Vad önskas till maten? Vatten, eller kanske … vatten?
Foto: Phillip Taylor/Flickr-CC by 2.0

Vad önskas till maten? Vatten, eller kanske … vatten?

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Det är lätt att charmas av Frankrike. Och det med rätta. På den till synes halvsunkiga kvarterskrogen i Aix en Provence serveras redig, vällagad mat i toppklass. Smakerna sitter som en smäck – fransmännen är kräsna. En blandrashund, troligen krogägarens, spankulerar målmedvetet runt mellan borden och hoppas på att en munsbit ska falla ner på golvet och förgylla hans dag. Krumma gubbar i keps och kralliga hantverkare med händer som dasslock kommer, äter, och går. Ett litet glas vin till maten ses inte som alkohol här, utan helt enkelt som måltidsdryck. Men att avstå från vinet är inget problem. Ingen höjer på ögonbrynen för att någon bara dricker vatten. Inga sneda blickar, inget trugande. Den som vill tar vin, men inget vin går också bra.

 

Men vanligt vatten – även det med små bubblor – kan i längden kännas trist, smaklöst och fantasilöst. Läsk finns förstås. Men i övrigt är Frankrike helt torrlagt på alkoholfria drycker som inte smakar barnkalas. Det lär finnas god cider i Normandie, men tydligen inte i Aix. Detta upprepar sig dag efter dag, och mina fruktlösa försök att få något annat att dricka utmynnar varje gång  i vatten, vatten, vatten. Jag har nog aldrig druckit så mycket vatten som i Frankrike. Hälsosamt, absolut. Kul, nej.

 

På det området har vi kommit betydligt längre i Sverige, tänker jag där jag sitter med min fina entrecote och mina frasiga frites, som hade landat ännu mjukare i magen med ett glas vadsomhelst utan socker och alkohol, men med smak som lyfter och förstärker det som finns på tallriken. Just på den punkten får faktiskt Frankrike noll poäng i charm.

Dela artikeln:
0

Köandets framsida

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Skulle göra ett bankärende. Såg redan innan jag klev in att banken var proppfull med väntande. Många stod upp, några lyckostar satt nerklämda på hårda bänkar. Stämningen tillknäppt irriterad. Det pustades i värmen som uppstår när många befinner sig samtidigt i ett litet utrymme. Det kändes lite Sydeuropa för tjugo år sedan. Inarbetad ineffektivitet och blanka pokeransikten bakom disken, suckande kunder som uppgivet rycker på axlarna åt det som ingen ändå kan göra något åt.  Då händer det. Vi börjar prata med varandra, vi som väntar. Muttrar över att det ska behöva ta sådan tid för enkla kassaärenden.

En cykelkille med hjälm ger upp och ger mig sin nummerlapp. Jag avancerar två steg i kön. Det får mig att vilja skicka min egen lapp vidare till lämplig kandidat. Fastnar för en stormagad karl på en armlängds avstånd. Noterar i ögonvrån att min kölapp kommer att avancera honom hela tio steg närmare kassan. Våra blickar möts. Vi suckar unisont och himlar med ögonen. Han får min kölapp och lyser upp. Tackar. ”De jobbar som sniglar, det händer ju ingenting”, säger en sydamerikansk man på kryckor och stönar över att tvingas stå och vänta i över trettiofem minuter. ”Be någon att resa på sig”, föreslår jag.

Då ler han och jag ser att han har väldigt små tänder varav en i guld. Han berättar en historia från sitt hemland Panamá: en gammal dam kom in på en buss. Ingen reste sig upp för henne. Då ropade hon ilsket: ”Finns det inga gentlemän längre?” Det blev mol tyst i bussen tills någon längst bak räckte upp en hand och sa: ”Jodå, det finns många gentlemän, men tyvärr finns det inga lediga platser”.

Dela artikeln:
0
0

Serier är mitt knark

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Serier är mitt knark

Med åren har jag insett att vi alla, med få undantag, ”knarkar” både det ena och det andra. Det handlar om behovet av kickar i vardagen och en flykt från allt som är mörkt, svårt och jobbigt i våra liv.

Några tar tyvärr till narkotika eller alkohol.

Men det finns andra, mindre destruktiva, sätt att fly vardagsångesten. Mekanismerna och behoven är dock desamma. Själv har jag på senare tid trillat dit rejält på serier, gärna brittiska. Men även italienska, australienska, franska eller danska. Allt slinker ner, bara det är tillräckligt fängslande. Det började försiktigt med ”Downton Abbey” och ”Mr Selfridge” för att senare utökas med Netflix och det enorma utbud om finns där och på andra sajter. Jag glupade i mig serier som ”Bloodline”, ”Narcos” och charmiga ”Rita” och kände värmen sprida sig i kroppen.

Och mer vill förstås ha mer. Nu skjuter jag i mig diverse brittiska deckare och långkörare från Australien som en närboende kompis ”langar” till mig genom att messa heta serietips från erkända film- och serieleverantörer. När avsnitten tryter eller tar slut sätter abstinensen in och jag känner mig både skakig och sugen innan jag äntligen får möjlighet att hugga tag i nästa säsong. Då sjunker jag hänförd ner i soffan och försvinner bort i andra världar under några sköna timmar. Sedan klarar jag att leva ungefär som vanligt – för att inte säga upplivad – tills nästa kväll och nästa dos. Måste jag göra annat en kväll infinner sig ett lätt obehag.

Finns det avgiftning för inbitna serieknarkare? Fast än är jag inte där. Måste se klart ”Gomorra” först. Och ”Downton Abbey”. Och säsong tre av ”A place called home”. Sen kanske.

 

Dela artikeln:
0
0

Bara vanligt vatten smakar dy till vilt

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Såg fram emot en trevlig inspirationskväll med lyxig mat tillsammans med 200 betalande gäster. Vilt stod på menyn, tillagat av en av våra främsta kockar. Platsen; Fotografiska Muséet i Stockholm. Arrangör: DN och tidningen Jakt&Fiske. Efter tal och spännande föreläsning med styckning av ett rådjur på scenen (!!) var det dags för maten. Den, liksom de två säkert mycket dyra rödvinerna som fanns utplacerade på de runda borden, presenterades minutiöst. Det vattnades i munnen; wallenbergare på rådjursfärs, hjortstek, en viltgryta och allsköns inhemska grönsaker. Men när jag frågade en ung servitris vilka alkoholfria drycker som fanns att välja på möttes jag av ett nollstllt ansiktsuttryck. ”Alkoholfritt? Ja, det finns ju Loka.” ”Allvarligt?” sa jag. ”Har ni bara Loka? Loka med citron då?” Men servitrisen bara skakade på huvudet. Tyvärr. Bara vanlig, neutral Loka. ”Men det är inte mitt fel, det är sponsorerna som har valt dryckerna till detta event” skyndade hon sig att säga. Jag kände ilskan stiga i kroppen. Jag var förstås inte arg på servitrisen, utan på att man så flagrant ignorerat alla de personer i detta rum som av olika anledningar inte kan eller vill dricka; nykterister, före detta alkoholister, bilförare eller gravida. Som min bordsgranne – till vilken jag spydde ur mig min irritation över att ha blivit så totalt förbisedd – sa, ”man brukar väl anse att tio procent av befolkningen inte dricker. Det innebär minst 20 personer i detta rum. De borde verkligen ha tänkt på dem också.”

Maten var fantastisk, men gallan som steg i min kropp förtog helheten. När jag kom hem skrev jag ett mail till arrangören Markus Johansson på DN, där jag förklarade att jag känt mig förbisedd och att jag inte kunde fatta att han inte hade tänkt på att erbjuda även dem som inte dricker vin ett vettigt alternativ. Systembolaget har numera ett bra sortiment och det finns flera bärbaserade drycker som passar utmärkt till vilt. Han svarade ganska omgående – med svansen mellan benen:

”Får ta på mig ansvaret för detta och ber verkligen om ursäkt för det inträffade. Finns ingen bra bortförklaring utan att jag tyvärr inte säkerställt att vi hade ett alternativ till de sponsorer vi hade på plats. Det som gör det ännu konstigare är att jag själv har en flickvän i 7 månaden hemma och verkligen borde ha tänkt på det.
Tråkigt att det förstörde din upplevelse och som sagt jag tar på mig ansvaret för det inträffade.
Tar på allvars till mig av detta och ska tänka på detta till nästa gång.
Vänliga hälsningar//Markus”

Det är verkligen bedrövligt att alkoholnormen fortfarande är så stark att man inte ”ser” behovet av alternativ – trots all medial uppmärksamhet kring alkoholfritt. Men jag är glad att jag sa ifrån och hoppas att fler nykterister vågar säga till när det alkoholfria utbudet suger. Ju fler som pekar på bristerna, desto större chans att de rättas till. Med gemensamma gräsrotskrafter kan vi på sikt förhoppningsvis påverka alkoholnormen och få krögare och andra att erbjuda bra alkoholfria drycker. Jag tror nog att Markus på DN fick sig en tankeställare. Är övertygad om att han nästa gång kommer att se till att det finns något annat är vanligt vatten att erbjuda den som inte kan eller vill dricka vin.

 

Dela artikeln:
0
5

Pride är tydligen inte för alla

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Härlig stämning på årets Prideparad. Solsken och idel glada leenden och tillrop. Jubel när vackra transor i fantasifulla krreationer, läderklädda MC-killar och Kiruna Hockey paraderar förbi. Vilken härlig solidaritet! Jubelkör när pro-Palestina anhängare skanderar att vi ska bojkotta Israel. De är många och deras röster är starka. Det är fint att människor bryr sig, engagerar sig.

Mindre fint är det dock när prideparadens hypertoleranta och mångfaldskramande deltagare kallar några judiska kvinnor – som deltar i egenskap av homosexuella medlemmar av judiska församlingen i Stockholm – för barnamördare. Som om det är deras fel att barn dör i Gaza. Som om de har ett personligt ansvar bara för att de är judar. ”Vi är judar, inte israeler” förklarade en av kvinnorna. En viss skillnad där.

Mindre fint är det också när några pridedeltagare demonstartivt gör tummen ner när när UNF stolt bär fram sin banderoll med orden ”Queer och Nykter”. Några lyfter fräckt fram flaskor och burkar innehållande alkohol och tar en bild på dessa framför banderollen. Skitkul! För hur trist får man vara egentligen? Vara nykter och queer. Kom igen. Pride är party, festernas fest och då ingår alkohol. Annars är det inge kul. Partypoopers verkar de nykterhetsneggiga deltagarna tycka, och knäpper ännu en hånbild att skratta åt.

Det är kanske jag som har fattat fel. Men handlar inte Pride om tolerans, allas lika värde, respekt och kärlek?

Dela artikeln:
0
0

Bridget Jones är inte typisk

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Har alldeles just läst Helen Fieldings senaste bok om Bridget Jones (Mad about the boy) och visst är den underhållande. Bridget är lika fumlig som alltid. Enda skillnaden är att nu är hon 51 år, änka och ”geriatrisk” samt vimsig mor till två småttingar (hur nu det gick till. Hon har en dotter som inte kan prata rent, vilket teoretiskt borde innebära att hon födde knodden vid typ….48? Men tydligen fick Helen Fielding själv sitt andra barn vid 48…man får väl anta att hon har råd med fertlitetshjälp, för  jag har svårt att tro att barnet kom till helt på naturlig väg. Nåja, nog om detta). Så långt fine. När boken börjar är hon redo att äntligen träffa en ny kärlek, efter att ha sörjt Mark Darcy i över fyra år.

Hon letar på nätet, börjar twittra och jomenvisst får hon en läcker 30-åring på kroken! De inleder ett hett förhållande. Mycket förvecklingar blir det förstås, inte minst på grund av åldersskillnaden. Så tar det slut till sist och Bridget är åter ensam. Men då har hon inte räknat med Mr Wallaker…

I intervjuer har Helen Fielding höjts till skyarna för den nya boken (som absolut är läsvärd!), framför allt för att hon ”vågar” belysa att äldre kvinnor faktiskt kan känna livsglädje och ha fortsatta behov av kärlek, sex och…tja, samma barhoppande och festande som när de var unga. Det är liksom ingen skillnad på att vara 21 och 51…hm.

Men jag tycker faktiskt INTE att Fielding är särskilt modig eller nytänkande i det att hon skriver om en 51-årig livsbejakande, sexhungrig partypingla. Tvärtom sällar hon sig med hull och hår (nej inget hull, Bridget är förstås 60-kilosslank) till den modernt trendiga kvinnokör som ropar att vi 50+are är inte ett dugg annorlunda än unga tjejer! Vi är fräscha, pigga, sexiga och mitt i livet. Och vi är definitivt inga gamla förtorkade nuckor. Så det så!

För det är ju EXAKT så som 50-åriga kvinnor ska vara i dag och så som de gärna framställs i media och på film? ”50 är det nya 40” och varför inte skaffa sig en yngre älskare och lite botox i kinderna? Grrr….puma!

Min undran är; varför får man inte bli gammal och känna sig gammal? Varför denna ungdomskult där alla, oavsett ålder, ska vara runt 30?

Jag hade tyckt att  en bok som handlar om en 50+ kvinna som vägrar att hela tiden vara het, ”med”, ”på” och partyglad, utan som är tacksam över att ha kommit till en annan nivå i livet med nya insikter hade varit betydligt mera modig.

En nivå som måhända är lite tröttare, tråkigare, mer odynamisk och stillsam, men som jag misstänker är betydligt vanligare än mediebilden av den sexiga panterkvinnan 50+ a la Sex and the City. För bakom det tillbakalutade finns ofta en livserfarenhet, mognad och ett visst mått av självbevarelsedrift. Det ÄR inte jättekul att ligga runt och bli full på färgglada drinkar. Det insåg jag redan för 20 år sedan.

Men tydligen inte Bridget Jones, 51.

 

Dela artikeln:
0
0
Fråga Underbara Clara
Clara Lidström

Fråga Underbara Clara

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Vad vill du fråga nyktra bloggerskan Underbara Clara, eller Clara Sofia Lidström som hon också heter?

I nästa nummer av Accent träffar jag henne för en intervju och skulle tycka det var kul om inte bara jag  funderade ut frågor, utan om också alla våra läsare kunde bidra med tankar, frågor och reflektioner.

Högt eller lågt, stort eller smått. Alla idéer och förslag är välkomna. Läs mer av och om Clara på http://blogg.amelia.se/underbaraclara/ och http://sv.wikipedia.org/wiki/Clara_Lidstr%C3%B6m

Hör av er till mig på maria.zaitzewsky@iogt.se

Dela artikeln:
0
0

Klassträff light

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Träffade en handfull gamla klasskompisar från grundskolan på en hipp restaurang  centrala Stockholm. Vi hade fått kontakt via Facebook och någon tyckte att vi skulle träffas. Sex disparata individer som i skolan knappast var bästisar men ändå accepterade varandra på det där okonstlade sättet som barn ofta gör. Vi var en ganska fin klass vad jag vill minnas. Ingen som direkt var mobbad, även om det fanns en handfull personer som ansågs vara lite – udda. A var klassens okrönta snygging. Och K var han som alla tjejer var kära i. Och några brudar tänjde på gränserna och rökte och drack i smyg och hängde med de balla killarna, som så klart inte gick i vår klass utan som fanns någon annanstans. Vi andra var någonstans mitt emellan de coola och de töntiga. Lagom ambitiösa, bussiga, pinsamma, busiga ibland. Det har gått bra för oss alla. Åtminstone för oss sex som träffades, i runda slängar trettiofem år sedan sist. Alla har jobb, utbildning och familjer. Det blev många igenkännande skratt och en noggrann genomgång av alla de gamla klasskompisar som inte var närvarande, men som någon kanske visste någonting om. Hur gick det för A? Visste någon hur det gick för M och V? Pusselbit lades till pusselbit och till sist kom vi på att i vår klass på 30 elever hade fem personer hamnat i missbruk. Fem personer. Var sjätte elev. Och då gick vi ändå i en ansedd skola i stan, där många hade pappor som var lärare, professorer och läkare och som bodde i flotta våningar och stora villor. Några av dem som råkade illa ut var förvisso struliga och jobbiga i skolan och därmed borde jag kanske inte vara förvånad. Men att de var så pass många? En av dem mötte jag för ett antal år sedan. Då hade hen tagit sig ur sitt missbruk. Hen var skör och förväntansfull inför sitt nya, drogfria liv. Jag önskar att hen varit med oss på den där hippa restaurangen och att hen mår bra i dag. Så olika falla ödets lotter.

Dela artikeln:
0
0

Ska vi ta en öl

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

-Puh, man blir helt matt, det luktar ju nästan bränt från skallen. Rysk grammatik är grymt svår. Nu blir det raka vägen hem och ta en dry martini framför teven, pustar Janne, som går på samma ryskkurs som jag.

-Jo, grammatiken är grym, verkligen svår, instämmer jag och tänker att själv nöjer jag mig med teven när jag kommer hem. Skönt sätt att koppla av och bort.

-Förresten, säger Janne, medan vi traskar nerför alla trappor och ut på den regnvåta, kvällsmörka gatan. Ska vi inte gå ut och ta en öl allihop efter sista lektionen i december?

-Jomenvisst, säger jag glatt och tänker att det är ju ett jättebra initiativ. Att gå ut. Och ta en öl. Jag har det på tungan. Att säga: men jag dricker inte öl. Gillar inte öl.

Men jag säger inte det. För ibland pallar man inte. Det blir så krångligt. Jaha, och varför dricker inte du då? Vad ska du dricka då?

Den här jäkla alkoholnormen. Överallt poppar den upp. Det är så självklart att man går och tar en öl efter jobbet/kursen att ingen ens reagerar eller ifrågasätter. Egentligen behöver det ju inte innebära att man dricker öl, det kan ju faktiskt vara ett sätt att beskriva en viss typ av umgänge. Att ta en öl är kvällsvarianten av att ta en fika. Ungefär. Man måste inte beställa öl, likväl som man inte måste dricka kaffe och ta en mazarin. Men ändå. När man sedan sitter där tvingas man antagligen motivera varför man inte beställer en stor stark utan en liten svag. Man är liksom lite annorlunda, udda, off. Får undrande ögonkast. Det suger. Jag lär nog ta bilen när det är dags. Då kan jag säga att jag kör.

 

Dela artikeln:
0
0