Hans-Erik vs Cornelis.

Hans-Erik Dyvik Husby har lagt missbruket bakom sig. ”Jag har också insett att det inte är läskigt att vara nykter. Men man behöver hjälp på vägen,” säger han. Foto: Moa Karlberg

Trubaduren Cornelis Vreeswijk.

Missbruket är det som förenar Cornelis Vreeswijk och Hans-Erik Dyvik Husby, rocksångaren och skådespelaren som i nya filmen Cornelis gestaltar den avlidne trubaduren. Cornelis gick under på grund av sitt missbruk. Hans-Erik har kommit ut på andra sidan och är i dag drogfri.

För Hans-Erik Dyvik Hus­by fick drogfriheten omedel­bart positiva konsekvenser. Han blev överraskande tillfrågad om han ville spela Cornelis Vreeswijk i filmen om den kände trubaduren.

Regissören Amir Chamdin hade provfilmat många skådespelare, men inte hittat rätt. Så läste han i en tidningsartikel att Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Hell från norska punkbandet Turbonegro, befann sig på ett behandlingshem i Skåne. Då såg han sin chans.

– Jag provfilmade och fick rollen, alla pusselbitar föll på plats, säger Hans-Erik, som förutom att vara begåvad med en kraftfull sångröst också är mycket lik Cornelis. Kroppshyddan, uttrycket, färgerna – porträttlikheten är nästan kuslig.

Inspelningen fick dock skjutas upp ett halvår, eftersom Hans-Erik spelade huvudrollen i Jesus Christ Superstar på Det Norske Teatret i Oslo.

Hans svenska är oklanderlig, även om ett och annat norskt ord slinker emellan. Han berättar med ett skratt att han jobbat hårt på att lära sig bra svenska. Dels har han tillbringat mycket tid i Sverige, dels blev han språkcoachad inför rollen som Cornelis.

– Jag har alltid sett det som en utmaning att lära mig lite av språket i de länder där Turbonegro har turnerat. Och svenskan ligger ju bra till för en norrman.

Hans-Erik växte upp med Cornelis musik. Hans far var vissångare på 1970-talet och Cornelis var minst lika känd i Norge som i Sverige.

– Vi rocksångare och punkare gillade honom. Vi lyssnade på Cornelis och tog droger, säger han.

Hans-Erik omfamnade som ung myten om sex, drugs & rock’n’roll. Redan som 12-åring började han knapra piller och några år senare hade han testat alkohol och andra droger. Han fastnade snart i ett tungt missbruk som skulle vara i 24 år. Men själv tyckte han att livet lekte.

– Jag ville leva som en rockstjärna och dö som en rockstjärna. Jag kallades för riksbuse och tyckte det var cool, säger Hans-Erik, som dock kom på andra tankar när han insåg att karriären stagnerat på grund av missbruket.

– Jag var inte längre medveten om vad jag sa och gjorde. Jag blev helt enkelt vuxen och ville ta hand om min hälsa. Jag kom fram till att jag gärna ville leva som en stjärna. Men jag ville inte bli berömd först efter min död. Myten kring rockstjärnornas drogvanor är fruktansvärd. Den har dödat så många och är inte ett dugg cool. Rockmusik ska vara revolutionerande. Men vad är det för revolution i att droga ner sig?

Hans-Erik sökte hjälp för sitt missbruk i Norge, men hamnade snart i vad han kal­lar ett nytt, men legalt, missbruk. Han gick på subutex och kände sig aldrig riktigt närvarande.

– Jag sökte vård för att bli av med mitt missbruk, inte för att bli en laglig pundare, brummar han och tillägger att han tycker att det är helt sjukt att vissa missbrukare kan gå i 25–30 år på substitutionsdroger.

Det märks att det här är en fråga som upprör och engagerar. Hans-Erik berättar livfullt hur han försökte sluta med substitutionsdrogerna, men fick kalla handen från missbruksvården i Norge, där läkare slentrianmässigt skriver ut preparat som subutex. Då for han över gränsen till Sverige och fick hjälp av Narconon, som stöttade honom i hans önskan om att bli helt drogfri.

– Att sluta med droger var det bästa jag gjort, jag hade en enorm viljestyrka. Och det gjorde inte ens ont att trappa ner. Det tog sex veckor att bli drogfri och då hade jag mått ganska bra under hela processen. Jag promenerade mycket, tog hand om mig själv och sov bra, säger Hans-Erik som i mars 2009 gick in i en ny, nykter tillvaro.

I dag kan han ta ett glas vin för sällskaps skull, men poängterar att han har stor respekt för alkohol.

– Att dricka är inte längre min grej, konstaterar han lugnt och nämner som i förbifarten sin 2-åriga dotter Else Victoria. Hon är en mycket viktig anledning till att han vill vara drogfri, eftersom han vill vara en ansvarsfull far och familjeman.

Möjligen har arbetet med filmen ”Cornelis” också bidragit till Hans-Eriks tillfrisknande. Genom Cornelis konfronterades han med sig själv och sina egna demoner.

– Det var tufft att inse att våra liv är nästan identiska. Typen av musik vi spelar är olika, men viljan att provocera, texterna och de mörka stråken har vi gemensamt, liksom våra sätt att hantera privatlivet. Många scener var mycket svåra eftersom jag kände igen mig själv. Men det var gott när jag kom ut på andra sidan. Inspelningen har lärt mig mycket om mig själv och har fått mig att inse att jag inte är ensam om att ha betett mig dumt i livet. Som missbrukare tror man ofta att ”alla andra” har ett bra liv och att det bara är jag som är helt värdelös, säger Hans-Erik, som i tillfrisknandeprocessen blev medveten om att det går att vända det svåra man genomlevt till en fördel i livet.

– Det är faktiskt möjligt att göra bort sig totalt och sedan gå vidare. Jag har också insett att det inte är läskigt att vara nykter. Men man behöver hjälp på vägen. Mig trodde ingen på, förutom min manager. Ändå gick det bra, för min drivkraft att bli frisk var så stark. Livet har lärt mig är att på något sätt överlever man alltid.

Hans-Erik ser ljust på framtiden. Just nu spelar han, tillsammans med Cornelis son Jack Vreeswijk, in en skiva, en egen version av Cornelis låtar.

– I filmen agerar jag Cornelis. Nu vill jag göra min egen version av honom och hans musik. Det är ett ärbart uppdrag och jag är tacksam för allt stöd jag får av Cornelis familj. Jag och Jack har blivit nära vänner, vilket känns speciellt.

Om det så småningom bär av till Norge igen är ovisst. Just nu bor Hans-Erik tillsammans med dotter och fru i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Och de stortrivs.

– Stockholm är väldigt vackert. Och jag har faktiskt Sverige att tacka för att jag i dag är drogfri.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Liknande artiklar

7 kommentarer hittills »

  1. Och så hade det ju inte skadat med en faktaruta om scientologerna och deras skadeverkningar. Men det vill IOGT av nån märklig anledning inte publicera. Inte heller en enda kritisk fråga om det. Määärkligt. IOGT+scientologerna=sant?

  2. Hej! Förstår din synpunkt, som vi också diskuterat på redaktionen. Men det är ju ett faktum att för Dyvik fungerade ”scientologernas” behandling och han blev fri från sitt missbruk. Är inte det bra? Han hade då provat många andra metoder. Ska vi inte berätta om det bara för att scientoligerna stod bakom behandlingen? Artikeln handlar ju om Dyvik, filmen och missbruk. Inte om scientologerna, eller en jämförelse mellan olika behandlingar. Därför tycker jag inte att en faktaruta som du föreslår är relevant i detta sammanhang. IOGT-NTO säger sig vara en organisation som har högt i tak. Men vissa saker är uppenbarligen tabu att ens beröra. Det tycker jag är märkligt./Maria Zaitzewsky Rundgren

  3. IOGT har tydligen högt i tak om man normaliserar scientologerna och inte ens upplyser om den kopplingen till Narconon.

    Till skillnad från Accent/IOGT anser inte jag att scientlogerna är något ”normalt” utan mer av slaget farlig sekt.

    Narconon har ju tidigare varit rätt omdebatterat, i teve t ex, av den anledningen hade det kanske varit motiverat att upplysa ev oinsatta läsare om denna koppling.

  4. Visst hade vi kunnat upplysa läsarna om Narconon och Scientologerna. Men jag vet fortfarande inte om det är relevant i just denna artikel, som ligger på kultursidorna och handlar om en skådespelare som haft ett tidigare missbruk. Det går fortfarande inte att argumentera emot att han faktiskt blivit drogfri via Narconon, oavsett vad du eller IOGT-NTO anser om Narconon. I en artikel där man skriver om och jämför behandlingsmetoder och de som står bakom är det givet att man har en faktaruta – och intar en kritisk ton där det känns befogat.

  5. Jag reagerade också på Narconon. Men jag kan förstå resonemanget om att inte ge sig in att skärskåda dem i just denna artikel. Däremot hade det varit givande att få läsa svaret från Dyvik på frågan om vad han anser om Narconon, och den kritik som finns mot dem.

    Var en må bli salig/nykter på sin fason, men det är samtidigt viktigt att ha ett kritiskt förhållningssätt till dem som utnyttjar sårbara människor genom olika behandlingsalternativ. Och det gäller nog tyvärr inte bara Narconon…

  6. När jag läste texten reagerade jag också på att det inte fanns en följdfråga om vad han tänker om Narconon i övrigt, utom att den sustitutionsfria behandlingen passade honom.
    Förstår att det kanske inte passar i en mys-intervju…men jag vet inte, måste kulturintervjuer vara helt igenom mysiga?

  7. HerreGud!
    Varför har Du undanhållit mig denna gåva?
    Jag vill ha det Narconon erbjuder!

    Tänk att få göra det jag ser andra människor göra ”ostraffat”.
    I dag kan han ta ett glas vin för sällskaps skull”.

    Sex veckor tog det för denne man att uppnå detta tillfrisknande!
    Livet har lärt honom att på nått sätt överlever man alltid.

    Lycka Till!

    Jag har också stor respekt för alkohol,
    men enligt denna artikel är det inte nödvändigt att avstå helt?
    Om man får del av Narconons lösning.
    Vad innehåller den?

    Faktaruta tack!

    Skäms!!
    Rickard Eriksson
    Mjölby

Kommentera artikeln

Connect with Facebook