Alkoholindustrins makt över alkoholpolitiken

Efter helgerna har jag läst artikel efter artikel som visat hur alkoholindustrin verkar för att hindra en effektiv alkoholpolitik världen över. Det är inte precis någon nyhet, men ändå nedslående att påminnas om. Här följer några exempel:
I december skrev The Guardian om en studie som är publicerad i PLoS Medicin. Studien visar hur alkoholindustrins lobbyister kidnappar alkoholpolitiska diskussioner och effektivt hindrar alkoholpolitik i Storbritannien och Australien.

Forskarna oroas särkilt över att industrin kunnat påverka Australiens nya alkoholstrategi.

Storbritanniens alkoholstrategi är, enligt The Guardian, tio år gammal. Den förlitar sig till stor del på industrins självreglering och har kritiserats för att den är ”ett recept på ineffektivitet … en fallstudie i hur industriintressen kan få inflytande genom en regering som ideologiskt har en positiv inställning till industrin.” Den innehåller åtgärder som en kampanj riktad till storkonsumenter samt skolinformation. Är det någon som tror att det har fungerat?
I Storbritannien har en ny chef för statsförvaltningen anställts. Han sitter också i ledningen för SABMiller, en av världens största alkoholproducenter. Ett uppdrag som ger honom 100 000 engelska pund i årligt arvode. Enligt The Guardian är det inget som bekymrar parlamentet.
Dessvärre är inte industrins inflytande begränsat till enskilda länder. Relationerna till EU:s politiker är också goda. Vid en paneldiskussion anordnad av Spirit Europe i november i Bryssel deltog bland andra Thomas Heynisch som är biträdande enhetschef vid Europeiska kommissionen.

Diskussionen refereras i Spirit Europes tidning, The Spirits Business. I ett inlägg understryker Thomas Heynisch att kommissionen är fast ”besluten att skydda konkurrenskraften i alkoholsektorn, eftersom vi vet att den bidrar till EU:s ekonomi”.  Och det kan man ju bara hålla med om. Alkohol omsätter stora belopp och skapar många arbetstillfällen, både i produktions- och försäljningsleden. För att inte tala om hur många som hålls sysselsatta inom sjuk- och socialvården på grund av alkohol. Intäkter i form av skatter drösar in till staten. Kostnaderna, i form av fysisk-, psykisk- och social ohälsa, för tidig död, förlorad arbetsförmåga och mänskligt lidande ser man alltför lätt bort ifrån, trots att de vida överstiger intäkterna.
Kostnaderna drabbar inte industrin. Deras vinster är enorma och gör dem mäktiga. Dessutom är ju effektiva åtgärder så ”tråkiga”.

”Varför ska jag som kan sköta alkoholen drabbas av att några få super skallen av sig?” är en kommentar man ofta får höra. Alkoholindustrin behöver inte anstränga sig överdrivet för att få många omedvetna måttlighets- och högkonsumenter med sig. Det behövs bara en snabbtitt på Facebook för att se hur många som gör gratis gör reklam för deras produkter.

Med det motståndet är det inte så konstigt att det inte görs större alkoholpolitiska framsteg. Mer överraskande att det görs några alls, vilket ju faktiskt händer.

Men motstånd är till för att mötas. De flesta brukar förstå att tillgängligheten måste begränsas och priset vara högt. Det är inte heller många som vill ha alkoholreklamen kvar. Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba. Tänk på att David faktiskt vann kampen mot Goliat.

Mer från Accent