För och emot – Borde ansvaret för att organisera kongressen centraliseras?
I dagsläget är det distrikten inom IOGT-NTO som turas om att fixa kongressen. Förbundet hjälper till med vissa delar och ansvarar bland annat för förhandlingarna. Distriktet utses av kongressen fyra år innan det är dags. Men är det verkligen det bästa sättet att arrangera en kongress? Accent har argumenten för och emot.
För
Marcus Karlsson.
Marcus Karlsson, medlem i IOGT-NTO i Göteborg, var med och organiserade kongressen i Göteborg 2009.
– Det stora problemet som det ser ut nu är att man tappar så väldigt mycket kompetens vid varje växling mellan distrikten. Skulle man ha samma människor som följer med från kongress till kongress skulle man inte förlora så mycket kunskap varje gång.
Det bästa sättet vore att ha en kongresskommitté som inte är geografiskt bunden. Kommittén skulle kunna väljas av kongressen. Jag tycker att den ska bestå av förtroendevalda och inte av anställda.
Kommittén kan sedan samarbeta med distriktet eller föreningar på platsen där kongressen ska hållas. Det är viktigt att ha en koppling till platsen eftersom kongresser är väldigt funktionärskrävande och de flesta funktionärer är lokala.
Emot
Alva Strandberg.
Alva Strandberg, distriktsordförande Älvsborgs distrikt. Distriktet ska arrangera kongressen 2013.
– Jag tycker att det ska vara uppdelat som det är nu. Förbundet har ansvar för själva förhandlingarna och distriktet tar hand om det roliga runt omkring; fester, utflykter och nattcafé. Det är så det fungerar i dag och det är bra tycker jag.
Jag tycker att det är skojigt att få komma till olika ställen på kongressen. Annars kanske det blir på en och samma plats hela tiden. De distrikt som har kongressen får chansen att visa upp sin IOGT-NTO-rörelse och få fart på distriktet. Människor som kanske inte engagerar sig i vanliga fall kan delta i arbetet med kongressen.
Dessutom blir det opinionsbildande eftersom det märks i distriktet, även utanför IOGT-NTO, att det arrangeras en kongress så IOGT-NTO-rörelsen blir känd på platsen.
Joanna Wågström
Läs mer om kongressen 2011 här.
Delad kongress väcker kritik. Läs mer.
”Delar inte bilden av delad kongress.” Läs mer.
Kommentar från Anton Hull den 8 februari 2011:
Jag konstaterar att det uppenbarligen inte finns några reella argument emot. Och att Marcus aldrig sett mer ut som en Majorna-gubbe än på den där bilden. Pepp!
Kommentar från Birgitta Jacobson den 8 februari 2011:
Glöm inte kostnaden! Och då för både medlemmen och förbunden.
Att åka på kongress stärker det egna ställningstagandet enormt mycket! Därför måste vi hitta former som gör att så många som möjligt har råd. Det senaste åren har det handlat om många tusen per person, vilket blir ohållbart – särskilt för (barn)familjer.
Jag tror på Marcus idé med en ”kongressstab” som kan lära av misstag och vidareutvecklar lite för varje gång – men med lokala medarrangörer.
Själv har jag varit med och ordnat kongress i Umeå 1989. Det var fantastiskt roligt, men tog också all energi ur ett – dittills – mycket levande distrikt…
Kommentar från Helena Wannberg den 17 februari 2011:
Håller med Birgitta. Jag är mycket väl medveten om att det finns väldigt många krav att tillgodose när det gäller en kongress, vilket används som argument för att man hamnar på ställen som blir väldigt dyra.
Men min spontana känsla är att det måste gå att lösa. Vi är fortfarande en folkrörelse med människor som är jäkligt bra på att bära stolar och även om vi ska kunna känna att det blir lite lyxigt ibland, kan det inte handla om att vara på ställen i stil med Svenska Mässan. Det passar oss inte, av en mängd skäl.
Vi kanske måste vara beredda att göra avkall på luftkonditionerade plenisalar och fina hotell, och satsa på att alla ska kunna ha åtminstone en rimlig chans att åka, även när man betalar ur egen ficka. För demokratins skull.
Och här tror jag att Marcus har en viktig poäng. Mycket kompetens går förlorad mellan gångerna. Jag tror på det lokala engegamanget och förankringen, men vi borde också använda den idérikedom och engagemang som finns i hela landet för att kunna bevara ett arrangemang som är så mycket mer än förhandlingar.