Det här är del två av tre i en kort bloggserie om framtiden för folkrörelserna. Du hittar del ett här. Del tre finns här.
Jag läste nyligen ”Den skötsamme arbetaren” av Ronny Ambjörnsson. Den handlar om den förra stora samhällsomvandlingen, den där framväxten av nykterhets- och arbetarrörelsen var helt central, med utgångspunkt i Holmsund utanför Umeå.
(Boken är omöjlig att få tag på i handeln sedan länge, och långt från alla bibliotek har den. Men fjärrlån är så enkelt nu för tiden så du har inte så mycket till ursäkt för att inte läsa den.)
Jag tar framförallt med mig tre saker från Ambjörnssons bok:
- Att arbeta mot superiet var en grundförutsättning för att kunna skapa ett annat och bättre samhälle. Så länge arbetarna söp bort pengar, vett och tid kunde inget hända.
- Formen man valde att organisera sig i – den demokratiska – spelade stor roll. En medlem, en röst. I ett brukssamhälle som Holmsund – där bruket hade ett finger med i princip alla delar av arbetarnas liv – innebar det att arbetarna i och med nykterhetslogen för första gången fick ett stort inflytande över en del av sin fritid.
- Bildningen och studieverksamheten var helt central. Av det man läste i cirkelverksamheten var bara en liten del så kallad nykterhetslitteratur. Istället ägnade man mycket tid åt skönlitteratur och filosofiska resonemang. Diskussioner av typen ”vad är det att vara en bra människa?” stod ofta på dagordningen och man ägnade sig mycket åt olika retoriska övningar. Allt det här gjorde att medlemmarna fick ett nytt språk – ett slags maktens språk – som gjorde steget in i kommunala nämnder och styrelser relativt kort.
Så, med anledning av Wijkströms analys (se förra inlägget) och farhågorna om att folkrörelsemodellen kan vara på väg att bli irrelevant kan man ju fråga sig: Om det var de här punkterna som gjorde att folkrörelserna fick sådan enorm kraft under det förra seklet – vad har ändrats?
Väldigt mycket och väldigt lite på samma gång skulle man kunna hävda.
Människor har det betydligt bättre ställt i dag. Vår beroendeställning till arbetsgivaren är för de flesta betydligt mindre än vad den var på bruksorterna. Vår personliga frihet har ökat enormt. Man skulle kunna hävda att såväl nykterhets- som arbetarrörelsen har lyckats så bra att man gjort sig själva mindre viktiga.
Å andra sidan så finns där verkligen mycket kvar att göra. Stora grupper i samhället är mycket långt från ”maktens språk” och deltar inte alls, eller endast på marginalen, i det demokratiska livet. De ekonomiska klyftorna ökar, långvarig ungdomsarbetslöshet likaså. Alkohol är fortfarande ett hinder för såväl mänsklig- som social utveckling. Inte minst i länder som är fattigare än Sverige – här är alkohol som utvecklingshinder ofta en central fråga. Jag skulle kunna fortsätta.
Det de gamla folkrörelserna måste göra är att fråga sig vilka dagens helt centrala problem är – och hur löser vi dem? Är det fortfarande lika relevant med en demokratisk medlemsmodell? Är det fortfarande lika relevant med folkbildning och studier?
Den förändring mot mer välgörenhet vi ser i Sverige idag är helt väsensskild från arbetarnas organisering i Holmsund för hundra år sedan. Själva kärnan i välgörenhet är att den som har ger till den som inte har. Gott så kan man tycka – men här finns ett maktperspektiv som är olustigt. Makten finns hos den privilegierade, medan den utsatta snällt måste anpassa sig.
En demokratisk organisering är motsatsen. I Holmsund samlades de utsatta för att tillsammans forma sin framtid. Men de hemlösa blir liksom inte medlemmar i Stadsmissionen. Välgörenhet är ett elitens projekt, folkrörelserna är just folkets.
Just därför – kraften i att människor organiserar sig tillsammans på lika villkor – tror jag fortfarande på folkrörelsemodellen.
Därmed inte sagt att allt kommer att se ut som nu, tvärtom! Organisationsformerna har utvecklats och ändrats under hela nykterhetsrörelsens historia. Men kärnan, folkrörelsernas DNA, har alltid varit ett medlemskap kopplat till inflytande och viljan att påverka och förstå mer av världen omkring oss.
De yttre formerna må förändras, men kärnan består.