skruvar på mig med en läsk medan kollegorna blir fullare och fullare. Jag kommer aldrig berätta om vad jag gjort i helgen och mötas av oförstående blickar när alkohol inte ingår i narrativet.

Det är tråkigt att det skulle krävas ett jobb på IOGT-NTO:s medlemstidning för att jag skulle få uppleva detta. Samtidigt kan det också kännas tråkigt att jag inte längre utmanar vissa normer med min blotta existens. Så tur då att jag fortfarande har min veganism.

Läs mer om alkoholnormer i senaste numret av Accent eller på vår webb.

Dela artikeln:
0
0