Det här var egentligen tänkt som ett enstaka blogginlägg, men blev så långt att jag valt att dela upp det i tre delar. Del två hittar du här, och del tre finns här.
Jag hade nyligen förmånen att återigen få lyssna på Filip Wijkström, professor på Handelshögskolan och lite av fadern bakom modern svensk folkrörelseforskning. Han driver en tes om att den under 1900-talet så dominerande folkrörelsemodellen håller på att ersättas av något annat. Mycket förenklat så uppfattar jag hans resonemang ungefär så här:
- Vi är mitt uppe i en omförhandling av samhällskontraktet – en lika stor omdaning av samhället som i början av förra seklet.
- Folkrörelserna var helt centrala i det svenska samhället under stora delar av 1900-talet. ”Folkrörelserna var det enda legitima sättet att skaffa makt.”
- Detta håller på att ändras – och det hänger delvis samman med att staten drar sig tillbaka. Regeringen talar som ”välfärdssamhälle” snarare än ”välfärdsstat” och den roll man lyfter fram som helt central för civilsamhället är just välfärdsproduktion.
- Fler och fler tittar utanför Sveriges och Nordens gränser och upptäcker att det finns helt andra sätt att organisera civilsamhället/organisationsvärlden på. Termer som ”volontärer” och ”frivilligarbete” blir vanligare, medlemskapet mindre centralt.
- Talande exempel: De senaste åren har antalet stadsmissioner ökat. Antalet fackliga organisationer har minskat.
- Wijkström pekar på två centrala förändringar: Vi rör oss från sociala rörelser mot filantropi och välgörenhet. Och vi rör oss från det han kallar för ”statens logik och praktik” till ”näringslivets logik och praktik”.
- Såväl offentlig förvaltning som frivilligorganisationer har varit flitiga med att låna in både språk och metoder från företagsvärlden. Och det finns data som visar att volontärsarbete ökar kraftigt (samtidigt som arbete som utförs av medlemmar ligger stabilt eller minskar något).
Till slut landar Filip Wijkström i att vi håller på att gå från en modell som han kallar ”hälften stat, hälften rörelse” till ”hälften välgörenhet, hälften företag” och pekar på framväxten av sociala företag som konkret exempel.
Det ligger mycket i hans resonemang. Men jag saknar den politiska dimensionen i analysen.
Oavsett vad man tycker om den här utvecklingen så måste man nog inse att den är en del av ett ideologiskt projekt. En tydlig rörelse mot nyliberala idéer om en mindre stat och ett samhälle där människor själva organiserar sina liv utan allt för mycket inblandning av myndigheterna. Därmed inte sagt att allt förändrades med regeringsskiftet 2006 – förändringarna har pågått betydligt längre än så, men har definitivt fått ny fart med den borgerliga regeringen.
Ytterligare en dimension är den demografiska. Lite kort kan man säga att vi är allt färre som ska försörja allt fler – den stora fyrtiotalistgenerationen håller på att gå i pension med generösa (och för all del välförtjänta pensioner) och generationerna efter har svårt att få det där att gå ihop. Pressen ökar ytterligare på att hitta nya lösningar för välfärden. De bakomliggande faktorerna här går inte att göra så mycket åt – men folkrörelserna och resten av civilsamhället bör nog fundera på vilken roll vi vill spela i samhällsbygget framöver.
Det också med den här bakgrunden som Reinfeldt lyft fram civilsamhället i sina regeringsförklaringar. Och det är förstås med den bakgrunden som regeringen bjuder in civilsamhället till att teckna överenskommelser med staten. Tyvärr har detta – att det huvudsakliga syftet från regeringens håll är att uppmuntra välfärdsproduktion på frivillig bas – försvunnit i civilsamhällets egna diskussioner, som istället påfallande ofta har präglats av ett ”oj, vad kul att någon äntligen ser och uppskattar oss”.
Så – vad ska man tro? Är folkrörelsemodellen på väg att dö? Eller åtminstone på väg att bli irrelevant? Är det socialt entreprenörskap som är framtiden? Vad händer med föreningslivets roller som röstbärare och demokratiskola?
Nu är ju framtiden är inte riktigt forskarnas grej, men det verkar vara ungefär vad Wijkström säger. (Han påpekar dock att Stadsmissionerna, som föddes långt före folkrörelserna, har lyckats övervintra för att nu bli poppis igen. ”Ni kan ju välja att huka i bunkern i sådär en hundra år”.)
Men nej, jag tror inte att vi ska huka oss. I folkrörelsens kärna finns något som inte är utbytbart – vårt DNA skulle man kunna säga – omöjligt att kompromissa med. Den kärnan tror jag är högst relevant även i framtiden. Mer om detta i morgon.
Läs vidare: Del två hittar du här, och del tre finns här.