Alkohol

Intervju: Kristina Axén Olin

Kristina Axén Olin var säker på att hon skulle dö. Hjärtat rusade. Luften tog slut. Armarna domnade. Hon satt i bilen på väg hem efter en fjorton timmars arbetsdag. Kroppen hade fått nog. Det var dags att göra något drastiskt.

Visst hade hon varit trött. Och visst hade hon haft mycket att göra. Men hon piskade sig lite till, tog några tabletter mot spänningshuvudvärken som plågade henne. Tog några glas vin för att somna när hon äntligen kom i säng. Det gick, men inte i längden.

I april i år hoppade Kristina Axén Olin av som finansborgarråd i Stockholm, sex månader innan hade hon varit sjukskriven en månad och fått behandling på Nämndemansgården.

När hon avgick fylldes hela gatan utanför hennes hus av journalister och fotografer, dag efter dag. De smygfotograferade och ringde på dörren. Alla ville in, alla skulle ha en intervju. Hon fick poliseskort, sov på annan ort. Många av journalisterna som hade blivit hennes ”vänner” under åren vid makten stod nu och trampade i hennes trädgård. Hon vägrade att öppna dörren. Hon hade bestämt sig. Offentlighetens pris var för högt.

Katten går balansgång på altanräcket när vi knackar på dörren hemma hos Kristina en dimmig höstmorgon. Mitt på köksbordet står en fruktskål med prov från den egna odlingen; paprikor, tomater och äpplen bildar en varm färgklick.

Det har passerat en sommar och en höst sedan avhoppet. Sommaren tillbringade hon i Norrbotten i sommarstugan, där hon har plockat svamp, kopplat av och umgåtts med barnen.

Under hösten har hon varit ”pensionär”. I hennes fall innebär det att ta hand om tre barn, ägna sig åt uppgiften som vice ordförande i moderaterna, åta sig ett och annat nytt styrelsejobb – ordförande i Junibacken bland annat, säga nej till ännu fler styrelsejobb, börja studera teologi, simma i Eriksdalsbadet, läsa Bibeln, gå i Allhelgonakyrkan, avsätta tid för att träffa sina vänner, baka, städa – och börja ge intervjuer igen.

Egentligen är hon trött på att diskutera sitt privatliv. Feminismens slagord ”Det privata är politiskt” har visserligen vunnit mark i Sverige. Det privata är idag en del av det offentliga samtalet, men männen saknas fortfarande i diskussionen. Det är bara kvinnliga makthavare som diskuterar hur de får vardagen att gå ihop. I Stockholms län har 152 politiker lämnat sina platser sedan valet. De flesta är kvinnor och moderater. Kristina vet varför.

– Det beror på två saker. Hotbilden och livspusslet.

Hon vill inte diskutera hotbilden mot sig själv. Men visst har hon känt av den. Det finns inte bara kärlek där ute. Hennes politik har provocerat. Därtill är hon kvinna och har makt. En särskilt utsatt position. Hon tittar ut genom fönstret en stund. Det är inte för ros skull hon sjukskrev sig och la in sig på Nämndemansgården. Hon hade aldrig, aldrig lämnat politiken om hon inte tvingats till det.

En mörk skugga drar över ansiktet. Det har varit mycket. För mycket. Hon har lite distans nu, men tröttheten finns kvar. Ny stress har tillkommit. I dagarna är bodelningen klar. Hon och maken har levt separerade i två år nu. Hon hoppas kunna bo kvar i huset. Hon är förhållandevis lyckligt lottad. Hon har jobbat tillräckligt länge för att få pension från stadshuset. Men vad var det som hände egentligen?

– Jag kände aldrig att jag räckte till. Jag har så höga ambitioner. Att inte kunna, orka eller hinna göra det jag föresatt mig gav mig ångest.

Som finansborgarråd var hon chef för Europas största företag med 47 miljarder i omsättning och 48 000 anställda.

– Bara sammanträden är en heltidstjänst, därutöver kommer personalansvar, mediekontakter, handlingar som ska läsas och alla mejl som ska besvaras. Jag fick cirka 70 mejl om dagen. Eftersom en undersökning visade att nio av tio stockholmare kände igen mig la jag press på mig själv. Jag ville svara personligt. Chansen var stor att jag sprang på mejlskrivaren på stan.

Att vara tillgänglig, att inte skaffa hemlig adress och telefonnummer har varit viktigt för Kristina. Hon har velat finnas till för sina väljare.

– Men det är inte roligt att stå i duschen i badhuset och försvara sin politik.

En Temoundersökning från 2005 visar att Kristina Axén Olin var den politiker som hade överlägset mest förtroende bland Stockholmarna. Hela 45 procent hade förtroende för henne, motståndaren Annika Billströms siffra låg på 23 procent. Bland sina egna väljare hade nästan 70 procent stort förtroende för henne.

Hur troligt att det att moderaterna vill gå till val utan dig. Partiet vann en skrällseger i Stockholm det senaste valet, bästa valsiffrorna sedan andra världskriget. Du var affischnamnet?

– Folk glömmer fort. Det är långt till nästa val.

Hon viftar bort rykten om att hon skulle vara på väg att göra politisk come back. Samtidigt sneglar hon ner i kaffekoppen och säger att hon känner sig lite för ung för att bli pensionär. Hon fyllde nyss 46 år. Hennes mobiltelefon ringer. Hon får en förfrågan om hon vill bli styrelseordförande i en nystartad verksamhet. Det går inte lysande direkt, men hon försöker lära sig att säga nej. Hon måste vila, måste få ner stress- och ångestnivån.

– Att bota stress och ångest med alkohol är en dålig medicin. Det visste jag, säger Kristina.

Det har funnits alkoholism i familjen. Hon insåg riskerna när hon kväll efter kväll behövde dricka vin för att slappna av. Men fastän det var hon själv som skrev in sig på Nämndemansgården hade hon ingen aning om vad det innebar. Hon skrattar när hon berättar att hon åkte ner med resväskan fylld av politiska handlingar, en bärbar dator och mobiltelefon.

– Jag tänkte ha en liten filial till stadshuset. Så lite visste jag.

I receptionen blev hon fråntagen allt. Hon fick låna en telefon för att ringa hem till sina barn. Sedan var det slut på kontakten med yttervärlden. Inga telefonsamtal, inga tidningar, igen tv och radio.

– Snacka om att jag hade abstinens, jag visste inte att jag var så beroende av nyheter och av mobilen och datorn. Jag lärde mig mycket om mig själv. Bland annat försöker jag lära mig att älska mig själv. Det är inte helt lätt.

Hon har alltid haft svårt för att ta emot hjälp. Hon har heller inte varit någon stjärna på att delegera arbetsuppgifter på jobbet. Många har frågat henne varför hon inte köpt in hushållsnära tjänster.

– Jag har prövat men det slutade med att jag storstädade dagen innan städhjälpen skulle komma.

Kontrollbehovet har inte bara handlat om jobbet och hemmet.

– Allting blev kaos i och med att mamma dog. Vi stod varandra väldigt, väldigt nära. Hon ringde mig flera gånger om dagen.

Kristinas mamma dog helt oväntat, 69 år gammal, tre dagar före julafton 2005. Kristina hittade henne död i lägenheten. Över döden hade hon ingen kontroll alls. Den bara kom.

Sorgen och chocken fick ingen plats i den fulltecknade kalendern. Hon var mitt uppe i valrörelsen, äktenskapet hade redan börjat knaka i fogarna. Därtill skulle hon tömma sin mammas lägenhet. Den som någonsin tömt ett hem efter en död förälder vet vad det innebär. Allt från trasiga nylonstrumpor till bankpapper ska gås igenom. Sparas eller slängas? Läsas eller kastas oläst? På några dagar ska ett helt liv stoppas ner i svarta platssäckar. Brännas och glömmas.

Kristina rensade mammans hem på nätterna och fortsatte jobba som vanligt på dagarna. Nio månader senare blev hon finansborgarråd. Det hann hon vara i ett år och två månader. Sedan kom reaktionen. Hon hade nyss stått på scen. Hållit ett föredrag. På väg hem mitt i Söderledstunneln tog döden strupgrepp på henne. Åtminstone kändes det så. Hon vet fortfarande inte hur hon lyckades ta sig till sjukhuset. Hon vet bara att hon fick bästa tänkbara vård och stränga order om att lyda kroppen. Ta ledigt. Varva ner.

Hon lydde så småningom, när hon fått en varningssignal till. Nu har det gått ett år sedan hon var på Nämndemansgården.

På flygeln ligger ett cigarettpaket. Jo, hon tjuvröker någon cigarett ibland på kvällen. För att få ro. Men bäst mår hon av långa promenader, avslappnande simturer, söndagskvällarna i Allhelgonakyrkan och att få ägna sig åt sin familj och vänner som verkligen bryr sig om henne.

Mer från Accent