Den kallaste och snörikaste vintern på många år håller Stockholm i ett järngrepp. För de hemlösa är det en katastrof. Men en liten grupp har fått komma in i värmen. De får sova på Klara kyrka.
Redan klockan halv nio på kvällen står Sonja Nordgren utanför de svarta järngrindarna vid Sankta Klara kyrka i centrala Stockholm. Det är åtta minusgrader och snön täcker marken.
Sonja Nordgren är klädd i en vacker päls och en bredbrättad brun hatt.
– Ska du sova här i natt, frågar hon mig.
Jag blir förvånad över att hon frågar och över att Sonja Nordgren som är så tjusigt klädd är en av de hemlösa som ska sova i kyrkan.
Jag förklarar att jag är reporter och inte ska sova i kyrkan, jag är bara på besök.
Plötsligt öppnas grinden av Lars Thorstenson som är diakonassistent vid Klara kyrka.
– Är du redan här Sonja, säger han medan jag får passera in.
Sonja Nordgren får vänta. Kyrkan öppnar först klockan tio.
Det är första vintern som kyrkan låter hemlösa övernatta. De ska hålla öppet fram till första maj. Nio olika församlingar från centrala Stockholm har gått samman för att göra det möjligt.
De turas om att hålla kyrkan öppen. Varje församling tar själv med sig fika till de hemlösa och övernattar i kyrkan. De sover i skift så att någon alltid är vaken om det skulle hända någonting.
– Det är lite ovant eftersom det är första gången som vår församling håller i det. Men det känns bra på många sätt. Det är en medmänsklig handling, säger Susanna Skogsborg från Allhelgona-gemenskapen.
Hon kokar tomatsoppa och brer smörgåsar.
Klockan tio står en klunga med människor samlade utanför grinden. Lars Thorstensson prickar av deras namn på en lista.
För att komma med på listan krävs det att du har anmält dig till kyrkans expedition på dagtid. Det är tänkt att tio personer ska få komma in men just nu är det någon extra som har fått plats.
– Försvinner någon på listan ringer vi upp dem. Kommer de inte mister de sin plats i kön. Vi håller ingen plats åt någon, säger Lars Thorstenson.
Den här dagen är det en person som blir kvar utanför grinden när de andra går in.
I kyrkans fikarum uppstår det snabbt ett sorl. Besticken slamrar.
Lars Thorstenson går runt och pratar med några av personerna som sitter och fikar.
– De som bor här försöker vi hjälpa vidare. Det finns de som kommer hit som inte har någonting. Vi kan skapa en kontakt till exempel med Migrationsverket, säger han.
Sonja Nordgren har tagit av sig pälsen och sitter och samtalar med en man. Hon kommer ursprungligen från Malmberget i Gällivare och var medlem i IOGT-NTO som ung.
De senaste 40 åren har hon bott i Stockholm. Sonja Nordgren blev hemlös efter att hon vräktes från sin lägenhet våren 1991.
– De bara öppnade dörren och skickade ut mig och jag hade ingenting. Jag grinade hela första året när jag berättade det här, säger hon.
Någon från Allhelgonagemenskapen kommer in med en påse frukt som han köpt på Seven Eleven.
– Äpple och banan, ja tack gärna. Jag tar en banan, jag är hungrig, säger Sonja Nordgren och berättar vidare:
– Jag har hyrt rum och bott hos bekanta men när jag inte har haft någonstans att ta vägen, när jag får gå och vaka, då blir jag helt slut. Det är fruktansvärt och man känner sig helt oskyddad som kvinna.
På härbärgena i Stockholm är det ofta bråkigt enligt Sonja Nordgren så hon vill inte sova där.
– Den här kyrkan gör något väldigt bra. De har folk här hela tiden och det är lugnt. Jag har stått utanför i många dagar och väntat på min tur.
Uppe på läktaren ligger det högar med madrasser, kuddar och sovsäckar. En efter en droppar personerna av från fikat och hämtar sina sovsaker. De bäddar efter väggarna och i gångarna mellan kyrkbänkarna.
Sorlet dör sakta ut.
På en av madrasserna sitter Hicham Ourezzoud och knappar på sin mobiltelefon. Han är 28 år. Han flydde från sitt hemland Marocko när han var 16. Sedan dess har han bott i Spanien, Frankrike och Sverige. Ingenstans har Hicham Ourezzoud fått en bostad eller ett jobb.
– Jag vill bara ha ett vanligt liv, viskar han.
– Jag vet inte hur man säljer droger eller stjäl. Jag vill ha ett jobb, ett hem, en fru och barn.
Lamporna släcks i taket. Det är dags för mig att gå, tillbaka till mitt liv och till mitt hem.
För de tio personer som sover kvar i kyrkan är det väckning halv sju på morgonen. En kopp te och mackor serveras till frukost. Om man vill får man stanna på morgonbönen.
Sedan får de gå. Och komma tillbaka igen nästa natt.
Joanna Wågström