Konstaterar att den globala alkoholindustrin rullar på i samma gamla hjulspår. I dagarna publicerar ICAP (International Center for Alcohol policies, en av industrins främsta lobbygrupper) vad man kallar för ICAP Blue Book, ”en praktisk guide kring alkoholpolitik och prevention”.
En skrift som sägs bygga på ”den bästa tillgängliga forskningen”. Har inte hunnit läsa i detalj men noterar att man fokuserar på tre saker:
- Dryckesmönster. Det vill säga: Vi ska lära oss att dricka på ett säkrare sätt. Åtgärder som syftar till att minska den totala konsumtionen (som den bästa tillgängliga forskningen egentligen menar fungerar bäst) lyser med sin frånvaro.
- Riktade interventioner. Betyder: Vi ska rikta åtgärder mot problemgruppen, inte mot den stora gruppen måttlighetskonsumenter. (Fast forskningen egentligen menar att en mycket stor del av skadorna uppstår just bland måttlighetskonsumenter – just för att de är så många. Brukar kallas för preventionsparadoxen.)
- Partnerskap. Betyder i klartext att privata vinstintressen, som alkoholindustrin, bör sitta med vid bordet när alkoholpolitiska åtgärder ska formas. (Trots att de ledande forskarna egentligen lyfter fram desintresseringsprincipen som central. Och trots att man på tobaksområdet sedan ett tiotal år gör precis tvärtom, i WHO:s tobacco framework convention som en mycket stor del av världens länder bundit sig till finns regler för att hålla industrin borta.)
Läs mer här. Det ska jag göra.