Arbetslivet marinerat i alkohol

Av: Ulrica Ambjörn

Jag träffade en god vän häromdagen, hen är nykter alkoholist sedan mer än ett decennium. Efter många år med urspårade middagar och fester, konflikter, och skuldkänslor gentemot barnen, tog hen beslutet att sluta dricka. Det var en kraftansträngning som krävde beslutsamhet och självdisciplin, men hen lyckades få bort alkoholen ur sitt liv.

Men mitt under vår promenad denna underbart vackra novemberdag säger hen plötsligt: Vet du, jag har börjat dricka igen.

Inte tagit ett återfall när frestelsen blivit för stor, inte åkt dit i ett akut läge. Nej, här är det frågan om ett medvetet beslut.

Men varför? undrar jag. Vad tillför det i ditt liv? Varför ta risken? Jo, säger hen: Jag känner mig utanför.

Inte ett ord om att det skulle vara för smaklökarnas skull, inte heller för att hen behöver hjälp att koppla av, eller för att kunna släppa loss och festa och tokdansa. Nej, säger hen, det handlar om upplevelsen av att hamna utanför socialt, av att avvika och inte riktigt känna att man är en i gänget.

 

Vårt samtal får mig att tänka på en alldeles färsk undersökning från IQ, För mycket alkohol på jobbfester, där fler än hälften av de intervjuade uppger att de känner att de förväntas dricka i jobbsammanhang. Trots att åtta av tio samtidigt säger att de inte anser att alkohol är en viktig ingrediens för sammanhållningen på jobbet. Sju av tio säger sig ha varit på jobbrelaterade tillställningar där de tycker att det druckits för mycket. Och den här undersökningen är ändå begränsad till arbetslivet. Ett arbetsliv som är marinerat i alkohol.

Någon kväll senare träffar jag en annan god vän, som berättar att man på hens arbetsplats – som är mycket internationell – precis beslutat att skippa all alkohol i arbetsrelaterade sammanhang. Oavsett om det handlar om representation eller om personalens julbord. Så visst går det att bryta alkoholnormen. Men det är enklare att göra det tillsammans med andra, och att ha tydliga beslut att luta sig mot.

Dela artikeln:
0
Säg ja ministern, och rädda liv!
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Nathalie C. Andersson

Säg ja ministern, och rädda liv!

Av: Ulrica Ambjörn

Alkohol är en vara som bevisligen skadar användaren – och i mycket hög grad även människor i användarens omgivning. En färsk rapport visar att var tredje svensk har någon i sin närhet som dricker för mycket. Men även andra drabbas, inte minst på grund av samhällets kostnader för vård, våld och olyckor orsakade av alkohol.

De senaste årens forskning är entydig. Alkohol skadar fysiskt och psykiskt, leder till sjukdomar, olyckor och våldsbrott. Att det är tillåtet att göra reklam för en så farlig – rent av livsfarlig – vara, framstår som helt absurt.

Det finns ett starkt stöd hos svenska folket för att begränsa, och även stöd för att förbjuda, alkoholreklam. Undersökningar visar att stödet sträcker sig långt utanför IOGT- NTO:s medlemsled. Forskare har också funnit tydliga samband mellan reklamen och hur mycket unga människor dricker.

 

IOGT-NTO driver reklamfrågan på flera fronter, och pressar på för att utkräva ansvar av alkoholindustrin. Ett styvt jobb, då det handlar om mycket stora pengar. Marknadens investeringar har mer än fördubblats sedan 2009, och uppgick 2014 till svindlande 1 376 miljoner kronor, enligt Sifos mätningar. I sociala medier har alkoholreklamen, allt mindre förtäckt, fullkomligen exploderat de senaste åren.

Därför är det intressant och glädjande när folkhälsominister Gabriel Wikström vid ett möte med Alkoholpolitiskt forum utlovar en mer offensiv politik. På frågan om det kan innebära en återgång till det totalförbud för alkoholreklam som rådde fram till 2003, svarar han att det inte är omöjligt.

Så säg ja, herr minister – gör världen lite bättre och rädda ett antal människoliv.

Dela artikeln:
0
0

Vikten av att arbeta tillsammans, men att också tänka själv

Av: Ulrica Ambjörn

Mycket har skrivits om de avslöjanden som gjorts kring den interna kulturen i Kommunalarbetareförbundets högsta ledning. Många frågar sig hur det kunde ske, hur det kunnat fortgå, och varför ingen slagit larm tidigare. På tidningens Arbetets webb hittar jag en intressant intervju med Lena Lid Falkman, doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, som forskar kring ledning och organisationer. Hennes analys är att den innersta kretsen hamnat i ett grupptänkande: ”Man förlitar sig på att alla andra tänker kritiskt, och tänker att går de med på detta så är det nog inte så illa.” Hon tillägger i slutet av intervjun att hon kan tänka sig att en liknande skandal i det privata näringslivet riskerat att sopas under mattan. I Kommunals fall kom historien fram i dagsljuset – eftersom där fanns människor som reagerade.

 

På en tågresa i helgen överhörde jag ett samtal mellan två personer som diskuterar det som hänt i Kommunal: ”Det är förstås någon i förbundet som skvallrat, något som blivit trampad på tårna och gått till pressen”, säger den ena. Så kan det vara, någon kan ha känt sig förfördelad och hämnats genom att läcka. En maktkamp, helt enkelt. Men det kan också vara så att någon, eller flera, anställda eller förtroendevalda, varit bekymrade över kulturen och över hur medlemmarnas pengar används. Hen kanske inte vågat ingripa, eller försökt men inte fått något gehör för en intern debatt. Att avvika från den rådande normen i en grupp är svårt för de flesta – att accepteras och få höra till är evolutionärt en fråga om liv och död för oss människor (Det vet alla som brutit eller kämpar med att bryta normer – inte minst alkoholnormen). Poängen är att att den som befinner sig i ett sådant dilemma har möjligheten att använda sig av  meddelarfriheten och vända sig till media – personen som tipsat omfattas då av källskyddet och hens identitet får inte röjas om hen vill vara anonym. Att använda sig av meddelarfriheten är inte att ”skvallra”. Det är att ta sin uppgift inför dem vars uppdrag man har på allvar.

 

Det fina med att vara engagerad i en demokratiskt styrd organisation är att det är många som bidrar till utvecklingen. Styrkan är att många tillsammans kan sätta kraft bakom orden och åstadkomma vad få har resurser och makt att ensamma klara av. Det är också, eller borde i alla fall betraktas, som en stor tillgång att där också finns många som kan tänka självständigt och ifrågasätta tveksamma beslut och osunda kulturer. Men då gäller det att vara medveten om risken för grupptänk och inte låta sig förblindas av det.

 

 

Dela artikeln:
0
0

En gyllene chans välja nolltolerans

Av: Ulrica Ambjörn

Efter den senaste veckans turbulens kring fackförbundet Kommunal står det allt klarare vilken förödande skada organisationen har lidit. Accent har rapporterat om händelseutvecklingen, främst när det gäller hur Kommunal hanterat alkoholfrågan. I en intervju om förbundets akoholpolicy förra veckan frågade jag Kommunals hr-chef om det inte är dags att ta steget fullt ut och införa nolltolerans. Jag menar, är det inte väldigt gammaldags att bjuda på alkohol i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Framförallt när det är andra, i det här fallet Kommunals lågavlönade medlemmar, som får stå för notan. Har Kommunal, och andra organisationer verkligen råd med detta? Till dags dato har cirka 10 000 medlemmar lämnat Kommunal i protest mot hur ledningen handskats med medlemmarnas surt förvärvade medlemsavgifter.

 

Strax före jul kunde Accent berätta om Union to Unions beslut att införa nolltolerans mot alkohol i all verksamhet – internt och externt, i Sverige och utomlands. Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att det nu är ett gyllene tillfälle för alla moderna, ansvarstagande och hållbarhetstänkande organisationer och arbetsgivare att göra som Union to Union. Ta tag i frågan och inför nolltolerans mot alkohol.

Dela artikeln:
0
0

Från brännvinsbord till en vit jul

Av: Ulrica Ambjörn

Som så många andra högtider är julfirandet ett hopkok av många olika traditioner, inte alltid så lätta att spåra. Ursprunget till det klassiska julbordet, till exempel, sägs vara smörgåsbordet, som i sin tur föregicks av det så kallade brännvinsbordet. Brännvinsbordet har sina rötter i 1500-talets Sverige, och bestod av några olika förrätter, samt två-tre sorters kryddade brännvin. Denna sedvänja beskrevs av utländska gäster i brev och dagböcker som vämjelig, enligt Wikipedia. Brännvinsbordet har gått ur tiden, och förhoppningsvis är snart även julsnapsen historia. För vad har egentligen brännvin, och alkohol överhuvudtaget, med julen att göra?

 

För mig handlar julfirandet om gemenskap, om att vara tillsammans med de människor som betyder mest för mig, men också om att öppna hjärtat mot omvärlden. Alkoholen förstör många jular, det blev jag extra varse om de år som jag var volontär i Bris telefonjour. Barnens oro handlar inte bara om själva julhelgen, oron för hur det skulle bli vaknade långt i förväg, och efterverkningarna av en alkoholdränkt jul- och nyårshelg levde kvar lång tid efteråt. I veckan som gick vittnade Karin Bergelv på Bris om detta, läs här: Skippa alkoholen i jul för barnens skull.

 

Att välja en vit jul utan alkohol, och att pusha för att också din omgivning ska göra det, kan betyda mycket. Vi människor påverkar varandra mer än vi själva tror. En färsk avhandling visar ju fler som avstår från att dricka alkohol, desto mindre dricker de som är alkoholkonsumenter, och det gäller även storkonsumenter, Ju fler nykterister desto mindre dricker andra. Vad du gör spelar roll.

En av IOGT-NTO-rörelsens viktiga uppgifter är att erbjuda nykter gemenskap – inte minst i jultider. Kampanjen Vit jul bjuder in till fler än 220 aktiviteter runtom i landet i år. Accent besökte en av dem i Vårby Gård, där samlades barn och föräldrar och bakade pepparkakor och lussebullar i Junis regi, Mysigt pepparkaksbak i Vårby Gård.

Fler aktiviteter hittar du på Vit Juls hemsida.

Och än är det inte för sent att i gott sällskap med många andra skriva under för en Vit jul 2015.

Nu tar Accents redaktion julledigt. Men det finns förstås mycket att läsa på accentmagasin.se, och den 7 januari är vi tillbaka med fler nyheter. Till dess önskar vi dig en God Vit jul!

Dela artikeln:
0
0

50 år med Accent

Av: Ulrica Ambjörn

Det är i år ett halvt sekel sedan föregångarna, IOGT:s Reformatorn och NTO:s Ariel lades ned och den gemensamma tidningen grundades. Det första numret gavs ut den 15 april 1965. Först 1970, fem år senare, gick även ägarorganisationerna samman och IOGT-NTO bildades. Så man kan säga att Accent var den gemensamma babyn, född utom äktenskapet i sann modern anda.

Tack vare jubileet fick jag anledning att gräva ner mig i tidningsarkivet. Det blev en intressant resa genom tiden. I 50-årstemat (som publiceras i nr 8/15 med utgivningsdag den 18 december),  ryms en hel del tillbakablickar, men också tankar kring Accents roll i en modern folkrörelse och utmaningarna inför framtiden.

 

Ser man till det yttre har Accent förändrats på många sätt genom åren: tidningen har bytt format och typsnitt, fått fyrfärgstryck, språket har moderniserats, webben har tillkommit och publiceringskanalerna blivit fler. Men innehålls- och ämnesmässigt är faktiskt mycket sig likt. IOGT-NTO:s hjärtefrågor, som är kittet i organisationen, är ständigt närvarande. Men förutom de självklara kärnfrågorna, märks också tydligt vad som i övrigt är i tiden. I Accent speglas bland annat debatten om den ökande materialismen i samhället, den sydafrikanska apartheidregimen och utlysandet av ett internationellt kvinnoår.

 

En tidning kan liknas vid en människa. Hon har sin släkthistoria, sin personlighet och sina grundvärderingar, men påverkas också av omgivningen, och utvecklas ständigt genom livet. Men – inte att förglömma – hon påverkar också sin omgivning. Jag önskar därför att jubilaren får leva i ”hundrade år” så att många fler hinner lära känna Accent.

Dela artikeln:
0
0

Jag har drogproblem

Av: Ulrica Ambjörn

Det är bara att inse fakta. Trots att jag vare sig dricker alkohol eller använder andra droger har jag drogproblem. Jag menar inte att raljera, eller att förringa problemen för de som lider av ett beroende. Men faktum är att ingen av oss undgår att drabbas av den starka alkoholnorm som präglar samhället. Ingen förskonas heller från de skadeverkningar som följer i alkoholnormens och drogliberalismens spår.

 

Här är några exempel på vad jag har problem med:

Alkoholmissbruk är, enligt den australiensiska forskaren Robert Room, det missbruk som drabbar omgivningen hårdast. Frågan skär genom livets alla områden och skadeverkningarna sprids som ringar på vattnet till familj och släktingar, vänner, på arbetsplatser och vidare ut i samhället. Samtidigt fullkomligen dränks vi i alkoholreklam både i traditionella och sociala medier.

Kostnaden för svenska skattebetalare är 66 miljarder kronor årligen – enbart för alkoholmissbruket. Samtidigt kommer ständigt nya rapporter om resursbrist och nedskärningar inom vård och äldreomsorg, skola och flyktingmottagande (för att bara nämna några områden).

Narkotikadöden har ökat snabbt den senaste tioårsperioden. Samtidigt höjs röster för legalisering och liberalisering av narkotikapolitiken.

Fattigdomsbekämpning och utveckling, i Sverige och globalt, hindras stort av alkohol och andra droger. Samtidigt lobbar alkoholindustrin hårt för att påverka allmänhet och politik för att kunna sälja mer.

 

Så snacka om att ha drogproblem. Därför känns det fantastiskt inspirerande och meningsfullt att jobba på Accent. En tidning som tar drogfrågorna på allvar. Din tidning.

Dela artikeln:
0
0

Alkoholreklam på gymmet

Av: Ulrica Ambjörn

”Ta i lite extra nu, så kan ni ta ett glas till ikväll!”. Hörde jag rätt? Ja, visst gjorde jag det. Instruktören ler uppmuntrande när hon peppar oss att öka trycket sista varvet innan passet avslutas och fredagskvällen väntar. Det känns minst sagt märkligt. Vi är på ett gym, vi är här för att ta hand om våra kroppar och vårt välbefinnande, för att träna tillsammans och må bättre. För min del rimmar det illa med alkohol som belöning. Jag känner mig olustig till mods och på vägen ut bestämmer jag mig för att ta upp frågan med receptionspersonalen.

Kanske hade jag låtit det anstå om det varit enda gången något liknande hänt. Tänkt att det var ett obetänksamt olycksfall i arbetet. Ett individuellt utslag av dåligt omdöme. Ett undantag helt enkelt. Men tyvärr, det är fjärde gången det händer. Och det är fyra olika instruktörer, av olika kön och i olika åldrar, som valt att framhålla alkohol som ett skäl att springa lite fortare eller lyfta lite tyngre. Eller som valt musik med drogförhärligande texter. Det gör att jag har svårt att se det som tillfälligheter. I stället börjar jag fundera över kulturen på arbetsplatsen, vad tar sig egentligen alkoholnormen för uttryck?

Jag berättar om det jag precis varit med om för receptionisten och frågar om gymmet, som har ett antal anläggningar runtom i landet, har någon alkoholpolicy. Till svar får jag höra att det har man, men att min upplevelse och önskan om att slippa alkoholreklam på gymmet, inte är något som är aktuellt att ta upp på något möte. Det är bättre att säga till den enskilde instruktören. Receptionisten verkar inte speciellt intresserad av vad jag har att säga, ställer inga frågor, börjar flacka med blicken och signalerar tydligt att saken för hennes del är utagerad. Jag känner mig som en ovälkommen och besvärlig typ. Om jag säger så här: Det var inte det bemötande jag förväntat mig.

 

Vad jag hade velat höra är följande: ”Tack för att du berättar detta. Vi vill att du ska trivas och känna dig bekväm som medlem hos oss, och dessutom har vi en levande alkohol- och drogpolicy som vi är beredda att jobba med så att den verkligen efterlevs. Jag kommer omgående att ta upp det här med vår ledning och våra instruktörer, för vi har uppenbarligen en del jobb kvar att göra. Vill du veta vad som händer så återkopplar jag gärna till dig.”

Nu funderar jag i stället på om jag tränar på rätt ställe.

Dela artikeln:
0
1