Att Facebook, Twitter och bloggar har förändrat medielandskapet står helt klart. Men hur påverkar de sociala medierna de ideella organisationerna, och hur ska en gammal folkrörelse hantera dem för att inte bli omkullsprungen av det nya gilla-engagemanget? Det försöker Brit Stakston svara på i en ny bok som kommer ut idag.
Enligt den senaste statistiken har 4 234 540 svenskar ett konto på Facebook. Snabbast ökar användningen bland människor över 55 och antalet pensionärer på Facebook har ökat med över 120 procent på bara ett år. Även om statistiken är relativt osäker så står det klart att sociala medier som Facebook, Twitter och bloggar har etablerat sig rejält i vårt medielandskap.
Med de sociala mediernas intåg kommer också nya sätt att kommunicera och engagera sig. Hur påverkar det de ideella organisationerna? Är det ett hot eller en möjlighet? Det är frågor som Brit Stakston, konsult på pr-byrån JMW och expert på sociala medier, försöker svara på i boken Gilla.
Boken hämtar förstås sitt namn från gilla-funktionen på Facebook. Med en snabb knapptryckning kan du visa att du gillar en statusuppdatering från en kompis eller att du stöder en organisation eller en viss politisk inriktning.
I organisationsvärlden finns en viss skepsis mot gilla-engagemanget. Det är kanske för enkelt och trivialt och inte lika äkta som det traditionella medlemsengagemanget.
– Det man missar då är att själva gillandet av en fråga eller ett ställningstagande är första steget i en relation som organisationen har en chans att förvalta och göra något av, säger Brit Stakston. Om jag gillar en organisation på Facebook så har jag öppnat en dörr och klivit upp på det första steget i en trappa av engagemang. Om jag sedan får rätt pusselbitar i rätt tid så kommer jag att fortsätt att klättra uppför den där trappan.
De senaste åren har vi sett flera stora och snabba rörelser väckas på nätet för frågor som traditionella organisationer har jobbat länge med. De stora demonstrationer som Anton Abele arrangerade mot gatuvåld för några år sedan är ett exempel, de stora manifestationerna mot rasism efter valet 2010 ett annat.
– Det fanns förstås flera organisationer som redan arbetade mot gatuvåld när Anton Abele startade den där Facebook-sidan. Då ställdes de ju inför ett val. Antingen kan man sätta sig ner och tycka att nätengagemanget är ytligt och inte bry sig om det, eller så kan man se till att bli så relevant som möjligt för de tiotusentals människor som tryckte på den där gilla-knappen.
Just att människor i och med nätet kan samlas och organisera sig kring en fråga så enkelt är både ett hot och en möjlighet för de traditionella folkrörelserna menar Brit Stakston.
– Om man inte lär sig hantera och utnyttja de sociala medierna kan de potentiellt vara ett jättehot. Redan nu riskerar de traditionella organisationerna att faktiskt bli marginaliserade och förbisprungna i frågor eftersom enskilda initiativ helt utanför organisationernas ramar kan skapa så oerhört stor kraft.
Brit Stakston har själv en bakgrund från organisationslivet, bland annat som generalsekreterare för Centrum för internationellt ungdomsutbyte, och har ändå landat i att det finns möjligheter för traditionella folkrörelser och nätengagemanget att mötas.
– Folkrörelserna har verkligen en chans att ta plats just nu. Det handlar om att lära sig utnyttja de sociala medierna och om att förstå den kraft som finns inbyggd i nätverkandet. Organisationerna har verkligen allt att vinna på att förstå de här nya kommunikationsformerna. Man behöver bara skaffa sig förmågan att lyssna, vara ödmjuk och förstå var ens pusselbitar passar in.
Under året har sociala medier fått stor uppmärksamhet i och med den arabiska demokratirörelsens framgångar. Brit Stakston menar att detta gjort att långt fler än tidigare fått en förståelse för nätets betydelse när det gäller engagemang och mobilisering. Det som händer i exempelvis Egypten och Tunisien visar också att det på längre sikt behövs mer än nätverkande och snabb kommunikation.
– Det är ju en sak att använda nätet för att påskynda en process efter många år av förtryck. Men vad händer sen? På längre sikt är det ju traditionellt demokrati- och folkrörelsearbete som behövs. Den typen av strukturer behövs även i Sverige för att stötta förändringsprocesserna. De traditionella folkrörelserna tar med sig både långsiktighet och demokratiska strukturer in i det här mötet och det är saker man ska värna.
En invändning som Brit Stakston ofta möter när hon pratar om hur man kan använda sociala medier är att ”vi har inte tid”. Vi har fullt upp med möten, telefonsamtal och med att hantera den ständigt överfulla mejlboxen.
– Allt nytt måste vi lära oss. Vi hade samma diskussioner när mobiltelefonerna och e-posten kom. Och man måste komma ihåg att nya sätt att kommunicera också sparar tid. Sedan webben slog igenom har ju mängden inkommande samtal minskat radikalt, folk hittar informationen de vill ha själva. Samma typ av effektiviseringar kommer vi att se i och med de sociala mediernas genomslag.
Pierre Andersson