Krönika: En folkrörelse med stjärnor
Anki har passerat 40 år med marginal. För andra gången i livet är hon på väg att få ett jobb, förra gången det begav sig var hon 15. Åren däremellan har amfetamin haft makten över Anki.
Hennes man heter Tommy. När de blev ett par vägde han 23 kilo mindre. Hur tunn han var då kan jag knappt föreställa mig, för han bär inte på minsta uns fett idag. ”Han var så smal att jag knappt vågade krama honom” anförtror mig Anki.
Alf är dryga 70. När hans fru dog för några år sedan började han dricka alldeles våldsamt, det gick fel i sorgearbetet.
Idag är alla tre fria från droger, på olika sätt har de varit mig behjälpliga för att göra några radiodokumentärer och tala om meningen med livet. Vi ses i gryningen. Tommy kör en minibuss som gått 28 000 mil. Vi ska på turné för att möta människor som håller på att lämna missbruket, skolungdomar som börjat prova droger och andra berörda.
I varje lokal som besöks släcker vi lamporna och tänder några stearinljus, sedan lyssnar vi till Alfs, Ankis och Tommys inspelade röster. Publiken gör egna bilder till berättelserna, det är som förr i tiden när man lyssnade kollektivt på radion. Skillnaden är att personerna som hörs i högtalarna finns i rummet, det går att tala med dem efteråt och ta en fika.
Vid vår första anhalt, nära Storforsen längs Piteälven, går flera av åhörarna på behandling, då är man ofta kusligt darrig. Anki och Tommy är suveräna på att hantera sådant, de kan koden för att visa att vägen tillbaka finns, man kan ta sig igenom. När åhörarna ser att Anki är verklig är det som att de simmar ur sig själva, det går att nå ett annat liv.
Vi tar oss vidare till nästa ort och nästa. Minibussen blir ett hem för att samtala. Både Anki och Tommy har begärt skuldsanering och är satta att leva på existensminimum, då gäller det att vända på varje krona under många år. Anki vet allt om vilken matkedja som just då har billigast spagetti, i det närmaste oätlig – men ekonomiskt överkomlig – köttfärs och hur man kommer över mat med kort eller utgånget datum till högst halva priset. När vi passerar affären med lägsta pris i Västerbotten på hundbajspåsar stannar vi där.
På Medborgarhuset i Lycksele undrar några gymnasieelever hur Alf kunde dränka sorgen över den döda hustrun i sprit. Då har Alf något att berätta, då äger han ordet och alla lyssnar.
I Åsele ansluter Åke från IOGT-NTO, han har ordnat pengar till turnén. Han kommer i en liten husbil, som har gått 18 000 mil, genom att han sover i den sparas pengar.
Vi känner oss som om det vore för hundra år sedan när spriten flödade och nykterhetsrörelsen var i sin linda. Det goda samtalet förutsatte frånvaron av droger, inte förrän då gick det att förändra samhället och börja bygga välstånd.
Under resan från Åsele till kusten mitt i natten går ljuddämparen sönder, det hör till. Vi låter som marodörer, det goda med oljudet är att älgarna flyr vägen. Alf och jag går av i Umeå. Tommy och Anki åker vidare till Skellefteå. Vi skiljs i tanken att de som startade folkrörelsen mot droger för hundra år sedan måste sitta på en stjärna och se oss nu.
Leif Stenberg
Om krönikören:
Leif Stenberg är journalist och författare. Under senare tid har han gjort sju radiodokumentärer för P1 som granskar vad som nu sker med välfärdssamhället. Ett par av dem har han gjort tillsammans med några före detta missbrukare som är medlemmar i IOGT -NTO i Umeå. Under ett halvår hade de återkommande möten för att tala om meningen med livet, om kärleken och döden. Dessförinnan gjorde han en serie dokumentärfilmer på samma tema som grans-kade välfärdssamhällets förändring tillsammans med hemlösa och medlemmar i handikappförbunden.
– För mig har det alltid varit viktigt att använda journalistiken för att ge röst åt människor som hamnat i utanförskap och sällan kommer till tals på egna villkor, säger Leif Stenberg.
